Weird Science
Äntligen Irene i Sherlock

2012-01-03  

Tänk dig att du har en jävligt smart kompis. Du har känt honom skitlänge så du vet att han kan framstå som en aning enerverande att umgås med. Du kan se att andra vrider på sig när ni umgås i sällskap. Ibland skäms du. Han har ingen social kompetens. Han kan säga helt hårresande saker som får dina vänner att baxna. Du har haft vänner som valt att inte komma till fester när de fått höra att han ska vara där. Du har ofta fått frågan »Varför umgås du med honom egentligen?« Och då vet du inte vad du ska svara, du kanske mumlar något om att ni känt varandra sen ni var små. Att han är rolig och smart när man kommer honom närmare. Men du vet att ingen kommer se det du ser. För alla andra är han bara en outhärdlig dryghög.

Men du älskar honom. Ibland hatar du honom. Han lämnar dig aldrig oberörd.

Faktum är att jag knappt träffat en enda människa som inte har en relation till Sherlock Holmes. Som inte har en åsikt om hur han ska vara. Nej, han ska inte vara som Robert Downey Jr, det är en skymf! Jo, men han är precis som Roberts tolkning, skabbig och genial. Den gamla BBC-serien är den enda som gjort honom rättvisa, nej, det borde aldrig filmatiserats överhuvudtaget! Han ska bära tweed! Han ska ha höknäsa! Han ska ta kokain! Han ska absolut inte lusta efter Watson!

Jag har ofta förundrats över detta. Vad är det som är så oerhört viktigt med Sherlock Holmes. Han är mig ganska ointressant. Även om jag också är investerat i det Holmeska universat så är jag det från en lite annan vinkel.

Min relation till Sherlock Holmes är inte det minsta passionerad. Min håg och läggning svänger åt ett annat håll. Åt Irene Adler. Som bokslukande 12-åring försökte jag mig på Det spräckliga bandet men fann det för tråkigt. Av någon fick jag en bok med titeln God afton Mr Holmes av Carol Nelson Douglas som utspelade sig under och efter En skandal i Böhmen, men från Irene Adlers perspektiv. Jag älskade boken. Jag läste om den gång, på gång. Och fick med den även en relation till Sherlock Holmes. Lite som att killen jag beskrev i första stycket var din kompis kompis, en person du hade svårt för. Och så fick du höra om en asball tjej som bara glidit in och ägt honom fullständigt och sen dissat honom. Lite så. Man måste ju älska en sån tjej.

När Guy Richies version gick upp på bio var jag exalterad. Mest för att Irene Adler skulle vara med. Jag var så nyfiken på hur hon skulle porträtteras. Sen blev jag besviken. Tyvärr lyckas inte Rachel McAdams uppfiylla min bild av hur Irene ska vara. För flörtig. För substanslös. För mycket ett kuttersmycke. Och andra filmen ska vi inte ens tala om. Jag var upprörd ända in i själen. Jag ska inte spoila, men behandlingen av Irene var inte okej. Irene ska vara slug och slagfärdig och överlista alla. Inte skuffas undan som en trökig biroll.

Nu till det jag skulle skriva om. Jag har förstått att den brittiska miniseriens första säsong har blivit oerhört hyllad. Tyvärr orkade jag bara se ett halvt avsnitt. Jag kan vara sån. När det är för bra. För smart. Svårt att komma in i. Jag hade ingen åsikt eller investering i tolkningen av Sherlock. Och så det viktigaste: Ingen Irene. Så när jag läste om säsong två så förstår ni att jag blev peppad. Irene Adler! Löst baserad på Skandal i Böhmen. Jackpot! Och mitt omdöme?

Jag blev eld och lågor över Lara Pulvers Irene. Äntligen någon som får det rätt!! Till en början var jag skeptisk till hela dominatrix-grejen. Men sen tyckte jag det fungerade, för att de hade gjort henne till ett sånt tydligt subjekt. Inte en corsage att finnas till på Sherlocks arm. Inget tillgjort fnissande eller koketterande. En skärpt, sexig och intressant Irene. Precis som hon ska vara. Och vem drömmer  inte om att få se en scen där hon sexar upp Sherlock och får honom att be om nåd, två gånger? Irene säger allt med dubbel betydelse, och till och med när hon är sårbar så kanske hon spelar på dina känslor. Eller?

Sherlock Holmes säsong två, avsnitt ett, får godkänt på min Adlerskala.

Med beröm godkänt.

Och vad jag tycker om Benedict Cumberbatch och hans Sherlock? Ja, han är väl helt okej, typ.

 

[2012-01-03 11:55]
Ida

Håller med om vissa saker, men det föll på mållinjen, skriver mer här. Varning för spoiler om man ej sett.
http://jagtittarpatv.blogspot.com/2012/01/irene-och-sherlock-varning-spoiler.html

[2012-01-03 18:09]
Anna-Karin

Efter att ha tänkt igenom avsnittet och läst både Ida Kjellin och The Guardian (http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2012/jan/03/sherlock-sexist-steven-moffat) så känner jag att jag måste göra ett litet tillägg:
Slutet på avsnittet är verkligen under all kritik. Även hur serien hanterar Irenes ”förälskelse” i Sherlock. Det var riktigt dåligt skrivet och sunkigt. MEN! Jag gillar fortfarande detta porträtt av Irene mest av det jag hittills sett. Framförallt samspelet i början mellan Sherlock och Irene.

[2012-01-04 07:01]
linus

jag tycker det som är bäst med denna bbc-tolning av sherlock är just hur hårt de håller i mystiken kring sherlocks (a)sexualitet. det gör honom, nu när det finns fler lika smarta och sluga deckare, annorlunda och intressant. dessutom när det inte gör att han porträtteras som en tafatt tönt.

just därför, även om jag gillade versionen av irene, så blir det för mkt åt det sexuella/amorösa hållet för min smak.

precis som ida stör jag mig på slutscenerna som spoilar allting. det är så typiskt att irene ska bli kär i sherlock och räddas av honom. och det är synd att sherlock ska visa så mkt ”känslor”.

som om författarna trots allt känner att de vill peka på att sherlock, trots alla sina quirks, minsann också är en heterosexuell man. synd.

[2012-01-11 22:17]
Julia

Å, en sak slog mig precis nu. Det är intressant att när Irene var naken hade Sherlock inget att analysera, för det antyder att det bara är kläderna han tittar på. Han borde kunnat åtminstone se att hon hade dyrt nagellack eller nåt. Väl?