|
Söderbönor får ligg (och nästan inga spoilers)
2008-10-22
 fig.1 Alan Balls nya teveserie True Blood börjar på Canal+ idag och jag beslöt mig för en gångs skull att göra detta old school: inte ens tjuvkika på tidigare WS-rapporter utan bara kolla på de två avsnitten på recension-dvd:n och avgöra, utifrån dem, om det här är en serie jag vill haka på. Eftersom vissa av er kanske också står i valet och kvalet lovar jag härmed heligt och dyrt att inte skriva spoilers om annat än de alldeles första minuterna, dem man ändå missar eftersom tevattnet inte har kokat eller man tänker att man visst hinner få igång diskmaskinen före programet börjar.
Kommer ni ihåg hur Buffy the Vampire Slayer började? Så här minns jag det:
En blond skolflicka i kort kjol blir förförd av en het jock i natten. Det börjar precis bli obehagligt; man känner att nånting läskigt kommer att hända henne och litar inte ett dyft på den kåte jäveln och just då – wroarr! – anfaller tjejen honom, biter honom i nacken och suger hans blod. Hennes ansikte är monstruöst nu och hon har huggtänder och ett demoniskt leende.
Senare i serien kommer vi att känna henne som vampyren Darla, men precis här vet vi inget utom en av seriens viktigaste principer: att det aldrig är uppenbart vem som är monstret. Att det kan vara den söta blonda tjejen; att det, som i de sista säsongerna, till och med kan vara Buffy själv.
True Blood inleds med en liknande luring, som strukturellt ligger så nära Buffys att man nästan kan tänka på det som ett homage. Här är det inte gothmannen som är vampyren, utan en knubbig redneck, en snubbe i paramilitära kläder som till och med sydstatskidsen dissigt kallar »Billy Bob«. Men sedan får vi credits, en hyllad och skitsnygg sekvens som hänvisar till två referensramar långt ifrån geekig genreteve.
Dels har vi typsnittet, som bland annat påminner mig om (den legendariske titelsekvensdesignern) Saul Bass affisch till Anatomy of a Murder och en upplaga av The Killer Inside Me som jag har i hyllan – ni kan säkert komma på fler exempel där just den här stilen hör ihop med brutalt våld under ytan i en småstad.
 fig.2 Och dels har vi bilderna, ett montage som med all önskvärd tydlighet etablerar att vi här rör oss i ett Södern där naturen är rå och människor lever så nära jorden och sina kroppar att det lätt slår över i olika slags extas: sexuell eller religiös, driven av hat eller kärlek. Alan Ball jobbar ändå hårt på att koppla loss det här registret från myternas och legendernas plan. Hurricane Katrina namedroppas redan innan titelsekvensen, hjältinnans wisecracking svarta bästis Tara (som, hoppas jag, längre fram i serien får fler egenskaper) läser The Shock Doctrine, och på ett tabloidomslag skymtar rubriken: »ANGELINA JOLIE ADOPTS VAMPIRE BABY« – en med andra ord relativt trovärdig variant av vår verklighet.
Så rullar det igång, HBO stylee; massor med berättelser, massor med antydd backstory som säkert kommer att klarna; massor med karaktärer varav många i mitt tycke är jävligt enerverande, vilket förstås inte betyder att de inte, som Cordelia och Anya i Buffy, så småningom skulle kunna bli mina favoriter. Skådespelarna är i True Blood rent kvalitetsmässigt överlägsna, får jag medge – mina älskade buffysar tog ju genomgående ganska länge på sig att hitta hem i rollerna. Ball hanterar elementen med en professionalitet som får allt att se väldigt enkelt ut. Det gäller också genreblandningen (erotiskt drama, ockult action, high school-aktig relationssåpa) som jag vet har fått kritik: jag tycker det åtminstone inledningsvis fungerar alldeles ypperligt. Berättandet är helt enkelt så proffsigt att jag tänker lita på ifrån att keffa eller komiska detaljer är fullständigt avsiktliga.
 fig.3 Så var detta med vampyrer, som ju personifierar allt det där som Södern i titelsekvensen står för. (De får också en utökad sexuell makt av att deras superhastighet tydligen kan funka som ett slags vibrator inbyggd i snoppen). Vad som är unikt och intressant för just de här blodsugarna är att de på ett mycket tydligare sätt än i vampyrhistorier normalt speglar mänskliga egenskaper: människor vill ha deras blod precis lika mycket som de vill ha människornas. Ingendera sidan är definitivt och fundamentalt god eller ond, serien handlar inte om det. Så vad handlar det om?
Knulla, är det uppenbara svaret. Ett annat och tydligt närvarande svar är att Sookie Stackhouse, en servitris och i allra högsta grad även en southern belle och en lady, mår väldigt bra i självbilden av att träffa en kille som är en gentleman av den gamla skolan. Ett tredje tema som jag anar i de första två avsnitten men som kanske inte håller sig är att Sookies vardag som telepat påminner mycket om allas vår vardag i mediasamhället. Vi har för mycket information; människorna omkring oss har ingen värdighet längre och det mår inte vi heller bra av. En vampyr vars tankar hon inte kan läsa, en typ som tystar bruset och inte finns på Facebook, som har all tid i världen, är en förförisk bild av att hoppa av och starta om.
Själv saknar jag sådana attraktiva alternativ så jag får göra det näst bästa och haka på True Blood. Som jag tror och hoppas att jag kommer att kunna älska precis lika hårt som Sookie själv faller för sin verklighetsflykt i hembyn. Det förutsätter förstås att den snälla, blonda hjältinnans väna tjejmanér döljer andra hemligheter än en hetsig sexualitet – allra helst ett litet inre monster. Here’s hopin’.
 [2008-10-22 16:15] Naseer
Ska erkänna att jag inte har tålamodet att vänta på en svensk vising. Ligger sju avsnitt in.
Någonting som irriterar mig är att serien avfärdas på grund av de grafiska sexscenerna. 2 minuter sex av 50 får beskriva ett helt avsnitt. Orättvist.
Glädjande är att man fortsätter leka med våra fördomar även i kommande avsnitt. Kontakten till vår värld är närvarande hela tiden. Vem har missat skylten i inledningen ”God Hates Fangs” (fags).
Glad blir jag också att man inte drar ut på oundvikliga händelser bara för att täcka upp en säsong. Därmed blir chockfaktorn rätt hög.
Vad? Redan?!
[2008-10-22 17:01] Philip
Jag tycker att serien – så här in i avnitt sju – har blivit riktigt spännande. Är det bara jag eller ser dörrvakten i vampyrbaren exakt ut som Christine Falkenland?
[2008-10-22 19:29] Sluggo
Jag kunde inte heller vänta – så jag har tjuvkikat jag med. Och håller med Mr Naseer. Sju avsnitt in i serien har jag svårt att fatta kritiken, som ju bitvis (här, bland annat) varit massiv och rätt magsur. Välgjort, välspelat och kul, kul, kul, tycker jag. Okej: Ball håller kanske inte samma klass som här som i första svängen Six Feet Under, men vampyrerna är ändå rejält mycket bättre än det mesta i serieväg den här TV-säsongen.
[2008-10-22 20:01] Vampyrer! « Skeletor
[...] Canal+ i kväll; min förvånansvärt översvallande reaktion till de första avsnitten ligger på weirdscience. Det är lite spretigt, jag vet, men jag vill för en gångs skull bara helt ointellektuellt skriva [...]
[2008-10-22 20:13] Daniel
Äntligen lite positivt om TB på WS.
[2008-10-22 21:03] Thunman Sköld
För min del kom uppenbarelsen inte förrän efter tredje avsnittet, de två första avskydde jag. Men sen…mmm…nu älskar jag serien hårt. Och varje scen Alexander Skarsgård är med i är en scen att minnas. Han är grym!
[2008-10-22 22:07] S
Jahapps, den här serien hade jag tänkt skippa. Men efter den här texten är det ju bara att inse att jag måste ge den en chans. En rejäl chans, till och med.
[2008-10-22 23:04] bine
I femte avsnitten (hur många var vi som gav en halvkass serie så många chanser innan vi kände att det började bli lite mer än bara okej?) började det bli bra. Det finns vissa karaktärer som gör serien sevärd, ja, som lyfter serien på sina axlar tycker jag. Några karaktärer drar sänker mitt intresse lite. Men färre och färre, faktiskt.
[2008-10-22 23:14] Jeppe
Sluggo: ”Bitvis” höhöhö
[2008-10-22 23:37] Sluggo
Don’t get the ordvitseri going på den här serien, Jeppe. Det kommer bara att bli väldigt tandlöst och väldigt blodfattigt väldigt snabbt.
Och med det trötta inlägget drar vi streck i debatten, okej?
[2008-10-23 9:30] Daniel
Det är kanske ofrånkomligt att dra in Buffy i det här, men förutom att det är en blond och outhärdligt präktig brud i huvudrollen (jag älskar BtVS, men varför varför ska det behöva ta nästan fyra säsonger innan hon börjar njuta av sex som en normal människa?) är det väl ändå inte så stora likheter. Helt enkelt eftersom Buffy är en av de bästa tv-serier som någonsin gjorts, och True Blood inte direkt verkar vara det.
Första avsnittet sög (hugg på den, Jeppe!) något otroligt. Jag kan mycket väl tänka mig att se en porrfilm med vampyrtema som utspelar sig i en sydstatshåla, men någon hade ju klippt bort alla sexscener. Och då blir det rätt meningslöst.
[2008-10-23 9:47] Gertkvist
TV-serien är ljusår mer ambitiös än böckerna. Bra och därmed deprimerande skildring av livet i redneck county. Huvudpersonens bror illustrerar gång efter annan varför nästa Silicon Valley _inte_ kommer att uppstå i True Blood-området.
Under 90-talet började flera bokserier med vampyrtema baserats på ”Hur skulle världen se ut om det verkligen fanns vampyrer”, tex. Laurie Hamiltons Anita Blake-serie. Så Stookehouse-serien är inte särskilt nydanande, även om ”God hates fangs” är briljant.
[2008-10-23 11:11] JET
Angående Buffy måste jag fråga; hur länge tog det innan de växte in i rollerna där? Jag har efter all haussning sett fyra-fem avsnitt som jag misstänker ligger utspritt över ungefär de första tre säsongerna och i varenda ett vara alla skådisar (utom möjligen britten) så genomusla att de knappt hade platsat i 90210. Alla plattläste replikerna och när de nu tryckte på nåt så kändes det ofta som fel grej, som om de hade missförstått repliken. Är det här ett maner jag bara inte förstår, har jag haft otur och prickat in usla avsnitt, är det nåt man får ha överseende med om man ska stå ut, eller blir det någonsin genuint bättre? Både Hannigan och Gellar har f.ö. gett mig exakt samma intryck i alla andra roller jag har sett dem spela.
TB är okej. Jag kommer nog fortsätta titta, men bara med ett halvt öga. Det känns krampaktigt och forcerat, tycker jag. Det roliga i upplägget har spelats ut och nu måste det till nåt mer än bara olika former av kåtslag om det ska gå vidare till nåt intressant.
[2008-10-23 11:58] Daniel
”Angående Buffy måste jag fråga; hur länge tog det innan de växte in i rollerna där?”
Har aldrig tänkt på det så, men med BtVS ligger det till så att första säsongen är usel, andra har ett bra avsnitt (Bewitched, Bothered, Bewildered) och en jävla massa episkt trams som kretsar kring en slags motsats till törnrosas eller snövits kyss (kille får doppa för första gången på 100 år, detta gör honom ond). Från och med säsong 3 är det TV-historia.
Fan, inte kan man väl säga att exempelvis James Marsters eller Emma Caulfield ”knappt hade platsat i 90210″? Ja, jag vet att det finns ett roligt svar på den frågan, Emma FICK sparken från Bevvan, men ändå?
[2008-10-23 11:59] Daniel
…För att inte tala om Eliza Dushku!
[2008-10-23 13:52] JET
Tror inte jag sett vare sig Marsters eller Caulfield – inte i nån större utsträckning i alla fall. Jag vänder mig i min sågning framför allt mot Gellar och Hannigan som i de få avsnitt jag sett agerade på skolteaternivå – nästan så att man väntade på att de skulle råka titta in i kameran. Sen var det väl Seth Green som var som Seth Green är mest; helt okej, men inget att yvas över.
Kan man hoppa rätt in i S3 av Buffy, eller missar man för mycket då? Är det Cerebus/DS9-problemet att man måste traggla igenom det som är mindre bra för att verkligen greppa det som är skitbra? Jag funderar på att ge serien en sista chans eftersom Firefly var så jädra bra.
[2008-10-23 14:30] San
Jag är besviken på True Blood. Fast nästan ännu mer besviken över att ingen nämner 2000-talets mest bortglömda serie The Shield. Vilken rafflande avslutning, nästan som slutupptakten till Sopranos. Klarar Vic sig? Jag tror det inte.
[2008-10-23 15:09] Johanna
JET – du har rätt i att de alltså är ganska keffa, men efter ett tag börjar det funka ändå (möjligen så att manusförfattarna börja skriva för deras styrkor på ett helt annat sätt, eller för att man börjar tänka att okej, det finns mänskor i verkligheten också som verkar spelar sina roller illa).
Men den centrala missen du har gjort är att kolla på ströavsnitt, Buffy bygger jäkligt mycket på säsongsbågen. Du ska se fem avsnitt av säsong ett – jag har inte huvudet vilka fem men det borde gå att hitta nätet – och sedan börja ”på riktigt” med säsong två.
Min ex-styvdotter hade sjusäsongsboxen så serien rullade i princip nonstop hos oss ett år eller så och jag blev alltid överraskad över hur bra det fortfarande var. Och det där med skådisarna kommer man över så fort man börjar engagera sig i karaktärerna.
[2008-10-23 16:34] JET
Okej, Johanna. Jag ska försöka, för jag har verkligen respekt för Whedon. Tack för vägledning, J&D.
The Shield regerar f.ö.
[2008-10-23 19:02] Flemming Hummer
Vad gäller Buffy tror jag inte den tjänar på att vara hypad innan man tittar på den. När jag började kolla Buffy gjorde jag det slötittandes med mer eller mindre negativa förväntningar, men så sögs man in i det hela och var såld. Flera av skådisarna är inget vidare, och humorn är konstant övertydlig och kvickheterna på nivå med Carries kommentarer i SAT, dvs inte precis distingerat witty. Vissa avsnitt är usla (de innehåller ofta robotar) och andra rena fillers. Icke desto mindre tilltalade serien den skadade tonåringen i mig enormt. Få historier har varit tydligare i att det är ganska tufft att leva, som tonåring, och senare i lite mera vuxet format. Jag skulle säga att man ska kolla ifrån början, och komma in i historien ifrån det hållet. Men utan en massa förväntningar. Ganska snart glömmer man bort skådisarna, sväljer det osnygga och får nya kompisar: Scooby-gänget. Jag tycker inte heller att man kan säga att vissa säsonger är fantastiska i jämförelse med de andra, det är the whole body of work som är det intressanta.
[2008-10-23 21:46] Rebecca
Tack; för en bra recension av TB, äntligen! :) Du verkar ha fattat vad jag gillar med serien. Och vänta, det blir bara bättre och bättre. Och Alexander Skarsgård gör en klassisk vikingavampyr. Det kan inte bli fel…
[2008-10-24 9:15] Daniel
”Kan man hoppa rätt in i S3 av Buffy, eller missar man för mycket då?”
Beror på vem du frågar. Du missar hela Buffy/Angel-kärlekshistorien, men det är ingen direkt förlust om du frågar mig. Kvalitetsökningen mellan sista avsnittet i säsong två och första i säsong tre är enormt.
Själv började jag slökolla på säsong 6 på nätterna när den gick på femman för några år sen. Den är RIKTIGT bra. Efter det var jag fast.
”Vissa avsnitt är usla (de innehåller ofta robotar)”
Avsnitt med robotar kan å andra sidan vara helt underbara, om det är Buffybot villsäga.
Skriv en kommentar
| 
