Weird Science
Bedragna bedragare och viljan att blir lurad

2012-10-25  

Nicholas Barclay gick ut och spelade basket en dag och sen kom han aldrig tillbaka hem. Förrän nu, tre år senare då han hittas på ett barnhem i Spanien.

13-årige Nicholas var blond och blåögd när han försvann. Men nu har han mörkt hår och bruna ögon. Jaja, mycket kan ju hända på tre år, i synnerhet i den åldern. Han pratade inte engelska med en fransk brytning när han försvann heller men vaffan, han är tillbaka nu och det är väl det viktigaste. Att han sen har skäggstubb och små rynkor kring ögonen, ja det får väl förklaras av att han troligtvis var med om en massa hemskheter när han var försvunnen.

Eller kidnappad, enligt honom själv. Sånt sätter sina spår.

Säger Nicholas mamma.

Säger Nicholas syster.

Säger de amerikanska myndigheterna.

Fast det är ju inte han. Det ser ju vem som helst. Och den jäveln som lurar denna stackars familj, som återger dem hopp och hanterar deras känslor så oerhört ovarsamt vill man ju ge en örfil. I alla fall till en början.

För där sitter han, framför kameran, och berättar hur lätt det var för honom att luras, att få alla att tro att han var Nicholas Barclay. Familjen, Nicholas syster, de spanska myndigheterna, de amerikanska välfärdsmänniskorna och slutligen också FBI. Ja, FBI blir faktiskt inkopplade eftersom han berättar en så otrolig historia om vad som egentligen hände med honom under de där tre åren han var försvunnen. Om varför han plötsligt har bruna ögon och inte kan prata engelska ordentligt. Han har en förklaring, om än en alldeles för otrolig sådan för att den ska kunna tas på allvar. I alla fall av oss i publiken, på behagligt avstånd från bedragaren, familjen, känslorna och allt det andra. Allt som händer när man liksom harklar sig och säger nej men vänta nu.

The Imposter, som får svensk biopremiär i morgon, handlar dels om en av världens mest ögonbrynshöjande sociopat, men också om alla de skäl vi har för att vilja tro. Eller spela med. Låta oss luras. Eller helt enkelt inte orka peka på kejsarens nya kläder, utan i stället tänka »jaja, om ingen annan tycker nåt så…«. Just de – ytterst mänskliga – faktorerna gör The Imposter till inte bara en dokumentär utan också en thriller. Vem, vad och varför? I uppbyggnad och känsla påminner den en del om tevedokumentären The Staircase, fallet om en man som ger ett sympatiskt intryck och som vi inte har någon anledning att misstro. Tvärtom. Och när vi får anledning väler vi kanske ändå att fortsätta att tro på honom, för alternativet kräver så mycket mer av oss.

Vi i publiken ser som sagt direkt att denne vuxne man inte har någonting gemensamt med en bortsprungen 16-åring från Texas. Och det är ingen spoiler, vi blir tidigt presenterade för detta faktum. Men varför ser inte familjen det? Och hur länge orkar en människa posera som någon annan utan att ständigt kolla sig över axeln eller med något slags ständig rädsla att försäga sig? Varför gör man ens något sådant? Det måste vara bland de elakaste skämt man kan dra, att utge sig för att vara någons förlorade son.

Men så här då, om man tar ett steg bakåt. Då kan man se filmen som ett slags kalejdoskop. Då kan man säga att den består av tre delar. Familjens historia, bedragarens historia och Det Som Händer Sen. Det är så skickligt utfört att jag häpnar och lämnar biosalongen med någonting som kan liknas vid en rädd skakning.

För frågan som poppar upp i mitt huvud är denna: varför ljuger folk inte oftare om vilka de är? Det är ju rätt så enkelt egentligen. Varför skulle någon ifrågasätta vem jag är, om jag påstår att jag heter någonting och kommer från någonstans och det här är min historia. Är det egentligen inte så att det är mycket enklare att tro, att utgå från att folk talar sanning och inte har någon anledning att ljuga, till och med när det är uppenbart att det inte är så? Den 16-årige Nicholas är en vuxen man, och han har aldrig varit blond eller blåögd, den saken är klar. Engelska har aldrig varit hans modersmål. Men även dessa i det närmaste obestridliga fakta drunknar i familjens goda vilja. För mig är detta en påminnelse om hur sårbar sanningen är, hur lätt det är att ljuga eftersom det krävs mer mod att inte tro på lögnen än att tro på den.

En skrämmande tanke och påminnelse.

Varför familjen ändå väljer att se denne främling som sin förlorade son förblir en gåta. Föregår känslorna det uppenbara? Väger sorgen över att än en gång inse att sonen och brodern Nicholas är försvunnen tyngre än självbedrägeriet? Alltså, är lögnen lättare än sanningen? Även om det handlar om något så vitalt som detta?

Den skickligaste och djävulska bedragaren i världen är förstås bedragaren som tror på sin egen lögn. Men han behöver hjälp för att lyckas.  Vilket brott begår egentligen familjen som murar in lögnen och upprätthåller den genom att blunda, även om det är för att skydda sina egna känslor?

Okej, det är teoretiska och abstrakta frågor. Vi kan lägga dem åt sidan, det är okej, vi talar om nåt annat. Låt oss konkretisera en grej istället. Låt oss tala om FBI. Amerikanska staten godkänner den nya Nicholas utan omsvep, de ger honom ett amerikanskt pass och id-kort eftersom familjens godkännande och intygande av att detta är deras son räcker som bevis. Detta konkretiserar alltså lögnen. Jag är inte FBI-agent men varför, speciellt när tvivel finns, gör man inte en så enkel sak som att kolla »Nicholas« blodgrupp? Kanske finns det regler som åberopar någon form av privata gränser eller nåt men det känns som en enkel rutingrej man skulle kunna ta till för att försäkra sig om att det inte är bedrägeri på gång. Och hur kan de ta hans otroliga förklaring till den ändrade ögonfärgen på allvar, utan något som helst konkret bevis? FBI agerar alltså precis som familjen, alltså genom att tro. För vem ljuger om att han är ett förvunnet tonårsbarn? Vilken mamma känner inte igen sin son efter tre år?

Det får mig att tänka precis det jag tänker: att man borde ljuga oftare. Varför gör man inte det? Bedragaren tittar in i kameran och beskriver den totala friheten i att uppfinna sig själv gång på gång. Ge sig själv en ny barndom, en ny start.

Okej, nu bör man vara en sociopat av stora mått om man dessutom också ska lyckas radera de inre upplevelsen av sitt förflutna, inte bara ljuga om de yttre, men han är ändå inne på något viktigt här och det är det som gör det hela så skrämmande: folk är mer benägna att tro på en bekväm lögn än en obekväm sanning.

[2012-10-25 09:35]
Nekromanen

Skitbra text, även om jag till en början blev lite besviken då jag trodde den skulle handla om uppföljaren till The Collector: The Collection. Bilden gav ifrån sig sådana vibbar …

[2012-10-25 13:08]
Molly

Blev väldigt sugen på den här filmen nu, tack!

[2012-10-25 14:52]
Klas

Man kan värma upp med den här fantastiska artikeln av David Grann: http://www.newyorker.com/reporting/2008/08/11/080811fa_fact_grann

[2012-10-26 12:02]
Hateff

Och om man vill botanisera ytterligare i tematiken kring identitetsstöld kan man se Plein Soleil:
http://www.imdb.com/title/tt0054189/

[2012-10-27 10:19]
Weird Science » Diskutabelt dokudrama

[…] filmen har. Men The Imposter handlar (som min Weird Science-kollega Caroline Hainer berör) också om familjens beteende och reaktion. Och det som besvärar mig (från den här punkten i […]

[2012-10-29 21:44]
Paul Stjernberg

Människor är inte intresserade av fakta, de är intresserade av sina egna tolkningar av vad dem ser och vad dem hör. För de flersta människor gäller mottot:Don´t bore us with the facts.
Genom att utnyttja sig av detta kan man lura många människor.