Det började med monster och spöken i största allmänhet, och så småningom blev det mer och mer demoner. Men någon övergripande »så här ser världen ut«-redovisning har Supernatural-fansen fått klara sig utan. Trots att man rör sig i en kristen begreppsvärld där vigvatten är ett högst fungerande vapen finns det ingen synlig gud så långt ögat når. Inte någon djävul heller, för den delen. Det är en helt individuell fråga om ens de från helvetet förrymda demonerna tror på en sådan. Huvudpersonerna är splittrade i frågan: Sam är lite så där ångestfyllt »Du måste finnas«-troende medan Dean bara tror på det han ser (en ganska lustig inställning för någon som upptäcker en ny övernaturlig företeelse om året kan man tycka).

Och så kommer alltså Castiel, Herrens ängel, in i bilden. Och öppnar upp en ny värld av möjligheter, just som temat demoner-som-»big bad«Â började kännas aningen tunt. Dean som guds krigare är ju ett fantastiskt koncept, särskilt som vi inte riktigt vet på vilken sida Sam håller på att snurra in sig. Vilken roll Gud ska spela är inte tydligt än så länge: Castiel verkar ju hyfsat vänlig för att vara ett fasansfullt kosmiskt underverk som även den mäktigaste darrar inför, vilket är lite nice, »himlen är lika hemsk som helvetet«-vinkeln har ju ärligt talat utforskats rätt grundligt inom populärkulturen de senaste tjugo åren.

Här vill jag ta ett steg tillbaka och sända en tacksam tanke till Supernaturals författarteam. Den genomgående återhållsamheten och ekonomin i berättandet – särskilt i jämförelse med, säg, Heroes eller Fringe – gör att man kan droppa en sådan här bomb fyra säsonger in utan att det känns det minsta påklistrat. Det har för all del hintats om vilken riktning serien skulle ta (»finns änglar«-avsnittet, någon?), men på ett diskret sätt, och lätt att avfärda i och med den jämna balansen mellan fristående äventyr och genomgående ark. Generellt sett brukar jag reta mig på när mina favvoserier »sviker« den sammanhängande handlingen för att locka in strötittare (Veronica Mars blev ju till exempel aldrig riktigt detsamma efter första säsongen), men i det här fallet är det inte fråga om vare sig svek eller offer, bara ett hantverk så perfekt avvägt, och så naturligt anpassat till seriens upplägg, att man bara kan sätta sig bekvämt, släppa på sina gamla käpphästar och njuta.