Weird Science
Vilket energitillskott i »nya« The Office!

2011-09-23  

Den här texten innehåller spoilers av The Office s08e01.

Vilket förlöst och förlösande The Office-avsnitt! Man riktigt märker hur hur det spritter i benen på serieskaparna och skådespelarna, hur de har längtat efter att få utforska en ny dynamik efter Michael Scott. Det var det här man inte riktigt vågade hoppas på men ändå önskade sig: att den långdragna process som var Steve Carells avsked från The Office skulle mynna ut i en pånyfödd serie.

Det är inte säkert att det räcker särskilt länge (snarare är det sannolikt att den här energikicken följs av ett kreativt blodsockerfall efter några avsnitt) men den dagen får komma innan vi konfronterar den sorgen. Öppningen av den här The Office-säsongen, osannolika åttonde i ordningen, värmer hjärtat på dem som minns vilken oslagbar serie det här var en gång i tiden.

Efter min kritik av How I Met Your Mother härom dagen började vi diskutera i kommentarerna huruvida en komediserie faktiskt behöver utveckling av rollfigurerna, eller om sådan bara förstör en fungerande komisk dynamik.

Jag tog The Office som exempel på en serie som har rollfigurernas utveckling som livsluft och kreativt existensberättande.

Det finns det gott om exempel på här. En gråtmilt gravid Pam har en helt annan betydelse (och komisk effekt!) för den som har känt henne i sju säsonger. Små, enkla skämt som att Stanley har börjat ge invecklade råd som han avslutar med »…and then you shove it up your butt!« eller att Kevin blir överlycklig när nya chefen (återkommer till honom) betraktar honom som en vinnare, är helt och hållet grundade i att vi vet var vi har dem som rollfigurer.

För att inte tala om Andy, som till slut får Michaels gamla jobb, sedan James Spaders rollfigur, som Jim förbluffat påpekar, övertygat Jo att ge honom hennes vd-post. Andy är överlycklig, men hamnar snart i en situation där han inser att det nu är hans jobb och hans »prob« när något kör ihop sig på kontoret.

Det är ju spännande att se rollfigurer man har en nära relation till lämna sin comfort zone. Och det är roligt, i en serie som visserligen har haft problem med att framgångsrikt variera intriger och teman genom åren, men som vet precis hur den ska krama älskvärd humor ur sin superbegåvade rollbesättning.

Och så James Spader då, som nya vd:n Robert California. Ta mig tusan om det inte kan bli riktigt bra. Spader har en helt annan tyngd är Steve Carell, hans rollgestalt en helt annan distans, både intellektuellt och känslomässigt, till de andra på kontoret.

Det skapar en ny slags storymotor, helt väsensskild från den som fanns i Michael Scotts osäkerhet och excentriska infall. Kontorsråttorna kommer att behöva interagera med varandra på nya sätt med Robert California som chef, och det är förstås det enda möjliga sättet  att gå vidare utan Carell. En ny Michael Scott-typ, som Will Ferrells kortlivade chef från säsong 7, skulle inte ha öppnat upp de kreativa fönstren på tillräckligt vid gavel för att låta ny, frisk luft blåsa in.

Och så de små detaljerna. Planking-öppningen var strålande fysisk humor av det slag som The Office alltid har varit väldigt bra på. Pams hormonella sentimentalitet gav Jenna Fischer en komisk kick som var välbehövlig; det var ett tag sen serien använde Pam på ett bra sätt. Creed som bara får heta »old man« på Californias mystiska lista. Stanleys lakoniska »it’s stupid but it’s my thing now« när han förklarar sitt »up your butt«-skämt.

Och så Andy, som har många fina ögonblick, särskilt i sitt rörande försvar av sina kollegor på slutet. I avsaknad av Michael Scott är det tydligt att han har växt in i rollen som kontorets hjärta. Utan Michaels ängsliga maniskhet, men med samma kärlek till sina arebtskamrater och vänner, hur krävande och egensinniga de än må vara.

Fråga mig igen efter en halv säsong, men efter det här avsnittet går det inte att utesluta att det finns soppa kvar i The Office-maskineriet.

[2011-09-23 17:11]
Yrre Yrrol

David, följer du Raising Hope eller Happy Endings något?

[2011-09-23 21:46]
linus

men åh! jag känner precis tvärtom. har älskat the office under sju säsonger och var rädd för att en säsong utan michael scott bara skulle kännas tom. och det är precis det jag känner. tomhet.

jag hoppades in i det sista att en lika briljant tragikomisk skådis som steve carell skulle ta över. mitt hopp stod till catherine tate, som var den enda riktigt roliga bland jobbsökarna i sjunde säsongens finalavsnitt. hon skulle ha kunnat ger serien en nystart.

istället blev det james spader. och jag fullständigt avskyr honom som skådis. boston legal är bland de sämsta tv-serier som någonsin har gjorts och där var spader outhärdlig. så jag klarar inte av honom i the office heller. inte för fem öre.

men det är min personliga hang up som jag vet att jag kanske är ensam om. men även om jag bortser från hans närvaro så känner inte jag alls att showen har fått ny energi. för mig känns den bara tom, som att den har förlorat sin själ.

det var precis det jag var rädd att känna. har man som jag älskat en serie just för dess samspel mellan en lysande huvudkaraktär och utmärka sidokaraktärer så är det svårt att känna annat än sorg.

jag ger the office några avsnitt till, men om jag fortfarande känner samma sak, blir det dags att följa michael scotts exempel och säga adjö.

[2011-09-23 21:58]
Yrre Yrrol

linus (och Red, vet inte om detta räknas som spoiler, radera i så fall) men Spader kommer inte att vara där hela säsongen om jag förstått det rätt.

[2011-09-24 00:03]
David

@Yrre: Jag kollar sporadiskt på Raising Hope men inte alls på Happy Endings. Tycker du att jag borde ge dem mer uppmärksamhet?
@Linus: Så kan det ju vara. James Spader är definitivt en skådespelare man kan älska eller hata. Jag gillade Boston Legal och tycker att Spader funkar här. Står man inte ut med honom, och tycker att Steve Carell lämnar ett större tomrum än vad resten av ensemblen kan fylla, så funkar ju inte den här upplagan av The Office, förstås.

[2011-09-24 00:25]
Yrre Yrrol

Baserat på vilka serier du skrivit om senaste dagarna tycker jag att du bör kolla in Happy Endings. Som så mycket annat, se piloten som vad den är sen lyfter faktiskt serien.

Raising Hope gillar jag också, när man gjorde om Martha Plimptons karaktär från en trashig My Name Is Earl-Joy-kopia till en mer kärleksfull fru som ett komplement till Garret Dillahunts lika naiva men jordnära man föll serien på plats. Cloris Leachman har inte en enda dålig scen!

[2011-09-25 14:57]
Weird Science » Fin upplösning för Leslie och Ben

[…] Agents, 2 Broke Girls, New Girl, How I Met Your Mother, Modern Family, Up All Night, Community, The Office, The Big Bang Theory och Parks & […]

[2011-09-25 16:22]
linus

david, ja och det blir intressant att se hur publiken reagerar. om the office klarar sig.

för mig är det en helt annan sorts serie nu. om jag försöker se det som the office 2 kanske jag lättare kan svälja förlusten av carell. jag ger den chans och hoppas på det bästa.

yrre, spader ska vara med 16 avsnitt tror jag. för mig är det 16 för mkt…

[2012-06-19 12:48]
Weird Science » Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 2

[…] jag hoppades på lite för mycket när jag tyckte att The Office verkade ha fått ny energi av förändringarna post Michael Scott. […]