Best Ink och Ink Master är två samtida (och nästan samtidiga; båda gick under våren 2012, Ink Master med början i januari och Best Ink med början i mars, även om det senare ska ha planerats sedan 2010) program i realitytävlingsgenren, den här gången på tema tatueringar. Det är liksom upplagt för att jämföra dem – men det som kanske gör jämförelsen mer intressant är att Best Ink gick på den kvinnomärkta kanalen Oxygen, och Ink Master på mansinriktade Spike. Och ja, det är precis så stereotypt som man skulle kunna tänka sig.

Först är det de ytliga attribute, kanske mest självklara. BI har ljusare grafik, snällare musik, mot IM:s mörkställda intro- och mellansekvenser och hårdrock. Även tatueringsstudiorna följer samma mönster. (I IM har de egna rum i stället för avskilda bås; vet dock inte riktigt vad man kan dra för slutsatser där.) IM slumpar ihop kunder med tatuerare genom att de förra lyfter på förgyllda döskallar med namn under, vilket är nästan gulligt i sin ansträngda hårdhet; BI slumpar för det mesta utanför bild.

BI har en kvinnlig programledare, tyvärr en Idol-deltagare med två, tre små tatueringar som inte har något alls att sätta mot Dave Navarro, och de andra två domarna är en kvinnlig tatueringsmodell och en taturingsnestor mot två  manliga nestorer. Ink Master tar inte in en enda kvinna som gästdomare, medan Best Ink har övervikt av kvinnor, detta trots att båda programmen tar in både kända tatuerare och tatuerade kändisar. (Samt Jermaine Jackson, som säger att alla bilder av MJ som använts som förlagor är hans favoritbild.) IM har två kvinnliga tävlande av tio, BI har hälften-hälften.

Uppläggen är desamma som i princip alla liknande program: 1) En miniutmaning som kan ge fördelar i 2) utslagningstävlingen. I det här fallet är den förra en Flash Challenge – »flash« är de färdiga bilder man kan bläddra igenom och välja i en tatueringsstudio, men utmaningarna handlar inte nödvändigtvis om att rita flash utan kan vara att tatuera raka linjer eller pyssla ett konstverk av blommor. Den senare är en större tatuering på faktisk person, utifrån olika ramar. Utmaningarna är faktiskt ganska neutrala och i vissa fall desamma i båda programmen, även om IM har några lite mer grabbiga utmaningar, till exempel tatuera kranium på griskadaver. (Och i IM får de över lag en timme mer för de stora tatueringarna, men jag vet inte riktigt hur det skulle kunna tydas.)

BI handlar mer om tatuerarna som personer i det att de får prata om hur de mår, de får prata om osäkerhet och bröllopsplaner och så vidare. IM har lite bitchighet och bråk men med undantag för en väldigt malplacerad sekvens i finalprogrammet, gissningsvis för att skänka något slags angelägenhet till den person som sen inte hamnar i topp två, vet man nästan inget om de tävlande.

En intressant skillnad är också hur man hanterar kunderna – i Best Ink får de synas i mer än fem sekunder, man får veta varför de vill ha sina tatueringar, och de får komma med under slutbedömningen och berätta vad de tyckte; dock skickas de iväg under den faktiskt bedömningen så de inte behöver stå där och höra att deras mammaporträtt är skelögt. Ink Master har dem verkligen bara som de canvases man kallar dem, de är helt ointressanta som personer.

Det som programmen däremot har gemensamt, och som de nog borde ha struntat i, är påståendet att programmet samlat några av de bästa tatuerarna i landet respektive på planeten. Eh, nej, då skulle ni inte kunna kritisera så många av dem för så pass bristande teknik. De skulle inte förlorat på att säga typ »vi har samlat unga stjärnor och gamla veteraner för att avgöra bla-bla-bla«, och det hade inte varit tillnärmelsevis lika pinsamt.

Sen kan man undra om det verkligen är värt att vara med på teve om det betyder att man får en tatuering utförd under ibland ganska extrem tidspress, av en tatuerare som man inte vet något om och som med ganska goda odds jobbar i en stil hen inte är bekväm med. Kanske handlar det om människor som helt enkelt vill vara tatuerade och inte så bryr sig så mycket. De som är nöjda måste i vissa fall antingen vara närsynta, eller för väluppfostrade för att säga vad de tycker. (Det är dock inte ett problem som domarna har. BI har lite trevligare stämning i domarpanelen, men ingendera programmet tvekar en sekund med att låta en tävlande veta när de suger.)

Jag vet inte riktigt om det ena programmet är bättre än det andra. Ink Master har något hårdare krav och utmaningar som känns mer som att de är på väg mot slutfinalen, men Best Ink har lite bättre dramaturgi i och med att tatuerarna får bli personer, så det är upp till den enskilda tittaren vad man är ute efter.

Eller så ser man båda, eftersom det bara blir 16 avsnitt totalt. Och sen är man både sugen på att tatuera sig igen, och livrädd för att tatuera sig igen.