Weird Science
Malmö Filmdagar 1: Robots in love

2008-08-26  

Den här veckan utspinner sig Malmö Filmdagar, SFI:s och branschens årliga mönstring av höstens kommande premiärer, och Weird Science är självklart på plats. (Det är ett riktigt skitgöra, men nån måste ju ställa upp.)

Efter välkomstpepp av Cissi Elwin där vi fick chansen att applådera det faktum att Mamma Mia! nu nått en miljon besökare (visst är det roligt när det går bra för svensk film?) sparkade allt igång igår kväll med Wall-E, Pixars senaste som äntligen är på gång (svensk premiär 5 september).

Sopsorteringsroboten Wall-E är en charmig korsning av R2-D2, E.T. och det där skrangliga kylskåpet som Wallace och Gromit hittar på månen. Kvarglömd efter att mänskligheten för länge sedan flytt till rymden fortsätter han idogt att städa bland det gigantiska sopberg som gjort jorden obeboelig. Men en dag landar en smäcker tjejrobot upp för att leta efter presumtivt liv, och Wall-E får så småningom en viktig roll i mänsklighetens fortlevnad.

Pixar som fått oss (åtminstone mig) att fälla en tår över ratade cowboydockor och råttor som lagar mat kan såklart gjuta liv i relationen mellan två söta robotar. Och den första, nästan helt dialoglösa delen av filmen där Wall-E totar runt i sin ensamma ungkarlstorftiga skrotsamlartillvaro är, eh, smått gripande.

När filmen skiftar växel och beskriver människornas öde på rymdstationen byts den spartanska tystnaden ut mot ett myller av idéer och infall. Andrew Stanton (regi/manus) befolkar filmen med den typ av charmiga robotar som George Lucas tvångsmässigt beordrar sina hjon på ILM att peta in i både nya och gamla Star Wars-filmer (i Lucas fall tyvärr med ständigt själlöst resultat). Här funkar det utmärkt, allra bäst är nog kliniken där servicerobotar som gått bananas rehabiliteras med elchocker och virtuella tvångströjor – i en värld där alla tjänster utförs av maskiner finns det såklart ett mentalsjukhus för »rogue robots«.

Pixar tar ett större grepp den här gången, och tematiken är inte att man ska tro på sig själv och vara snäll mot sina kompisar utan att den skenande konsumerismen håller på att hota västerlandets fortlevnad. USA:s president (i filmens enda misslyckade grepp spelad av Fred Willard, vilket får alla hans scener att kännas som en av de där halvroliga sketcherna han kör hos Jay Leno) har jumped ship och lämnat allt åt maskinerna, vilket som vi vet oftast går åt pipan. (Ironiskt nog är det också (de snälla) maskinerna som måste rädda människorasen, men det vore kanske lite övermaga av en filmstudio som är beroende av gigantisk datorkraft för att kunna leverera att bli helt och hållet framstegsfientliga.)

Det är lätt att förstå varför Wall-E fått så översvallande kritik hemma i USA. Designen är makalös, historien sedvanligt smart och rörande. De oundvikliga (och många) Kubrickhyllningarna oerhört eleganta; lägg till Star Wars-veteranen Ben Burtt som ljuddesigner och Sigourney Weaver som rymdstationens egen Mother och referenspåsen är snyggt och kärleksfullt ihopknuten.

Scenen där Wall-E och Eve svävar runt i en romantisk rymddans kan vara det vackraste jag sett sen de Strauss-valsande rymdskeppen i 2001. Kubrick skulle varit stolt.

[2008-08-28 13:54]
oggy

Förstår inte hur Fred Willard skulle kunna vara dålig?

[2008-08-28 14:43]
bug

Verkar vara ännu en fin film av Pixar, men jag Undrar hur kritiken av konsumerismen tar sig uttryck i utbudet av Wall-E leksaker, Wall-E posters, Wall-E handdukar, etc etc etc

[2008-08-28 22:05]
Per

Oggy: Nja, han är bra som vanligt. Men han är bäst i Christopher Guests filmer. Här är han precis sådär slirig som i en Leno-sketch, och jag tyckte filmen blev lite fattigare.
bug: En mycket bra fråga…