Jean Claude van Dammes ögon liknar mer Tom Jones sönderopererade, runda, små glaskulor medan Sylvester Stallones hänger som på en blodhund. Blicken är helt död.

Alla förväntade repliker i Expendables II har redan avklarats, från »I’ll be back« till »Yippie-ka-yay«. Explosionsscenerna har som pliktskyldigast bockats av, trött flirt med malplacerad tjej har utspelats, det är bara fistfighten kvar nu. Ge publiken vad publiken vill ha – eller snarare vad man tror att de vill ha utan att ha en jävla aning.

Innan jag fullkomligen förruttnar av idiotförklarandet försöker jag tolka Stallones blick, läsa in någonting där i de sorgligt trötta paddögonen i ansiktet som ser ut att smälta. Säkert lönlöst men om jag inte gör det så kommer jag att vara sur resten av veckan, månaden, kanske livet över att ha slösat två timmar på den sämsta film jag sett jämte Wild Hogs och Possibility of an Island.

Han verkar ändå schysst, Stallone. En reko snubbe. Är han liksom jag trött på den här skiten? Han, som ändå visat att han kan så mycket mer, som i Cop Land. Till skillnad från fånen van Damme till exempel.

Det finns bara ett sätt att se Expendables II på – om man nu måste göra det alls – och det är genom att tänka att de faktiskt inte spelar en roll, de är sig själva. Det här är deras uppfattning om vilka de är, eller som de tror att vi vill tro att de är. De leker, lajar lite, före detta actionskådespelare emellan. Kivas lite, påminner varandra om vem som hade störst muskler back in the day. Endast då kan man se filmen, med viss ömhet till och med.

Van Damme är divan, Stratham kör på geezer-grejen. Och Stallone är arbetarklassgrabben som gör det han ska, försöker att inte blanda in känslor men det går sådär. Det är ett jobb för honom, ingenting mer. Precis som filmen i sig.

För det måste vara så. De inblandade kan inte under några omständigheter trott att de gör en skön rulle, bjuder publiken på lite najs insiderskämt genom att låta Schwarzenegger skrika »I’ll be back« för gud vet vilken gång i ordningen? Nej, det är ett jobb för dem. Ett förnedringsjobb, sista chansen innan de sönderstuvade kropparna säger ifrån ordentligt.

För här i ligger väl ett av problemen. Bland hela »ge publiken vad publiken vill ha«-tänkandet, allt uselt skådespeleri och bristen på handling, ligger själva grundproblemet: Att tro att publiken vill se detta. Igen och igen. Att helt enkelt inte lägga av i tid. Att tro sig yngre än man är. Att tro att alla andra ska tro att man är yngre än man är.

Det är inte helt osökt, tycker jag, att dra paralleller till dagens svenska kritikerscen och till min egen situation. Det här med att jobba för länge, inte lägga av i tid och så vidare. Skriva att Madonna är okej men inte lika bredbent som Springsteen och det är en dålig grej. Skriva att Superman Returns är bra fast med mycket »swish« och »boom«.

Min skräck är att bli precis så. Ha på mig kepsen bak och fram för att det är tufft. Tappa greppet. Jag kan inte hata på Stallone för att han försöker klamra sig kvar, snart kommer jag säkert att göra detsamma. Då kommer jag också att ha ledsna, tomma, döda ögon men till skillnad från Sly så hoppas jag att mina polare inte dunkar mig i ryggen och säger att det ändå är en bra idé utan säger som det är: det finns stolthet i att lägga av i tid och pengar köper inte nödvändigtvis respekt.