Det vore en enkel och billig poäng att säga att det krävs Pixars inblandning för att en Disneyprinsessa ska få agens. Det vore dessutom en aning orättvist mot Disney – och att ge Pixar för mycket cred, eftersom Brave är deras första film med kvinnlig huvudperson.

Däremot kan man utan problem säga att det är skönt med en Disneyprinsessa som inte har kärlek som huvudmål. Och som – spoiler – får klara sig hela filmen igenom utan att behöva handskas med kärlek alls! Som inte plötsligt tittar under lugg på en bredaxlad vakt, eller rövare, eller vad det nu skulle kunna vara, och inser att det kanske ligger något i det där med giftermål. Meridas lyckliga slut är att knyta an till sin mor, och att få bestämma själv över sitt öde.

Dock är det lite problematiskt att när man ska göra film om en stark kvinna, så kompenseras det med att i princip alla män är löjliga karikatyrer. Den ende som är någorlunda vettig är hennes far, men även han är bombastisk och överdriven. Går det inte att göra en film där inget av könen behöver vara aktivt underställt det andra i hur det framställs?

Framför allt är det problematiskt när det kommer till de tre prinsarna som ska tävla om Meridas hand. Okej, det ska väl vara tydligt varför hon inte är intresserad av dem, så de behöver vara lite löjliga – men då bygger man idén om att det är fel att gifta bort någon på att den hon gifts bort med inte är önskvärd. Hade det varit mer okej att använda Merida som fredsbyte om prinsarna var snygga, eller ens genomsnittliga? Mjä, va?

Däremot är det väldigt trevligt med en film där kvinnorna får rädda sig själva och bli sina egna hjältar; en Disneyfilm där båda föräldrarna lever från början och överlever hela storyn och en mamma får ta plats.

Pixar har fått mycket uppmärksamhet för animeringen av Meridas hår (1 500 individuella hårlocksrenderingar, tydligen) och det är fullständigt motiverat. Fluffet rör sig och lever och jag förstår då rakt inte varför folk inte vill ha rödhåriga spermadonatorer om det här kan bli resultatet. Men det som är intressant är att hennes hår också får ta plats som symbol, men – och det här är det balla – utan att det görs någon explicit och uttalad grej av det. Merida får på sig en heltäckande hätta när hon ska vara elegant prinsessa, pillar fram en lock i protest, och får den undanstoppad igen. När mamma Elinor broderar sin lyckliga familj i början har dottern prydliga flätor; när de jobbar på en ny gobeläng tillsammans i slutet har hon fått stora stiliserade korkskruvar istället. (Också ballt med en film där textilkonst får spela en stor roll i händelseförloppet.) Även Elinor går från ordnade flätor till hår som får flyga fritt och ostyrigt.

Om det inte vore för att jag är lite nervös för vad man kommer göra med dubbningen skulle jag ta alla syskonbarn, oavsett kön och ålder, att se Brave under sensommaren. Och andra barn jag känner. Den har allt det där som Pixar-filmer har, inklusive fantastiska visuella uplevelser, plus en stark kvinnlig förebild med en levande uthärdlig morsa. Vilken grej.