Weird Science
Knife of Brian

2013-09-11  

Idag fyller Brian De Palma år. Grattis! Mästaren av långa steadicamtagningar har hunnit bli 73 jordsnurr och det hade varit härligt att fira ordentligt med hans senaste film, den erotiska chillern Passion som släpptes direkt på dvd härommånaden. Tyvärr är detta sexraffel i reklammiljö med Noomi Rapace och Rachel McAdams som bittra rivaler inte den bildfest man hoppas på utan en ganska sömnig historia. Förutom några (avsiktligt?) komiska, extremt långsamma utzoomingar från Apple-loggan på Noomis jobbdator – som om De Palma velat göra en syrlig metakommentar om det faktum att filmen är nedlusad med produktplacering – finns det alldeles för lite mumma. Att spelet är stelt och castingen diskutabel (europudding hej hej!) är man van vid när det gäller De Palma, men för första gången är han… tråkig. En split screen-scen med både opera och knivmord mot slutet av filmen piggar upp, och musiken av gamle parhästen Pino Donaggio är sedvanligt hypnotisk, men det är ändå De Palma på autopilot. Han känns seg och trött och jag hoppas verkligen att han har en eller två filmer kvar i kroppen innan han hänger av sig regissörsvästen för gott.

Då känns det betydligt roligare att mysa med Dressed to Kill, hans smäckra sexchcock från 1980, som nyligen kommit i sedvanligt smaskig nyutgåva på bluray från brittiska Arrow Video. Dressed to Kill brukar lyftas fram som De Palmas stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh, och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar Giallo-style och kreativt användande av speglar.

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, för den som inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongkarl som hämtad ur ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv… och precis när Dickinson närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av en mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt.

Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv »pure cinema« De Palma excellerar i, satt till Donaggios vackra musik.

Dressed to Kill är faktiskt rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Nancy Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Blow Out ett år senare). Och det är kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring – och skåda Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut, drygt tio år innan NYPD Blue. Michael Caine glänser i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och massor av lokalfärg! Det New York från 1980 som De Palma målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är charmiga med dagens ögon men vågade för sin tid och stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma – kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer – vad handlingen anbelangar tycks sätta likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater.

Dressed to Kill är en drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en regissör i högform. Mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Samt förstås ett mästerligt klippt hissmord som är en av De Palmas allra bästa scener. 

Bäst av allt: Arrow (som redan givit ut finfina blurays på Blow Out och Obsession) planerar släppa också The Fury, Sisters och Phantom of the Paradise framöver. Grattis till oss!

[2013-09-11 21:58]
Magnus_B

Coolt, Arrow är grymma! Ser framför allt fram mot släppen av The Fury och Sisters, som jag pinsamt nog inte sett ännu. Vad gäller Passion så blir det nog en titt iaf, hade dock sett fram emot en mer kalkonig film än vad det verkar vara.

[2013-09-12 10:19]
pst

Idag skulle det transfoba budskapet inte få passera på det sätt som det gjorde då.

[2013-09-12 20:18]
Thomas Renhult

Sorry att jag kapar men jag undrar om HBO Nordic har skärpt sig och är värda en prenumeration?

[2013-09-14 18:57]
hp

Varför har jag inte sett den här? Har sett Body Double ett par gånger. Måste åtgärdas.

[2013-09-15 21:47]
Lars

All heder åt Arrow! Har köpt ett par Fulciorullar av dem.

[2013-09-17 14:52]
genuspatrullen

”en riktigt smarrig scen: Dickinson står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt/…/ precis när Dickinson närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån/…/Dressed to Kill är faktiskt rena gottepåsen/../slow motion, voyeurism, Nancy Allen som smart hooker/…/slickt och spännandet” – och sen : ”Sexscenerna är charmiga med dagens ögon” – Vad charmigt , slickt och spännande att se en ”smart hooker” duscha ”sensuellt” och sedan bli ”strypt/påsatt” medan hennes make tittar på!!

[2013-09-23 22:29]
hp

Genuspatrullen? Är det ett skämt?

[2013-09-23 22:31]
Per

genuspatrullen: ursäkta sent svar. Nej nej, jag tycker inte att prostitution, mord eller våldtäkt är ”smarrigt” eller ”charmigt”, det är hur De Palma skildrar det som jag diggar. Det är glappet mellan den förment farliga sexighet som De Palma vill visa upp (i en mycket konstruerad scen) och hur åren har gått och stilideal förändrats som gör att scenerna får ett larvigt skimmer över sig som är underhållande. De Palma har ju aldrig beskyllts för att ha vettig kvinnosyn och inget i den här filmen förändrar det. Samtidigt är hans filmer så stiliserade och skickligt genomkomponerade att de i mångt och mycket existerar i ett eget universum, de refererar till andra filmer eller till sig själva snarare än något slags yttre, realistisk verklighet, och det är det som gör dem så fascinerande och hypnotiska i mina ögon.