Weird Science
Nära livet-upplevelse på Locarnos filmfestival

2008-08-10  

Befinner mig på filmfestivalen i Locarno, och fick sent i går natt äntligen, äntligen se filmatiseringen av Chuck Palahniuks fantastiska Choke. Och blev – givetvis! – gruvligt besviken.

Händelser ur boken staplas på varandra i scen efter scen, men precis inget av det som står mellan raderna finns med. Det regissören Clark Gregg serverar är lite ärtigt ironisk voice over, lite skönt soundtrack och – hoho! – en sexberoende huvudperson som går på tolvstegs-möten för likasinnade och hans sjuka mamma vars sjukhusvistelse han finansierar genom att – tihi! – varje kväll låtsas sätta i halsen och nästan kvävas till döds på olika restauranger. Varje kväll en ny räddare som Heimlich-manövrerar honom och sedan förhoppningsvis känner sig evigt skyldig att skicka honom pengar och födelsedagskort med jämna mellanrum. Och, that’s it.

I Gregg Clarks filmversion blir det för konkret, för bokstavligt, för pajjigt och sketchigt. De stora idéerna i boken, hela poängen, försvinner. (Att jag sedan själv alltid sett David Duchovny framför mig som huvudpersonen gör kanske att det känns lite extra fattigt med Sam Rockwell. Men det är en helt annan sak.)
Där vissa (bland annat Weird Science-Per) plågas av det cyniska, det nihilistiska eller råa i Palahniuks texter ser jag nästan bara det sjukt roliga och det tokigt livsromantiska. Människor som jagar extrema ögonblick och total närvaro, ensamma människor som äntligen hittar sammanhang där de känner sig hemma, människor som jagar nära livet-upplevelserna som kommer med nära döden-upplevelserna. Oavsett om de nu hittar den där kicken genom att slåss, ha sex eller krascha bilar. Människor som, för att ta ett exempel ur Rant, njuter mer av varje tugga av maten eftersom de vet att den innehåller kärleksfullt ditlagt metallflis. Det är så enkelt, så fullständigt genialiskt dumt.

Filmatiseringen av Choke fångar alltså inget av det där. I förrgår såg jag däremot en prisbelönad dokumentär om en händelse som mycket väl hade kunnat vara ihopdiktad av Palahniuk himself. Stranded – I Have Come From a Plane That Crashed on the Mountains tar upp flygolyckan i Anderna 1972, den som skildrades i spelfilmen Alive. Överlevarna berättar rakt upp och ner vad de varit med om, talking heads varvas med iscensättning precis som i Touching the Void. Mer behövs inte, det är en helt fantastisk historia som inte behöver krånglas till.

Ett flygplan med ett ungt rugbylag, några föräldrar och syskon ger sig iväg från Uruguay. Det var fredagen den 13:e. För många av dem är det första gången de flyger, och ingen tar det på allvar när de åker rakt in i en storm och planet faller ner i den första luftfickan. De tjoar och tjimmar tills de åker ner i nästa. De tystnar när planet skakar och ljudet av motorn som går på högvarv blir öronbedövande. Sedan KABLAM!, planet tar i en bergsklippa och kanar ned för ett snötäckt berg tills det plötsligt bara stannar och allt blir isande tyst. Flera är döda, många av dem som överlevt har bara fått några skråmor. Mot precis alla odds överlever 20 personer i 72 dagar under extrema förhållanden. 72 dagar!

Deras dagliga ranson mat består till en början av en ruta choklad, en kapsyl med vin eller sprit och så en ärtstor klick tandkräm till efterrätt. Så småningom börjar de äta av sina döda kamrater för att överleva. De berättar om hur beslutet växte fram, de talar om första gången de äter några mänskliga muskelfibrer som ett oerhört privat och intimt ögonblick, om hur gränser passeras. Vem skulle de äta? Vilka delar?

Anledningen till att de överhuvudtaget hittades till slut är att tre av de hålögda, otäckt tunna män som fanns kvar gav sig av på en expedition innan de sista krafterna alldeles skulle försvinna. Efter många dagars vandring stötte de på människor som kunde hjälpa dem, och blev inom loppet av några timmar omringade, filmade och intervjuade av reportrar.

Det autentiska arkivmaterialet på när en av dem får frågan om vad de ätit för att överleva överträffar all fiktion. Ett nervöst skratt, en axelryckning, en flackande blick och ögon som speglar den akuta insikten om att det faktum att de ätit av sina döda vänners kroppar är något de måste förklara för resten av världen, att resten av världen kanske inte kommer att förstå och att de kanske, kanske borde ha pratat igenom vad de skulle säga. På presskonferensen – som hålls som en konsekvens av de snaskiga rubrikerna innan de överlevande hunnit förklara för de dödas anhållna – håller en av dem ett tal där han liknar ätandet av vännernas kroppar vid nattvarden och intagandet av Jesu lekamen. Det och den efterföljande applåden är ett stycke liv så bisarrt och makabert att Chuck Palahniuk knappt skulle kunna drömma ihop det.

Mot slutet av Stranded åker överlevarna till olycksplatsen där delar av flygplanskroppen fortfarande ligger kvar. De tar med sig sina barn, som nu är i samma ålder som de var vid flygkraschen. En av dem berättar för sin dotter om när han och två andra för att hitta batterier till radion försökte att ta sig till flygplanets stjärtparti, som landat i en närliggande dal. Han var utom sig av hunger, fullständigt genomfrusen, fullständigt utmattad, han grät och ville dö. Precis när han faktiskt gett upp, hade lagt sig ner för att dö – då stillnade stormen, månen lyste över en helt snötäckt dal och han upplevde sitt livs bästa ögonblick. Han kände sig så intensivt levande, kände att det var ett så stort privilegium att just han fick se den där fantastiska dalen, just då. Han upplevde precis det som Palahniuks figurer letar efter: total närvaro och en enorm glädje över att finnas till.

När han säger till sin dotter att vänta och sedan vänta lite till och lite till när allting känns överjävligt är det nästan outhärdligt starkt. Att bara få se Stranded och höra historien känns faktiskt som en liten nära livet-upplevelse of sorts.

[2008-08-11 15:30]
bine

Måste nog se Stranded trots att jag har svårt för iscensättningar. Det blir så lätt Efterlyst av det. Samtidigt inser jag att det nog skulle bli lite torftigt med bara intervjuer.

[2008-08-11 21:49]
Emma

Jag tror i och för sig att det skulle räckt med arkivmaterial och intervjuer i det här fallet, det är en så stark historia i sig själv att iscensättningarna kanske blir lite onödiga även om de inte riktigt var på Efterlyst-nivå. Att bara se stillbilderna de själva tog med en kamera de hittat i en väska på planet är rätt maffigt. Hålögda men leende i ett flygplansvrak. Galet. Se Stranded om du får tillfälle!