Jag tror att jag har lyckats nåla fast för mig själv vad som är Girls styrka och svaghet samtidigt, det som skaver så skönt: Det är den där jävla skrattspegeln. Lena Dunham visar oss – oss. Alltså, hon visar oss så som vi är och så som vi är rädda att vi är, så som andra är när vi stör oss på dem. Vi vet inte riktigt vem vi hejar på, vem vi identifierar oss med. Vi vet inte om vi skrattar med eller åt, vi vet inte vem vi skrattar åt. Är vi med eller mot Hannah? Är vi Hannah? Vill vi vara Hannah, eller är vi rädda för att vi är Hannah? (Disclaimer: Jag har också en stor tatuering på ena armen, ett pärlband av mer eller mindre ogenomtänkta allianser bakom mig, kreativa pretentioner och vad som generöst kanske kan kallas en okonventionell skönhet. Okej?)

Det är som med hipsters. Det säkraste tecknet på att man är en hipster är att man säger att man inte är en hipster, men är snabb med att peka ut andra hipsters. Girls låter en känna sig lite tryggare i att man har i alla fall inte skämtat om date rape på en anställningsintervju (men visst har man sagt dumma saker), man har inte försökt förföra sin chef, man har inte fått kondylom av sin garderobiga första pojkvän (fast…)

Säsongsfinalen handlade lite om inte veta vad man vill ha, att få vad man vill ha och inte veta vad man ska göra av det – kanske en lite tung metafor för tjugofyraårsåldersförvirringen som är seriens hela raison d’être, men må så vara. Marnie fick en (ex-)pojkvän som ville sätta på henne mot ett handfat och stod handfallen. (Dock tror jag att en glasögontjockis som gillar tårta kan vara en vinnare. Ahem.)

Hannah fick en utskällning av Adam för att hon inte ville flytta ihop med honom. Hon har jagat honom i sex månader och sen när han vill satsa så backar hon. Hon har löjlig ångest för sina sex extrakilon, hon tror att hon är så jävla speciell, men hon känner inte honom, hon känner inte ens sig själv! Och så vidare. Det var som en filmatisering av scenen två tredjedelar in i typ vilken Marian Keyes-roman som helst, när huvudpersonen måste inse att hon är ganska gräslig, att hon behandlar folk omkring sig illa och inte alls är offret.

Det sved lite av igenkänning, av bittersöt självspäkelse, tills jag insåg att vafan. Det är väl inte så jävla konstigt att hon backar. Hon har jagat honom i sex månader, och varför har hon det? För att han aldrig har saktat in så att hon kan fånga honom. Han har varit svår och konstig och impulsstyrd, och han kallar henne »kid« som om han kommit så himla mycket längre i sin egen utveckling. Jag skulle nog också ta det lite piano när det plötsligt kommer stora kärleksförklaringar och flyttaihopförslag. Det är eventuellt det vuxnaste Hanna gjort hittills, att inte vara impulsstyrd själv utan tänka någorlunda nyktert när hon plötsligt får det hon trodde att hon ville ha. Att han förlorar en del av sin glans i vardagens ljus kanske inte bara beror på hennes ytlighet och romantiska ådra.

Man kan skratta åt att Hannah faktiskt är »thirteen pounds overweight, and it has been awful for me my whole life«, men egentligen – vem bestämmer exakt vilka hekton som innebär gränsen för legitim ångest? Ja, det finns en skala av lidande, och rent objektivt har hon det ganska bra, men när man är 24 och livrädd, för sig själv och för allt vad världen omkring en innebär är det inte särskilt mycket lindring att veta att det finns folk som är både tjockare och fattigare. Hannah är överdramatisk, hon är lite hysterisk och hon är självupptagen, men vem fan är inte det. Låt den som är utan synd kasta första trendiga träskon.