Att vara en early adopter är ungefär som att vara CTU-agent. Man kan liksom aldrig casha in nån cred. Early adopters är obegripliga för sin egen samtida omgivning – däremot tacksamma driftkuckus när omgivningen hunnit ikapp och plötsligt älskar att dra upp att man en gång på juratiden köpte en usel plasmateve för 149 000 kronor (samtidigt som de själva inte ens hade fattat att koppla videon med fullsignals-scartkabel).
En gång för extremt länge sedan skrev jag en artikel om hur ungdomar i Japan anammat den senaste teknologin: de hade börjat faxa. Ohämmat, kreativt, skapat faxkonst.
Ja, ni hajar att det var ett tag sen.
När Magazine Café, som var tidningen som bad mig skriva den där texten (jag var just hemkommen från Japan med storyn, och jag var den ende de kände som hade en egen telefax hemma i sovrummet), hade tioårsjubileum ställde de min kraftigt daterade faxhyllning i skrattspegeln.
Och än i dag – 15 år efter att jag som faxpionjär försökte få tröga uppdragsgivare som Aftonbladet att acceptera fakturor på sladdrigt papper – grävs denna artikel fram och vänds emot mig med jämna mellanrum. Så fort folk inser att de förlorat ännu en aktuell debatt mot mig överger de sina argument och ironiserar över min faxartikel…
Som early adopter är jag chanslös. Vad ska jag dra fram till mitt försvar, min sladdhurts där enbart HDMI-varianterna upptar en låda? Visa att knölarna i min väska inte alls är faxtillbehör utan olika bärbara mediaspelare som putar ut? Nä, nörd hur jag än gör.
Tills 35 minuter återstod av dubbelfinalen av 24.
Plötsligt väcktes självaste fax-entusiasten inom mig till liv.
Utan att ge ifrån mig några spoilers (inte här, det klarar vi av i kommentartråden till Neil Patrick Harris-texten här nedanför – håll er borta från den om ni ännu inte sett färdigt 24-säsongen) så kan jag ju bara få återge bilden här ovan och konstatera:
Det glödhetaste avsnittet av världens ledande teveserie 2006 hade inte kunnat få sin upplösning om det inte varit för faxen. Vad var det jag sa!
Mike Novicks scannerfax är utan tvekan Veckans Gadget.
Och, jo, en sak till måste jag nämna: att Bill Buchanan gjorde något han aldrig gjort tidigare. Han skrattade. Visserligen bara i en halvsekund, när Hayes ber om en »raincheck« som svar på Buchanans frukostinvit. Men ändå, det är hela tandraden som spricker upp. Och jag funderar över hur många vi över huvud taget sett skratta-så-man-ser-tänderna under fem 24-säsonger.
Jag kommer inte på någon, med säkerhet. David Palmer, möjligen, om jag inte blandar ihop det med Dennis Haysberts roll i The Unit. President Pussys marsvinsgaddar igår, när ubåtsaffären var avklarad, räknas inte. Det blev ett alltför kort, kallt och osäkert skratt när han såg att Mike Novick inte stämde in.
Nej, vad säger ni, ska vi ta ett lastfartyg till Kina nu?