ja, den där Partridge-specialen var väldigt bra, men hade också en förvånansvärt finkänslig scen, den där han konfronterar sin gamla pryglande lärare. kan knappt bärga mig inför filmen!

annars var Italien-Tyskland bäst. Hade dom inte halkat så förbannat så hade det lätt varit 5-1. Balotelli kommer krossa Spanien, KROSSA.

Roligt att du nämner Steve Coogan och musiken i Hit & Miss i samma inlägg. I The Trip säger väl Coogan att Joy Division är det perfekta bilsoundtracket när man kör runt i just norra England. Det är till och med även Atmosphere som spelas där. http://www.youtube.com/watch?v=Lg-lLaBms8Y

Jag tycker nog Silk höll rätt bra i S2 också. Finalen var ju urstark, men håller med om att cancer-storyn bidrog mycket till det.

Tyckt att Hit & Miss verkat så over the top men när du skriver ett ”nordengelskt Breaking Bad” så är det klart att man blir lite frestad ändå (och BB är ju faktiskt också rätt ofta over the top).

Tycker att Newsroom var riktigt jävla kefft faktiskt. Premisserna är ju inte bara inte i harmoni med verkligheten, det strider mot den på ett provocerande sätt. Till exempel:

1. Jeff Daniels karaktär har blivit populärare i takt med att han blivit mer bekväm och slutat ta risker. Men i själva verket är det ju de hysteriskt gapande ”ankarna” som tagit över i USA.

2. Tydligen ser Sorkin nyhetsankaret som det offentliga samtalets prisma. Okej? Det hade kunnat fungera på 60-70 talet, men 2012? Inte bra. Här hade det funnits en möjlighet att följa hur statusen flyter Jeff Daniels ur händerna, men nej. Sorkin tänker sig att det inte är någon skillnad på honom och Walter Kronkite.

Sen börjar man tröttna lite på Sorkins ticks: Kvinnan som gör något utflippat när tiden är knapp (fru Bartlett klipper av presidentens slips strax innan debatten, Emily Mortimer lägger upp en galen grafik minuten innan sändning), den buttre mannen som till slut håller ett uppjagat och känslomässigt tal till personalen – bara för att upptäcka att det är fel människor han pratar med.

Ryktena säger att det kommer att bli värre i kommande avsnitt. Usch.

Försök nu inte ALLA få ner Sorkin från sin piedestal, fastmonterad på en hög häst.
Han trivs så bra där uppe, utsikten är god och han känner starkt att han bidrar till samhällets utveckling.
Anyway,kände verkligen inte mkt för karaktärerna efter första avsnittet…nog så?
Kommer nog fortsätta kolla ändå av ren nyfikenhet, för med Sorkin blir det iaf sällan ointressant.

Var börjar man när man tidigare bara sett enstaka scener av Partridge? Ser man allt eller undviker man något?

Hit and Miss skall definitivt ses! Nordengelsk BB liksom :)
WS-listan är f.ö. min främsta källa för serietips! Tack Kjell!

Americana, visst, men i 1:a avsnittet sjunger ju Mia Morrisseys Let me kiss you!

Ja, med flera diskrepanser i flera av avsnitten. Måste fixa musiklista, har inte hittat nån?

Mikael: börja var som helst! Youtube, kanske?

@Kjell
Om man börjar söka lite på Alan Partridge på Youtube, tror du man av misstag till slut länkar sig fram till ”Reeves&Mortimer”?
DET var fan roligt.
Fick väl ibland Monty Python att verka dokumentärt/seriöst?
Kanske är lite väl nostalgisk nu…men ändå?

Musiklista: http://jonasarmstrongblog.com/2012/04/07/hit-miss-trailers-soundtrack/

Tack, Jimmy!

Falling skies vore utmärkt om de skar bort 50% av de utfyllnadsscener som består av sentimentala pseudomilitära peptalks, tårdrypande avsked och återföreningar och allmänt kramande och substanslösa ”långa blickar”. Finns ju inte ett avsnitt där inte minst vid 3 tillfällen grupp X ska skiljas från grupp Y, vilket innebär 3*5 minuter av ”you’re a good soldier, man”, ”I love you, boy”, ”keep up the good work” etc.

Ja, Falling Skies är precis samma sorts klichésentimentsörja som Jericho var. Men liksom skön att följa, ändå. Kravlös på ett primetimesätt jag nånstans är lite svag (nostalgisk?) för.

Är det alltså neofolk som i genren neofolk (post-industriell folkmusik med kryptofascistiska övertoner, tex Death in June, Current 93, Rome, etc) eller modern folk?

Neo-folk som i en yngre generation brittisk folk som tagit upp americanatråden från sena 1960-talets Pentangle.

Nu får nån kunnig på den här sidan ta å skriva nåt intressant och insiktsfullt om nya louiesäsongen. Kjell, skriv nåt!

Det finns väl inte så mycket att säga efter två avsnitt förutom ”bra! som vanligt!”. Kan jag tänka mig. Louie håller ju en väldigt jämn kvalitet. Även om det såklart finns höjdpunkter så är det få avsnitt som är direkta dippar.

Är Jericho bättre eller sämre, eller same same som Falling Skies? Fick den ett slut, t.ex.? Jag började följa den men glömde sen bort den. (Samma sak med både Awake och Touch.)

Jag tröttnade starkt på Jericho och såg inte heller klart (precis som Awake och Touch, här med…), det kändes ju aldrig som om man skulle få veta något om ”kineserna” heller… Falling Skies är betydligt roligare att kolla på.

Falling Skies är verkligen lättittat.

Även Continuum är en effektiv produktion som är lättittad och intressant (nåja), och klart överlägsen t. ex. Person of I. och S.C. chronicles. Trodde den skulle haverera relativt snabbt, men istället klarar den av att hålla ett överraskande antal rätt komplexa storylines i luften med ett minimum av de oundvikliga platta scenerna. Och den är faktiskt mer fokuserad på politisk filosofi och riktiga dilemman än bara procedurals eller action – välkommet!
Klart bättre än Falling skies imo. Tveksamt om den orkar hela vägen in i kaklet eller ens får chansen förstås. Det fattas rätt mycket spänning, tyvärr, men det saknar jag i FS också.
Men frågan ändå (speciellt efter att ha sett senaste Newsroom) är hur NRA så totalt infiltrerat all tv/film-underhållning? (Likt tobaksindustrin tidigare.) Speciellt då Falling skies, Terra Nova och liknande där man kunde tänka sig flera naturliga premisser där skjutvapen inte blev lika centrala. Vilken spänningsorienterad serie/film är inte totalt hänfallen till skjutvapen idag?

rebkin: Gillar också Continuum men ligger (oavsiktligt) några avsnitt efter.

Ser att Continuum är rätt hatad just eftersom den inte tar ställning för en sida över den andra, samt att den på ett sätt formulerar konflikter utifrån ett väldigt yxigt perspektiv på kapitalism och Occupy WS (om de ska representera ytterligheterna ‘Corporate Congress’ o terroristerna).
Men det är ju det som gör den sevärd imo – inte dialogen eller skådisarna, även om produktionen är helt ok.
Att försöka ta sig an att gestalta en aktuell politisk diskussion i form av en kommersiell spänningsserie är ju sensationellt i sig. Och att göra det utan att ta förenklad ställning, utan tillåta tittaren att fundera på vem som har rätt agenda och vilka metoder som går för långt är vågat. Men nu lutar det väl åt att Nichols ska upptäcka sin intuition och börja misstro auktoriteter, och då förstå att hennes samtid inte var så lyckad som de första avsnitten lät oss tro. Hoppas de kan ta första säsongen i hamn då de inte lär bli en andra i samma ambitiösa anda.

Falling Skies borde vara lätt-tittat, men blir ganska mycket svår-tittat i slutändan.
Alla de misstag de låter karaktärerna göra, för att driva handlingen vidare, blir till slut bara för många.

Hur ofta ska de egentligen låta aliens, ex-harnessed-kids och ex-abductees antingen springa helt fritt eller bevakas av 1 vakt åt gången? Vakten får antingen spö eller blir inlurad i cellen eller vad som varje gång.

Serien har ju potential att vara hyffsad, men man sitter bara och stör sig på hur manusförfattarna hela tiden tar den lätta vägen ut.