Weird Science
Äcklad av beatnik-bromance

2012-06-18  

Att Garrett Hedlund ser ut som Peter »Foppa« Forsberg är det minst jobbiga i Walter Salles filmatisering av On the Road. Resten, bromance-romantiseringen, hyllningen till vagabonden och myten om det manliga geniet som aldrig växer upp, är så tröttsam att jag blir provocerad ända in i märgen.

Walter Salles film visar två arketypiska manstyper varav minst en måste dö genast, nämligen det älskvärda svinet som charmar byxorna av varenda kvinna (och man, för den delen) han möter, sätter ungar till världen men sen drar eftersom, well, det ligger liksom inte i hans natur att ta ansvar för saker och ting. Alltså, han är en vagabond, va. Han har det i blodet, han kan inte hjälpa att han blir uttråkad av att stanna hemma och vyssja lillan eller hjälpa till med maten så att mamma får en timmes sömn. Han gör så gott han kan, kolla bara på de där hundögonen, men älskling, jag måste dra ut och lyssna på jazz och supa mig full nu. Min polare är ju i stan. Du är ändå så mycket bättre på att få tyst på ungen när den skriker så det är väl lugnt? Ses fyra i morgon bitti, om jag inte lyckas lockas till snedsteg av någon fresterska och i så fall vill jag bara på förhand poängtera att jag försökte stå emot men hon var väldigt, väldigt övertalande och du vet ju hur jag är. Jag kan inte hjälpa det, det är bara sån jag är.

Det här är en film om jobbig och äcklig bromance som går ut på att män måste få dra ut på vägarna tillsammans och lämna skröpliga mödrar hemma, som ängsligt väntar med maten och betalar hyran med skral pension utan bidrag från den förvuxna sonen. Eller 16-åriga flickor som de gift sig med och lovat försörja och ta hand om men hey, jag gjorde ju ett gott försök i två veckor. Eller någon äldre tjej som de gjort på smällen och som börjar bli tjurig för att man inte drar in några pengar till hushållet.

Bromancen mellan Sal (Sam Riley) och Dean (Hedlund) är av den där riktigt romantiserande sorten där manlig vänskap är starkare än något annat band inklusive äktenskapsband. Det förstärks varje gång man tar droger tillsammans och kanske också genom gruppsex, det är oklart, men troligtvis. I alla fall så finns inget finare band än det mellan man och man som drar ut på vägarna och upplever saker som tjejerna där hemma bara inte förstår. De fattar inte, men de är sköna att knulla, och en riktig vän delar med sig av sin fru. Men fruarna fattar tyvärr inte vad männen upplevt på vägarna så de måste dra ut gång på gång och uppleva mer för tjejerna, de som inte fattar, håller dem tillbaka ändå, försöker snärja dem och få dem att stanna hemma och så kan vi inte ha det. Ah, drogerna, friheten, åka jättesnabbt i en bil på vägarna och stoppas av polisen. Allt det som utgör livet! Första gången den skrivande Sal möter Dean öppnar han dörren naken. Vilken ohämmad, frihetsälskande själ han är, Dean!

Jävla idioter.

Vad fan ska man filma On the Road för? Jag håller med Truman Capote som kallade boken för »typing not writing«. Har aldrig fattat storheten, har alltid sett beatnikrörelsen som ett slags studentikost, barnsligt skämt motsvarande dagens KTH-are som pratar om att »inmundiga en måltid på lämpligt etablissemang«, citerar Monty Python och så vidare. Jag säger detta eftersom jag förstår att jag trampar på åtskilliga beatnikromantiska tår som antagligen tänker »men vad såg du filmen för då, om du inte gillar boken som ju anses vara en av 1900-talets bästa, om du inte visste det«. Jo tack, det visste jag och jag såg filmen för att bli motbevisad, kanske se nåt jag tidigare inte fattat. Jag föredrar förresten Los Angeles framför San Francisco alla gånger också, kanske jag ska påpeka så att beatnikhatet blir komplett.

Nå. Män som ser livet som en enda lång svensexa är narcissistiska och tråkiga. De utvecklas ju aldrig och tror att känslor är fakta. Jag känner att jag måste dra ut på vägarna och lifta. Alltså måste jag det.

Dean gifter sig inte bara med den unga MaryLou (Kristen Stewart) utan också Camille (Kirsten Dunst) som han också avlar barn med. Man får aldrig intrycket av att han är särskilt kär eller bryr sig om sina fruar. Han bryr sig tio gånger mer om Sal som han har något slags underliggande homoerotiskt förhållande med som manifesteras särskilt i att när Sal antyder att han faktiskt legat med MaryLou så blir det ryggdunk och när Dean föreslår trekant så anser Sal att det blir för trångt i sängen. En för mycket.

Sal själv är något av en tråkmåns. När han inte drar ut på vägarna med armen om Deans axlar så är det på egen hand med ett anteckningsblock där han skriver ned omvälvande anekdoter som att åka på lastbilsflak med ett häng hillbillys/hobos som står upp och pissar från flaket. Sal skrattar så att han får tårar i ögonen. Åh, livet. Det är för härligt ändå.

[2012-06-18 09:38]
hp

Det är ju svårt att plocka litteratur ur sin kontext. On the road tillkom ju i kalla krigets segregerade USA. Då som något av en frisk fläkt, på många sätt. Sen att huvudpersonerna är idioter, det är väl inte unikt för On the Road?

[2012-06-18 10:18]
Flemming Hummer

Det finns en gammal Danny Kaye-film, med Louis Armstrong, där Danny Kaye spelar en hip cat som spelar jazz-trumpet, men binds av sin familj. Han håller fast vid sin familj, och är av denna anledning ädel, och man tycker synd om honom, då han inte får leva ut och spela jazz med de andra catsen. Det intressanta är förstås hur hans fru ignoreras. Tanken på att hon skulle vilja göra något annat än vara oändligt tacksam för att Danny Kaye stannar hemma, finns inte på kartan.

Det roliga med beatniksen, är att de ju var rebeller och de var säkert ”friare” än andra i någon mån. Men de var inte så rebelliska att de inte utnyttjade sin födslorätt, frihet, som män att trampa på kvinnor och barn, när de kände för det.

[2012-06-18 10:26]
Jersey

Kan andraväldskriget spelat in? Massa folk som var krigsskadade och oförmögna att landa i vardagen. De stack ut på vägarna, bildade motorcykelklubbar och härjade från kust till kust. Självklart blev detta romantiserat av dagdrömmande industriarbetare och i sin tur idoliserat av en ganska skitnödig studenrörelse?

Hm…Howl-filmatiseringen var ju rätt bra dock.

[2012-06-18 11:16]
D

Beatnickböckerna är väl lite av en manlig version av chickliten. Teman som frihet, ge sig ut på vägarna, ta droger, knulla en massa och lyssna på hipp musik är uppenbarligen något som lockar många unga män, så även jag när jag var i tonåren. Har dock genom åren insett det är litteratur som är oerhört provocerande för många kvinnor. Nog för att kvinnosynen stundtals är rätt unken i boken men samtidigt så är den naturligtvis en produkt av sin tid och det finns massor av ett betydligt mer manschauvinistisk litteratur som inte brukar väcka alls samma avsky så uppenbarligen är det de övriga temana också är oerhört provocerande för många kvinnor. En motsvarighet är väl t.ex. hur en del män ser rött bara de hör talas om Sex & The City samtidigt som den uppenbarligen är väldigt tilltalande för många unga, och inte fullt så unga, tjejer.

[2012-06-18 12:47]
Lars

Tacka vet jag när kvinnor gör exakt samma sak och då givetvis följaktligen dör av mystisk åkomma, som i Forrest Gump.

[2012-06-18 13:05]
Marre

Låter som två as.

Men: hade det varit två kvinnor som gjort samma sak hade det varit en ”fantastisk film om kvinnlig vänskap och frigörelse från familjens kvävande normer och konventioner…”

[2012-06-18 14:00]
lvrs

aahaha, så underbar text! och så lite vkm-mutter i kommentarena som grädde på moset.

[2012-06-18 15:14]
Flemming Hummer

Det slår mig att Rasmus på Luffen (karaktäristiskt nog skriven 1955) innehåller samma arketyp. När Oskar träffar sin fru efter att ha svinat runt hela sommaren, charmar han henne att förlåta honom, bara för att snart dra igen. Hon kan inte motstå hans buskiga ögonbryn. Tight male bonding mellan Luffaren och Rasmus, to say the least. Förhoppningsvis inget sex, dock.

Vi får i oss dessa grejerna med Astrids bröstmjölk.

[2012-06-18 15:52]
Gus

Och tänk vilka miljöfarliga bilar de kör runt i. Isbjörnsmördare är vad de är.

[2012-06-18 20:42]
Seb

Men det kanske är just det här vi ska se filmen för, alla dessa idiotiska män som tar sig friheten att skita i allt. Då kanske fler kan inse att det är ett puckat sätt att bete sig. Man måste ju inte sympatisera med huvudkaraktärerna och tycka att de är ”sköna snubbar” för att tycka den är bra, den kan ju lika gärna användas för att beskriva och visualisera en knäpp mansroll.

[2012-06-18 21:18]
matte

Marre: Så. Jävla. Sant.

[2012-06-18 21:27]
matte

Den här texten var rätt nedslående, mest för att jag är rätt säker på att du hade spytt lika mycket galla även om de inte betett sig som svin mot sina kvinnor. Känns mest som att du attackerar en livsfilosofi för att den inte passar in i din syn på hur man faktiskt ska leva. Trist.

[2012-06-18 21:53]
Expand your mind, square! | Jazzhands

[…] Här hatar jag lite på beatniks. Det är vad jag gör om dagarna. Hatar på beatniks och tjurar för att jag inte skriver om film eller teve någonstans för tillfället. Förutom på Weird Science då, när jag får feeling. Äter kolhydrater. Drömmer om burritos. Bedriver en övertalningskampanj för att få min mamma att skaffa en Scottish Fold-katt med muppiga/söta öron. […]

[2012-06-18 22:45]
Nekromanen

Äsch, du har väl aldrig bestigit ett berg naken i hela ditt liv Caroline?!

[2012-06-19 00:30]
Alexander

Underbart skrivet!

[2012-06-19 08:54]
Brad Dourif

Marre/matte: ni vet vad en sterotyp/trope/klyscha är va? Om inte: när någonting upprepas och reproduceras i en evighet tills det förlorar all mening å förvandlas till en banalitet (stark självständig man, svag känslosam kvinna, skojfrisk snabbpratande svart man, undergiven tjänstvillig svart kvinna…). Sen när är den lössläppta, frigjorda kvinnan ”med obunden konstnärssjäl” en stereotyp i paritet med Bukowski-mannen med Bukowski-manen?

[2012-06-19 13:25]
matte

Nej, den är inte i paritet med Bukowski-mannen, men måste alla klyschor vara lika cementerade för att man ska kunna kritisera dom? Dessutom: poängen var snarare att det hon till stor del kritiserar är att de beter sig som svin mot sina kvinnor och att det framställs som charmigt, busigt boys-will-be-boys sätt? Och hade rollerna varit ombytta hade det som sagt varit en helt annan femma

[2012-06-19 14:12]
Julia

Jag gör som jag brukar och ber om exempel. Hur många filmer finns det med kvinnor som systematiskt överger sin familj och har härliga äventyr? Specifika exempel alltså.

[2012-06-19 14:31]
Johanna

Det här är den bästa beatniksågningen jag någonsin läst. Helt klart är det dessutom extra stämningshöjande med buttra ”men om det handlat om kvinnor, DÅ MINSANN” i kommentarsfältet!

[2012-06-19 15:23]
Flemming Hummer

Jag tror inte att historier om kvinnor som svinar mot sina familjer är rikigt så gångbara som en del i den här tråden gör gällande.

Jag vill nog också göra en viss skillnad på t.ex SATC och Entourage, då jag anser att Entourage kan sägas vara i inje med normen, medans SATC, i all dess dumhet, ändå kunde sägas gå emot normen och könsrollerna, på ett positivt sätt. Dvs den bidrog med något progressivt, och det gjorde SATC till en mer spännande serie.

[2012-06-19 19:39]
Hinken

Nu håller jag inte med dig i din sågning av beatnikförfattarna; jag finner flera av böckerna väldigt underhållande. Filmen däremot verkar de flesta vara rörande överens om är skitkass. Tror inte jag läste en positiv recension från när den gick upp i Cannes.

[2012-06-19 20:52]
Helena

Håller inte heller med om den generella sågningen av beatkulturen och -litteraturen, men det här med kvinnosynen visar ju på en problematik som många ställs inför när man ska tolka/återskapa ett verk långt senare då samhället och värderingarna hunnit förändras så mycket. Boken läser man självklart utifrån dess kontext, där ex. kvinnosynen både uttrycker Kerouacs egen bild och reflekterar det dåvarande samhället, men det är inte helt givet hur man hanterar en filmatisering ett halvt sekel senare och vad den har för värde.

Vet inte alls hur filmen är, men tycker att mycket av det intressanta i beatkulturen ligger i frigörelsen från de oerhört snäva konventionerna i dåtidens USA, kanske särskilt hos Ginsberg och Burroughs. Visst var det mesta förbehållet männen, men beatkulturen i sig banade ju också väg för de större sociala omvälvningarna på 60-talet där bl.a. kvinnorörelsen fick stort inflytande. Tycker helt enkelt att man får ta det utifrån kontexten och se det intressanta i själva normbrytandet, även om det ännu inte inbegrep kvinnor. Filmen däremot kan förstås vara dålig, klyschig etc.

[2012-06-19 23:45]
Brad Dourif

Matte, hur funkar det där med att kvinnor som överger familjen skulle va en klyscha utan att vara en cementerad sådan? Är inte just det en del av ordets definition? Riktigt räliga argument hur som; att visa upp en kvinna som svinar är på så många sätt INTE detsamma som att visa upp en man som svinar, end of story.

[2012-06-23 22:50]
Maria

Haha, jag älskar sista stycket. xD

[2012-06-25 20:22]
r

Kultur måste förstås betraktas i sin kontext, och ”On the road” är med rätta placerad i kulturkanon. Det vidriga är väl snarare adaptionen, just eftersom den är gjord idag, och eftersom den är gjord i en okritisk genusomedveten beundran inför en nutide ”ide” om av ”the beat generation” var, snarare än inför verket i sig. Men att pga den moderna adaptionen avfärda romanen känns lite slött. Det är ungefär som att dissa Kafka för att det är ”för få starka kvinnor” i ”Slottet”. ”On the road” var banbrytande på många sätt, likaså den större rörelse den är en del av (men inte nödvändigtvis programmatiskt representativ för) (och som på många sätt banade väg för rörelser som t ex feminismen och homorörelsen), men Kerouacs historia är större än att vara en bromance-roadtrip med knasiga killar. Visst är den en ”jazzig och svängig” roman om man ser till det rent språkliga, men den har också en djupt underskattad melankoli som genomgående ledtema. Bokens jags eviga jagande efter ”Dean” är ju egentligen mer becksvart jagsvagt / gränshomosexuellt än trevligt bromance-mysigt, och det var nog Kerouac medveten om själv.

[2012-06-25 20:40]
Sofia

Exakt samma känsla, om än inte alls samma i övrigt, som jag fick av Walk the Line. Stackars, stackars Johny Cash som inte fick turnera eller supa i garaget hela tiden för sin gnälliga fru som ville han skulle ägna sig åt familjen ibland. Och vilken tur att han slapp ragatan och fick June till slut.

[2012-06-29 10:13]
Ebba

Thelma och Louise tar livet av sig. Jenny dör av aids. SATC-tjejerna inrättar sig i ledet, gifter sig och skaffar barn, med undantag för en, som antagligen kommer gå något tragiskt öde till mötes om det blir ytterligare nån uppföljning.

[2012-06-30 21:10]
JN

Placeras i sitt kontext blabla om det varit kvinnor hade de hyllats blabla snörvl dravel tönt.
Själv tyckte jag beatniks sög kuk redan när jag var typ arton. Så jävla tönt. I verkligheten är alkoholister odrägliga as, och luffare psyksjuka stackare. Men det kanske var annat på femtiotalet?

[2012-06-30 21:57]
Rotve

Ok.

[2012-07-15 21:49]
Henrik Ö

+ 1 miljon på allt i Carolines recension. On the Road är en aptråkig och ofta direkt stötande bok, klart att det blir en aptråkig och ofta direkt stötande film. Kanske nån slags hantverksplus i kanten till Salles för att han är så trogen förlagan?

[2012-07-19 13:57]
Lev så skriver jag | FLM

[…] burnar iväg med bilen efter ett pulserande besök. Men för den skull har jag svårt att som Caroline Hainer se On the road som en hyllning till “vagabonden och myten om det manliga geniet som aldrig […]

[2012-08-26 12:55]
Going Gonzo | Jazzhands

[…] Castle (Bon, finns ingen länk) som jag varit mest nöjd med. Ja, och vissa intervjuer. Och vissa WS-texter. Men hur som helst, hur bättrar jag på mitt Hunter S-kapital? Svårt i dessa dagar då det ligger […]

[2012-08-27 15:24]
R

Lysnde skrivet av Gradvall om Kerouaca verk som fortfarande relevant och tidlöst:

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=270

Många som skriver här ovan tycks inte läst förebilden utan bygger sina fjantiga dissar på nån sorts nyköpt twitter-visdom om inne/ute och vilka historiska företeelser som är icke genuskorrekta enl. rättviseförmedingen-2012-premisser.. Man vill ju bara spy i munnen när man läser sån skit. Läs Gradvalls text istället. Tänk lite själva istället för att mala ready-made klyschor om sånt ni bara känner till genom andra.