Weird Science
Fem skäl att älska Community

2011-06-09  

Jag skrev om Community efter seriens andra avsnitt. Det var det första som gav en föraning om vilken speciell komediserie det här skulle komma att bli. Dan Harmons skapelse var redan från början något annat än en regelrätt sitcom.

Men efter säsong 2 känns de där första avsnitten förbryllande markbundna. Jag tror att det krävdes lite distans för att inse det, men den nyss avslutade Community-säsongen är en fullkomligt enastående studie i nyfiken, nytänkande och orädd teve. Under det gångna året har Community lämnat sitcom-atmosfären i en KFC-sponsrad rymdfärja och gett sig iväg någon helt annanstans.

Community säsong 2 har inte varit genomgående fantastisk. Det finns flera lättglömda avsnitt, och några av de mer spektakulära konceptuppläggen har brister i utförandet. Det är trots allt 24 avsnitt av en NBC-sitcom vi pratar om, inte Citizen Kane.

Men det sagt: det här är ingen kritisk granskning utan ett försök att sätta fingret på vad det är som har gjort Community så rasande bra det gångna året.

För att få en aning struktur och överblick har jag valt ut fem (egentligen sex) avsnitt som jag skulle kunna kalla för säsongens bästa.

Fotnot: Tre avsnitt − Epidemiology, Cooperative Calligraphy och Advanced Dungeons & Dragons − hade mycket väl kunnat platsa på min topp 5-lista om jag inte hade haft mer att säga om de fem som i slutändan kom med. Avsnitten nedan är sorterade i kronologisk ordning.

Obs! Jag utgår ifrån att du som läser har kollat på hela säsongen. Texten innehåller spoilers.

211: Abed’s Uncontrollable Christmas

Community handlar inte om metahumor. När serien gör ett westernspoofande paintball-avsnitt eller, som här, ett avsnitt som är helt och hållet stop motion-animerat, är det inte för att svänga sig med popkulturella referenser eller leka med genrekonventioner.

Metahumorn och genrelekarna finns där också, men framför allt förstår Community något centralt om varför vi tittar på tv (eller ser på film, eller läser böcker). Fiktionens fantastiska berättelser är bara riktigt angelägna om de speglar våra egna, helt ofantastiska liv.

På samma sätt förhåller sig de utsvävande formexperimenten i Communitys konceptavsnitt till rollfigurernas känslomässiga utvckling och inbördes relationer. Abeds Uncontrollable Christmas är inte ett briljant sitcomavsnitt för att det är stop motion-animerat, utanför att det använder stop motion-filmens konventioner − det sentimentala, sedelärande och tillskruvat dramatiska − för att hitta nya och mer drastiska infallsvinklar på serienss centrala rollfigurer.

Det som gör avsnittets känslomässiga sagoresa så raffinerad är att Abed spelar två roller samtidigt. Han är både ciceron genom sitt egen mentala vinterlandskap, och den som den animerade studiogruppen är där för att rädda. Han är dessutom den enda som är där så att säga på riktigt, och han spelar efter andra regler: han kan konfrontera de andra i gänget på sätt som en vanlig situation inte skulle tillåta, inte ens i den här sällsynt konfrontativa sitcomserien.

Avslutningen, med första säsongen av Lost på dvd som en symbolisk the Meaning of Christmas (»it represents a lack of payoff«) och ett genuint finstämt musikalnummer, är ett exempel på något som Community gör väldigt bra: en ironisk drift med Hollywoods mest utslitna grepp, som samtidigt fyller klyschorna med uppriktigt känslomässigt innehåll.

216: Intermediate Documentary Filmmaking

Pierce Hawthorne skavde rejält under den här säsongen. Särskilt sedan trampolinolyckan som satte Chevy Chase rollfigur i rullstol och gav upphov till ett allt mer svårkontrollerat beroende av smärtstillande tabletter.

Redan i Advanced Dungeons & Dragons (ett annat väldigt bra avsnitt) hade Pierces excentriska okänslighet börjat slå över i vad som verkade vara ren illvilja. I Intermediate Documentary Filmmaking har han kokat ihop sin mest diaboliska plan hittills, som hämnd för att gruppen, som han förklarar för kameran, inte respekterar honom.

Förklarar för kameran, ja. Avsnittets inramning är Abeds senaste projekt: en dokumentärfilm, med metaövertydliga talking head-scener som en kärleksfull pik till den stora sitcom-trenden post-The Office. »It’s easier to tell complex stories when you can just cut to people explaining things to the camera« som Abed säger (in i kameran).

Som ett enstaka, självmedvetet Community-avsnitt känns den mockumentära formen inte uttjatad, bara effektiv. Abeds montagemonolog mot slutet är ett exempel på Communitys sällsynta förmåga att göra självrefererande meta och känslomässigt uppriktighet på samma gång.

Upplösningen på Pierce hämndplan blir drastisk. Vart manusförfattarna var på väg med den accelererande konflikten mellan Pierce och resten av gruppen var inte tydligt i det här skedet av säsongen. Det skulle visa sig.

219: Critical Film Studies

Det på förhand omsusade »Pulp Fiction-avsnittet« visade sig inte alls vara ett Pulp Fiction-avsnitt, utan en av Communitys mest egensinniga metaavsnitt hittills: en vemodig homage till Louis Malles My Dinner With André från 1981, med en monolog om sitcom-konkurrenten Cougar Town som bärande scen.

Det är kanske inte det mest gedigna avsnittet Community har gjort. B-storyn funkar som gimmick men är annars rätt tam.

Det hindrar inte att jag tycker väldigt mycket om Critical Film Studies. Bara själva idén att bygga ett sitcom-avsnitt kring en 30 år gammal, halvt bortglömd dialogfilm är ju fullständigt skandalös − den måste ha gett NBC-bossarna hjärnblödning. Att Dan Harmon och hans team över huvud taget lyckades få Critical Film Studies till sändning är ganska enastående (och har nog en hel del att göra med att de pitchade det som »Pulp Fiction-avsnittet«…)

Utförandet är nästan lika inspirerat. Abeds besynnerliga beteende som bygger upp spänningen och vår nyfikenhet, den bisarra Cougar Town-monologen, Jeffs reaktion som ger situationen ytterligare ett lager känslomässig laddning. Och så twisten när kyparen bryter förtrollningen och Abed går ur karaktär.

Det är en så säregen scen för en sitcom, och den exemplifierar vad som gör serien så speciell. Inte metahumorn och de popkulturella referenserna, de jobbar 30 Rock och 30 andra sitcoms också med, utan viljan att testa helt nya sätt att göra storyn känslomässigt angelägen. Och förmågan att göra det utan skyddsnät, med 100 procent självförtroende.

»My Dinner With Abed«-scenen är dessutom regisserad med perfekt känsla för tajming och tempovariationer. Och Danny Pudi − som nästan alltid glänser i en urstark rollbesättning − förtjänar en Emmy-nominering bara för det här avsnittet.

221: Paradigms of Human Memory

Om den första säsongen handlade om hur studiegruppen svetsades samman, har den andra i väldigt stor utsträckning handlat om dess inre slitningar. Paradigms of Human Memory ger en tillfällig upplösning på några av de konflikterna.

På ytan är det ett klippavsnitt, med »fejkade« tillbakablickar på gruppens galna upptåg (som tittaren alltså inte, till skillnad från i ett regelrätt klippavsnitt, har sett tidigare).
Klippformatet ger en förevändning för rent skämtstaplande, och Human Memory är ett av säsongens mest haha-roliga avsnitt. Samtidigt fungerar det som ett sätt att riva upp gamla sår för studiegruppen.

Det är inte första gången de hamnar i luven på varandra, och hotet om att de ska splittras kommer aldrig att realiseras, det vet både vi och de. Men det är inte heller där som den känslomässiga laddningen i konflikterna ligger.

I en extremt djuplodande intervju med The A.V. Club (läs den!) pratar Dan Harmon om hur manusförfattarna försökte hitta ett sätt att jobba med romantiska relationer mellan huvudrollfigurerna, särskilt Britta och Jeff, utan att hamna i ett försök att återskapa en uttjatad Jim & Pam-situation. Han frågar sig retoriskt: »What is the punk-rock thing to do? What is the self-destructive thing to do?«

I Paradigms of Human Memory får vi lösningen: Jeff och Britta har haft en kk-relation säsongen igenom, utan att vare sig vi tittare eller de andra rollfigurerna har anat något.

Community gör förstås överenskommelser med sina tittare − det gör alla teveserier. Men det är inte de överenskommelser man brukar förvänta sig av en sitcom, de som ger oss mark att stå på när vi läser av rolfigurernas beteenden.

Vi vet ju, och vi vet att manusförfattarna vet, att precis som en av klippsekvenserna i Human Memory illustrerar är vår känslomässiga investering i rollfigurernas känsloliv inte djupare än att den går att manipulera med några insinuanta klipp och en sentimental musiksättning.

Community tar sig förbi det genom att lära tittarna att vi inte kan förvänta oss någon enkel avkastning på känsloinvesteringen. Vi får inga will-they-won’t-they-charader med lyckliga slut, och vi kan aldrig vara riktigt säkra på att alla blir vänner igen till slut, även om de blir det den här gången.

222-223: A Fistful of Paintballs/For a Few Paintballs More

Ja, de gjorde ett nytt paintball-avsnitt. Och sen gjorde de ett till. Det var inte alla som uppskattade blinkningen tillbaka till Modern Warfare, den första Community-säsongens mest hyllade avsnitt.

Men när man ser om Modern Warfare efter att ha sett A Fistful of Paintballs och For a Few Paintballs More är det ganska tydligt att de gamla hjulspåren under året som gått har blivit en snabbtågsräls. Modern Warfare var det första avsnittet som på allvar tänjde på gränserna för vad Community kunde tillåta sig att vara. Ett år senare är de gränserna flera storlekar större.

Med en känslomässig payoff som är sparad till avsnittet efter är A Fistful of Paintballs framför allt en genomcharmig genrelek, men Annie får några scener som belyser hur mycket Alison Bries rollfigur har växt under säsongen. I Fistful får hon vara rent tarantinoeskt stenhård.

Den utvecklingen väver snyggt in i det lilla Star Wars-äventyret hon och Abed har i For a Few Paintballs More. Annies första instinkt är att sucka åt Abeds Han Solo-schtick, men till slut ger hon sig hän och spelar med. Hon fattar ju tjusningen med att gå upp i en roll för att slippa undan sina egna begränsningar för en stund.

Det är så man ska förstå den där kyssen: inte som ett romantiskt ögonblick i vanlig mening, utan som ett rollspel mellan två rollfigurer som har svårt att vara spontana och utlevande i vanliga fall. Det är en viktig scen för rollfigurernas utveckling, men knappast ett sätt att bädda för romantiska förvecklingar i säsong tre. Community jobbar inte så.

Däremot tror jag att Pierce oväntade sorti innebär ett betydelsefullt skifte. Vi har fått ledtrådar till vad som driver Pierce, i takt med att han alienerat sig mer och mer från studiegruppen. Nu får vi hela bilden, och precis som studiegruppen skäms man som tittare över att man inte ansträngt sig mer för att förstå varifrån Pierce beteende faktiskt kommer.

Det finns trots plats för Pierce i Communitys universum, utan att han är en del av studiegruppen. Om det är något den här säsongen har gjort är det ju att utvidga seriens persongalleri och befolka Greendale med fler och mer levande birollfigurer. Att ändra dynamiken till nästa år, att förskjuta tyngdpunkten en aning bort från studiegruppen, är inte nödvändigtvis fel.

Efter den här högtflygande säsongen är ju serieskaparnas utmaning att hålla Community i omlopp runt jorden, och inte sväva iväg så långt att de förlorar kontakt med markkontrollen. Vi vill ju att det blir en fjärde säsong också.

[2011-06-09 15:56]
Magnitude

Pop! Pop!

[2011-06-09 19:35]
KG

216: Intermediate Documentary Filmmaking, är i mitt tycke det roligaste avsnittet, alla kategorier, denna säsong. ‘You can’t disappoint a picture’ samt Firefly-referensen i kombination med ond Chevy Chase, FANTASTISKT.

[2011-06-09 21:09]
OJ

Bland de mer märkliga meta-inslagen fick Abed en statist-roll i en TV-serie i ett avsnitt av Community. Samma vecka i TV-serien Cougartown dyker Abed upp (figuren, inte skådisen) som en märkligt spattig statist i bakgrunden under en kafé-scen.

Meta.

[2011-06-09 21:51]
David

Inte nog med det: Busy Philipps och han som spelar Courtney Cox unge i Cougar Town är med som statister i For a Few Paintballs More…

[2011-06-10 10:25]
D

Oj, vad vi har olika åsikter när det kommer tiull Community. Jag hatar de utflippade temaavsnitten och bland de du nämner gillar jag inte ett enda.

[2011-06-11 02:09]
UncleKaiser

Tack David!
Såna här blogginlägg är anlednigen till att W.S ligger fastnaglat i ”favoriter”

Allison Brie har oxo gått från en liten försynt mus till en fullfjädrad sexsymbol, men det kanske enbart är i MIN fantasi?

[2011-06-11 22:43]
JET

*Applåd*

[2011-06-16 09:16]
Blog 'em up-Jimmy

Community är en fantastiskt rolig serie. På samma nivå som Arrested Development. Och i den andra säsongen gick de verkligen all-in. blev så inspirerad av den andra säsongen att jag var tvungen att skriva om den (och framförallt Pierce Hawthorne) i nästa Nöjesguiden.

[2011-06-17 22:18]
McEmanuel

Chevy Chase är ju bra, annars ser det tunt ut i den serien, John Oliver borde få mer utrymme där.

Fem skäl att inte se denna serie:
1. Finns i princip alltid nåt bättre att se på tv
2. Gör nåt annat än att se på tv
3. Medelmåttig serie, med för många b-skådisar.
4. Surfa på nätet istället.
5. Vänta tills DVD´n kommer, så slipper man reklamavbrotten.

[2011-06-18 11:25]
UncleKaiser

LÅNG intervju med Dan Harmon, där han ger uttömmande kommentarer om ALLA avsnitt i säsong 2.

http://www.avclub.com/articles/dan-harmon-walks-us-through-communitys-second-seas,57085/

[2011-06-25 09:22]
Fred

Bugar och bockar, David. Jag hade tappat Communitysugen rejält, förlorade liksom intresset efter nio, tio avsnitt av säs 2. Men din text fick mig att bli lite nyförälskad igen. Nu har jag plöjt allt utom paintballavslutningen på två kvällar och kan inte längre minnas varför jag tog en paus.

För övrigt älskade jag den inoljade Chang på upptäcktsfärd i ventilationssystemet. Speciellt den avslutande, ömt tillbakablickande scenen i E22. Den med apan, ja.

För den som glömt:
http://www.youtube.com/watch?v=OEoje69pHhA

[2011-06-25 10:13]
David

@Fred: Apscenen är nog min favoritscen på hela säsongen.

[2011-09-23 11:04]
Weird Science » Community skakar om med Goodman och Williams

[…] hade fel när jag trodde att Pierce skulle bli kvar utanför studiegruppen, åtminstone ett litet tag. Här gör Dan Harmon […]