Jag är uppenbarligen en sucker för gratis. Eller vad kan förklara att jag i dvd-lådan med krafs jag aldrig ser på har inte mindre än tre dvd:er som jag uppenbarligen fått via någon inplastad Aftonbladet – en tidning jag inte ens kan komma ihåg att jag köpt någon gång. Men gratis är gott! Och vi väljer bland de tre… hmmm, ett Kommissarie Lynley-mysterium…nej…en helt okänd komedi med Scarlett Johansson… nej… Hundarna i Riga, en gammal Wallanderrulle, jomenvisst serru, den tar vi och skämshyllekollar på!

Skivan inleder starkt med att vi får se betyget filmen fått av Aftonbladet när det begav sig. Tre plus. Så man vet vad man har att vänta sig.

Sedan en minst lika stark början på filmen, eftertexterna först. Och apropå saker som inte känns helt moderna: Rolf Lassgård stoppar in ett kassettband med opera i bilstereon. Kassettband? Kollar när filmen kom. What?! 1995? Hade gissat på mitten av 1980-talet att döma av filmens look.

Men svenska skådespelareliten à la 1990-tal lyser med sin närvaro. Rolf Lassgård, som gör rollen som Wallander lufsig och bra, Stellan Skarsgård (med massa fluffigt hår!), en supermysig Rolf Günther, Björn Kjellman. Alla har fladdriga trenchcoats i olika beiga och gråbruna nyanser. Det är lite schysst ändå – alla ser helt påsögda och vanliga ut, warts and all som man säger. Det är minst sagt en oglamourös thriller det här. Diskbänksdeckare.

Jag har läst alla Wallanderböcker, och tycker att de är väl okej, spännande tidsfördriv.  Hundarna i Riga bryter av från de andra böckerna genom att inte handla om en gräsligt spektakulär massmördare som tar skalper/spetsar offer på pålar etc utan är i stället en thriller som utspelar sig i ett post-KGB-Lettland. Har man inte tagit del av tidigare böcker/filmer i serien måste den här filmen te sig ganska förvirrande. Den känns väldigt mycket som ett långt teveserieavsnitt där man redan presenterats för karaktärerna. Dock skyndar man sig att proppa in i filmens första tio minuter allt vi behöver veta om Wallander. Förutom redan nämnda opera nämns hjärtinfarkt, hustru som stuckit, dålig kontakt med dotter, sug efter att lämna polisyrket, kass på att laga mat.

Efter etableringen av Wallander som en himla sunkig typ drar polisintrigen igång. »En kärring ringde, hon har hittat två döingar« meddelar en icke politiskt korrekt polis.

Och mycket riktigt, två döda män har flutit iland ombord på gummiflotte. Tyvärr tog statistgaget slut/säkerheten måste komma först för vi ser mycket tydligt att det är två dockor med lösmustasch som ligger där i flotten när polisen närmar sig den.

Männens/mustaschdockornas uppdykande leder i alla fall till att en lettisk poliskommissarie anländer till Ystad. Han menar att morden handlar om korruption och maffia… och här somnar jag. Vaknar en halvtimme senare. Säger inte att det nödvändigtvis beror på filmens sömnframkallande kvalitet, säger inte heller att det inte beror på det.

*Spolar tillbaka filmen*

Lettiska polisen åker tillbaka till sitt hemland. Telefonsamtal till svenska polisstationen – lettiske polisen är död! Skjuten! Wallander och Björn Kjellmans polis »Blomman« åker till Riga som är om möjligt ännu gråare och brunare i färgerna. Och överrocks-beklätt. Här är allt skumt. Städerskor och vykortsförsäljare dyker upp och ger anvisningar till Wallander om att bege sig till mystiska platser. Polisen är korrupt. Vem jobbar för maffian och vem är oskyldig? Hur snygg är inte lettiska polisens änka på en skala enligt Wallander?

Hundarna i Riga bjuder förutom gangsterjakt i vintrigt Lettland (helt annan årstid samtidigt i Ystad dock, märkligt) även på:

Dialektmysterier: Skarsgård och Kjellman pratar skånska i sina roller, vilket jag inte kan sluta tänka på varje gång någon av dem öppnar munnen – »titta där är Björn Kjellman som pratar skånska« stoppar jag upp så fort killen öppnar munnen, vansinnigt irriterande och något jag inte kan släppa under filmens gång.

Rekvisita vi minns: Wallanders kylskåp pryds praktiskt men oförståeligt av en liten affisch med bilder på olika sätt man kan stycka ett kött.

Kollektivtrafik: Det är oerhört mycket transporter. Bokstavligen. Det åks spårvagn, bil, tåg, färja intill förbannelse.

Sex: Wallander och Blomman går på »erotisk klubb« i Riga, det har ingenting med handlingen att göra men vi bjuds på lite tuttar och fjädrar. En sexnatt illustreras kyskt med puss på kinden och sedan klipp till en tilltufsad morgonsäng.

Kärlek: Wallander friar rekordtaffligt och oromantiskt till flickvän (Carina Lidbom) som gör helt rätt i att storma iväg i vredesmod. Han uttrycker senare i filmen tafatt sin kärlek till döde lettiske polisens änka (som knappt kallnat i sin grav!) med kindklapp av stor Lassgård-labb och ett »jag… tycker om dig« mitt i änkans viktiga maffiadiskussion. Lite sött. Men ganska mycket mer skämsigt. Kudos till Lassgård att ändå klara av den repliken någorlunda.

Humor: Mja. Lettiske polisen Karlis bondar med Wallander över cigg och korv stroganoff med ketchup i – »it is like beef Stroganoff in Russia but with sausage« som Wallander berättar på rar kackig engelska. Han förklarar även över en helsvensk lunch vad en »headwaiter-sauce« är för den förbryllade lettiske polisen.

Machofaktor: Det är inte direkt en Mikael Persbrandt-hjälte det här med repliker som »Det är ingen pistol – det är kuken« men Wallander tvättar i alla fall spik-i-knät-sår med lettisk vodka.

Tja, det var nog det hela. Filmen är inte så kul eller spännande. Det är inte helt ospännande heller. Slutet går väldigt fort och filmen avslutas med något som nog ska uppfattas som cliffhanger (observera mitt »ska uppfattas som«).

Hundarna i Riga rekommenderas till dedikerade Wallanderfans och möjligen även till öststatsromantiker som är nyfikna på hur Riga såg ut 1995. Filmen får tre gråbruna nyanser i betyg.