WS-Per har ju med den äran korresponderat från förra veckans filmdagar i Malmö, men jag var faktiskt, trots min tystnad, också där. Jag drabbades dock av såväl en dunderförkylning som allsköns stress inför en längre resa, och orkade/hann helt enkelt inte alls se lika många filmer som min flitige kollega, än mindre skriva om dem. (Den redan omtalade festen lyckades jag dock besöka – helt dum är jag inte.) Så här kommer en lite försenad minirapport.

Jag har all respekt för Will Ferrell och John C. Reilly. Faktiskt. Den förre verkar vara en trevlig typ, och är i sitt begränsade manchild-uttryck en utmärkt komiker, bra på det han gör, även om det ofta är tämligen dumt; och den senare är i princip bra i allt han företar sig. Men till och med för en simpel Ferrell-rulle är Step Brothers verkligen slapp. Jag föreställer mig att Ferrell, regissören Adam McKay och Judd Apatow skrivit ner en pitch på baksidan av en servett och visat för studiobossarna, som vet bättre än att tvivla på den vinnande kombon Ferrell-Apatow. Premissen – två fyrtioåringar som forfarande bor hos sina föräldrar tvingas dela hem när deras mor respektive far gifter sig med varandra (and hilarity ensues) – är tillräckligt bisarr för att roa under en dryg halvtimme, men med risk för att låta som alla andra Ferrell-kritiker: det känns som ett halvbakat koncept, ett slött påhitt för en SNL-sketch snarare än en komedi på 90 minuter.

För varje amerikansk komedi jag ser övertygas jag mer och mer om att komedi i långfilmsformat är om inte helt död så åtminstone, i likhet med en viss papegoja, »not at all well«. Åtminstone den med rötter i sketch. Vem behöver den här typen av filmer när den humor som desperat försöker överleva i dem är så mycket bättre, roligare och mer välskriven i det lilla formatet, på teve och webben? Och jag vet inte om jag ska glädjas åt eller sörja det faktum att filmer typ Step Brothers i den absoluta periferin alltid befolkas av komiska genier som aldrig får något vettigt att göra – här slarvas till exempel Rob Riggle, Ian Roberts och Matt Walsh bort. Varje genomsnittlig komedi med en Ferrell, Sandler eller Wilson i huvudrollen lider av samma symptom. Värsta exemplet i år: Zach Galifianakis i What Happens in Vegas.

Tropic Thunder (co-written by, produced by, directed by and starring: Ben Stiller) är skamlöst påkostad och extremt ojämn. Tillräckligt rolig för stunden, men den hämtar sig aldrig riktigt från de fantastiska (om än tacksamma) fejk-trailers som inleder den. Stiller stoltserar med sin megabudget, och länge håller den faktiskt filmen vid liv. Skådespelarensemblen drar också ett stort lass, speciellt Robert Downey Jr och Jay Baruchel. Men den satiriska udden mattas efterhand, Stiller och gänget orkar liksom inte hela vägen, och mot slutet liknar ironiskt nog Tropic Thunder mest den actionfest den själv parodierar.

Vicky Cristina Barcelona är som flera andra av Woody Allens senare filmer välspelad, avspänd och ganska kul, men också märkligt ljum. Det är som om en energi saknas, den där sista gnistan är som bortblåst. Det låter bekant för alla som följt Woodys utveckling på senare år, men det är fortfarande sant. Allt för ofta känns det som han hastat igenom inspelningen, och hans dokumenterade ovilja att repetera med skådisarna, eller tillåta multipla tagningar, gör ingenting för att motsäga detta intryck.

Det roligaste med den här filmen är att Woody är så människofientlig, mer sarkastisk än han varit på flera år. I princip alla karaktärer är vilsna klyschor – naiva, missnöjda med sina livsförhållanden, med vanföreställningar om hur människor bör vara mot varandra, om hur saker och ting ska se ut:

De unga kvinnorna som anländer till exotiska Spanien i exotiska Europa för att känna av passion och kärlek och exotisk katalansk kultur och frisinnade människor; de överdådigt rika men känslomässigt tomma landsmännen de härbärgerar hos; de överdrivet neurotiska/passionerade/spanska konstnärer de lär känna. Filmens svalt överlägsna berättarröst (ej Woody själv) beskriver samtligas själsliga tillstånd med en påtaglig insyn och en syrlig ton som får åtminstone mig att gnugga händerna i förtjusning, och slutet är i all sin vardagliga bitterhet det knappt mogna vinbäret på den sura grädden. Långt ifrån alla håller med mig i min något pessimistiska tolkning, men jag har fått stöd för den från åtminstone ett kvalificerat håll, så jag skyller inte längre på min kulörta hostmedicin, som annars höll mig lagom suddig under filmdagarna.

Jan Troells nya film Maria Larssons eviga ögonblick såg jag verkligen fram emot. Och detta kan låta såväl positivt som negativt, men det bästa jag kan säga om filmen är att den är »värdig«. Fin, välgjord, autentisk, överlag välspelad och säkerligen ett rättvist porträtt av fru Troells släktberättelse (här flyttad från Göteborg till Malmö och Limhamn, och bearbetad av Niklas Rådström). Samtidigt är den alldeles för lång och repetitiv, tveksam i sin dramatik, och bitvis direkt tråkig, för att uttrycka det burdust.

Men Maria Heiskanens intensiva blick glömmer jag inte i första taget, och Mikael Persbrandt är alldeles utmärkt som den dagarbetande fadern. Framför allt ser han fantastisk ut med sin svettblanka snagg, ansade preussar-mustasch och tomma alkisblick, men när han för elfte gången brakar in i sin lilla Malmölägenhet, full och dan, och spöar upp slumpmässig medlem av familjen, suckar man mer än ojar sig.

Detta ska dock sägas om nu 77-årige Jan Troell: han har ett magnifikt öga för detaljer och ögonblick. Det syns ofta under filmen, men samtidigt hade jag önskat att han fått arbeta med en större budget. Jag saknar en vidare visuell horisont, och det förutsätter jag är en direkt konsekvens av budgeten, och att tvingas filma i icke-autentiska miljöer som Hamburg och Luleå: i stället för att, till exempel, få till en överblickande kranåkning längs ett helt kvarter får Troell nöja sig med att filma en isolerad portuppgång. Liknande lösningar återfinns genom hela filmen. En förklaring kan vara att många av de kvarter i Malmö man skildrar inte finns längre, och greppet gör filmen mer intim, absolut, men jag misstänker att det i slutändan är en ekonomisk kompromiss snarare än ett konstnärligt val, och det är olyckligt.