I torsdagens DN rapporterades att Stockholms kulturnämnd i praktiken har sagt nej till att vara med och utveckla huvudstaden till en filmregion. Vilket ter sig än märkligare ju mer man analyserar situationen.

Efter att alla europeiska Ruhrområden och Trollhättor de senaste decennierna hoppat på kulturregionståget – rivit eller byggt om sina gamla industrier, miljömärkt dem och startat skolor i 3D-animation – så har även storstadsregionerna följt efter, på grund av Notting Hill-effekten. För en film som framgångsrikt marknadsför en stad – ja, Paris, je t´aime, jag tänker på dig – drar i turistpengar in de futtiga miljoner Stockholms stad skulle lägga, många gånger om. Och de kronorna går inte till något enskilt filmbolag, utan till hela stadens näring: hotell, restauranger barer och så vidare.

För att åskådliggöra hur det ser ut på andra håll: Berlin är en bankrutt stad med skulder upp över öronen och resten av Tyskland vägrar skriva av skulderna. Ändå satsar de styrande pengar på den regionala kultursektorn, på projekt som Kulturprojekte Berlin och Creative City Berlin (det senare underlättar etablering för alla från filmarbetare till arkitekter), och lyckas därmed dra till sig kulturarbetare från hela välden, och exakt rätt turistklientel. I Berlin och närliggande Brandenburg görs i runda tal 300 filmer om året genom att man hjälper filmproduktioner, satsar på filmstudios och har ett sunt och nära samarbete med filmfestivalen Berlinalen.

Så varför inte ett regionalt stöd till Stockholms filmpool? Stadens styrande tycks – i bästa fall – tro att film är så pass inkomstbringande att den inte behöver stöd (i alla fall inte utanför landsbygden) och i sämsta fall är de bara ignoranta inför hur dagens regionala kulturekonomi ser ut. Även om DN-artikeln talar om hur ljust det ser ut utan stadens stöd – en omsättning på sex miljoner kronor 2007! – så måste man granska den siffran ur flera vinklar: 1) en del filmer måste göras i Stockholm på grund av miljöerna, 2) en stor del av filmarbetarna och bolagen finns i Stockholm, har ett intresse av att filmer görs i stan, och ställer därför upp med lokaler och viss ekonomi. Och 3) Film i Väst har en omsättning på i runda slängar 100 miljoner kronor.

Men det är nog inte så konstigt. Jag misstänker att Stockholms stads styrande lever kvar i en gammal värld, där man fortfarande är »huvudstad«Â i en »nation«. De antar att film alltid kommer att göras i Stockholm, stöd eller ej. Vilket delvis är sant, men det kommer aldrig att bli filmbolagets förstahandsval om han eller hon kan få ett par miljoner från Film i Väst.

Det lustiga är att sossarna är för och alliansen stretar emot: de regionala stöden är så vitt jag kan se – och flera regioner har gjort egna undersökning som backar upp det – ett effektivt sätt att involvera lokala företag i filmproduktionen, eftersom lokala nätverk redan är aktiverade i det regionala filmstödet.

Att Sverige, och i synnerhet Stockholm, känns som den avkrok staden faktiskt är (och blir än mer, när flygbränslet snart beläggs med en saftig miljöskatt), det tydliggörs för den som ser hur gränserna på kontinenten luckras upp av regionernas samarbeten, där avstånden överbyggs av höghastighetståg. Damn, det räcker att bo i Öresundsregionen ett par år för att förstå varför Malmöborna skrattar åt Stockholm.

Man kan kritisera Europeiska Unionen för att vara ett fort där den unkna kopplingen mellan »kultur« och »territorium« fortfarande är stark – och den kritiken är viktig. Men regionaliseringen är vårt främsta vapen mot nationalismen. Regionerna är i många sektorer redan viktigare än den dammiga, slitna, vresiga nationalstaten vi tvingats stå ut med alltför länge.

Kanske ska ett framtida, högst eventuellt, filmavtal innebära att SFI (förutom att de startar en produktion av rörlig bild till alla visningsfönster) främst stödjer strukturerna, bio, importstöd etcetera – och kanaliserar pengar till regioner för lokalt produktionsstöd?

Jag vet inte om det är svaret, men om inte all den film som görs i framtiden skall handla om hemvändande dalmasar eller norrländska jägare – då måste Stockholm bli en vital filmregion med muskler och flexibilitet nog att dra till sig både små produktioner och internationell storbudgetfilm.