»Mini-Cannes« viskar en kollega efter att festivalchefen Git Scheynius vid en presskonferens presenterat ett urval av filmerna på årets upplaga av Stockholms Filmfestival (SIFF).

Och visst – precis som varje år skulle jag kunna pricka in en stor del av utbudet med hjälp av en lista på vad svenska distributörer har köpt in, samt några branschblaskor som visar vad det snackats mest om på croisetten.

Från Steve McQueens Hunger till Clint Eastwoods Changeling, över sydkoreanska The Chaser och Ruben Östlunds De ofrivilliga till Guldpalmsvinnaren Mellan väggarna, Mike Leighs Happy-Go-Lucky och jobbigt högaktuella Gomorra – filmer som visats i Cannes och får premiär inom ett par månader.

Utan att tycka att filmfestivalen skall vara någon obskyr företeelse, eller att dessa filmer är annat än utmärkta, så är det väl det senare som stör mig mest – att det inte kunde få vara lite smalare, att några färre titlar kunde vara hämtade ur det kommande utbudet.

Ja, ja. Förhoppningsvis hittar ni i alla fall ett och annat festivaltips inlindade i mina bittra kommentarer. Jag har inte sett allt, men försöker tipsa om sådant jag hört mycket bra om eller regissörer som jag sett bra filmer av tidigare.

Vid sidan av alla förhandstippade festival darlings är det som vanligt tung slagsida åt amerikansk indie (med en egen sektion) med självklara val som Guldlejonvinnaren The Wrestler och Oliver Stones W., samt indie-by-the-numbers-filmen Smart People med Dennis Quaid, Sarah Jessica Parker och Ellen Page (som quirky mini-republikan). När jag såg den höll jag på att tugga sönder knogarna i frustration över den mall som amerikansk studioindie hamnat i.
Joe Swanbergs Nights and Weekends vet jag inte vad jag skall tro om. Den har fått blandande reaktioner i USA och anledningen är enkel – Swanberg är en av de hajpade Mumblecoreregissörer som många har kritiserat för enorm självupptagenhet (och för att enbart göra film om vita twentysomethings ur medelklassen).

Jag har skrivit om Mumblecore här (en essä till fjolåret SIFF, som Swanberg besökte med sin film Hannah takes the stairs) och här.

Richard Brody i New Yorker – som skrivit en tegelsten om Godard, hjärtar allt ur franska nya vågen och besläktat och annars sågar även suveräna filmer – gillar Nights and Weekends. Hans recension lyfter fram den anledning som gör att jag tänker se filmen: Greta Gerwig – tjejen på bilden – har fått regi- och manuskredd. Av det jag sett, läst och hört är det, vid sidan av Aaron Katz (Dance Party, USA och Quiet City), hon som har brains och känsla i den här »rörelsen«.

Bland sågningarna kan man gotta sig åt följande:

»Why are people making it, apart from the narcissistic thrill of seeing oneself projected really big up at the IFC Center? Why are otherwise rational filmgoers playing ball with this art-annulling process? I just want to pound my head against a desk, and then weep as Cinema is slowly interred to an already-waterlogged grave.« (Michael Sicinski.)

I Amerikanska Independent-sektionen är jag mest nyfiken på Old Joy-regissören Kelly Reichardts nya film Wendy and Lucy. Där har vi en regissör som kan plocka essensen ur »det händer ingenting, ju!« och upphöja det till två timmar ciné-magi.

I den asiatiska sektionen visas bland annat sydkoreanska storfilmen The good, the bad and the weird. Ja, ni kan själva gissa vad det är en pastisch på. Blandat med egna koreanska westernfilmer ur den asiatiska filmhistorien. Det är en jätteproduktion som är tänkt att rädda sydkoreansk filmindustri och det är ingen överraskning att den visas på festivalen då Non Stop Entertainment – som står för flest distributionsklara filmer på festivalen – köpte den i Pusan.

Dessutom Sparrow av Johnnie To som jag inte såg, men hörde mycket gott om i Pusan. Och Kim Ki-Duks Dream som inte var i Pusan utan i San Sebastian (han har tydligen någon beef med koreanerna).

Och Wong Kar Wai får årets Visionary award och kommer hit med Ashes of time redux. Vilket, även om filmen går upp på svenska biografer framöver, smäller högt.

Av filmer som jag tipsat om tidigare visas Cannesvinnande kortfilmen Megatron från Rumänien och en annan film från samma land, Hooked. Dessutom visas rumänska Boogie, Radu Munteans nya film, på festivalen. Han är en utmärkt regissör, med filmen The paper will be blue i bagaget.
En annan film som jag verkligen ser fram emot är Katrina-dokumentären Trouble the water.

Den tjeckiske regissören Bohdan Sláma kommer med sin nya film The Country Teacher. Jag har inte sett den, men gillade hans film Something Like Happiness (ur samma löst sammanhängande trilogi) som jag valde till kritikerveckan i Göteborg för ett par år sedan.

En film som jag har sett och tycker rätt bra om, men som inte har synts till i något förhandssnack eller är aktuell för svensk premiär (den finns för övrigt redan på brittisk dvd) är Martin McDonaghs In Bruges. Att som SIFFs katalog skriva att den är Guy Ritchie-inspirerad lär vid det här laget inte dra några publikmassor, men visst kan man skönja inspiration från de få bra stunder Ritchie haft, främst i dialogen.

Men historien om två irländska hitmen som åker till belgiska Bruges i väntan på att saker skall coola ner på hemmaplan, har i sitt kvasifilosofiska snack hämtat mer från Tarantino än Ritchie någonsin lyckats med. Och som Peter Bradshaw skriver i Guardian finns det mer än Quentin i den skarpa dialogen – kanske lite Greene, Beckett och Pinter också – mörkt, stramt och jättekul.

Fast mest av allt rekommenderar jag en svensk film, Hr Landshövding, Måns Månssons dokumentär om Anders Björck . Den har haft ett svenskt premiärdatum, men med sådana här filmer vet man aldrig så ta för guds skull chansen att se den på duk!

Månssons porträtt av Uppsalas landshövding är fantastiskt vackert – kornigt svartvitt, I love it – och måste ses.

Jag återkommer mer utförligt i ämnet, men man kan väl säga att Månsson gjort en film som tydligt bevisar det jag brukar gråta om efter varje ny svensk dokumentärfilm som dödar ett intressant ämne genom att se ut som ett ogenomtänkt tevereportage: form och innehåll går alltid hand i hand.

Men det absolut viktigaste festivaltipset jag kan ge är att ni struntar i alla hajpade filmer som går upp på bio snart och i alla fall försöker se några filmer från länder ni knappt kan stava till. I längden är det så man upptäcker nya spännande filmländer och framtidens regissörer.