Att följa Psych har varit en lite rocky road för mig. Först ren kärlek, sedan avmättnad mot slutet av säsong 1, därefter passionerad nyförälskelse till och från under säsong 2.
Och så började nyligen säsong 3 med två underbara episoder, varav den andra, Murder? Anyone? Anyone? Bueller?, var bland de bästa konceptavsnitten jag någonsin sett i en amerikansk dramedy. Mordfallet utspelade sig, länge och väl utan lik, under en high school-återföreningsfest på Shawns och Gus gamla skola, och var pepprat med kärleksfulla referenser till John Hughes-filmer, i synnerhet Sixteen Candles. Bäst var hur man touchade Anthony Michael Halls och Molly Ringwalds klassiska scen i bilen i garaget – men med Shawn och hans farsa i motsvarande roller! Corbin Bernsens ointresserade avsmak för sonens obegripliga associerande till Hughes-scenen var… tja, klassisk Bernsen. Hans roll i Psych har verkligen, äntligen, tagit ett rejält kliv ut ur skuggan av hans karriärkarakteriserande roll i L.A. Law.
Men så kom, i fredags, ett sånt där typiskt Psych-mellanavsnitt av den karaktären som tidigare fått mig att stundom lämna serien. En Evel Knievel-story med så corny Scooby Doo-känsla (tevesommarens stora trendreferens?) att man storknar. Ungefär som efter ett par försök att tugga igenom ett knippe sockervadd på Gröna Lund.
Jag lär emellertid inte överge Psych ens för enstaka avsnitt. Topparna är oundgängliga, och jag är så tacksam över att den här typen av softa goof-mysdeckare – Burn Notice är en annan – kommit tillbaka i tablån efter ett par decenniers frånvaro.
