Weird Science
Stockholms internationella filmfestival 2008: Emmas förhandstips

2008-11-01  

Tänkte att det var hög tid att tipsa om lite film inför Stockholms filmfestival. I transparensens namn ska jag först bara nämna att jag sitter i programrådet för festivalen, vilket innebär att jag helt obetalt går på lite möten och äter kanelbullar då och då, och mailar hem till de andra i rådet när jag sett något bra eller intressant på någon annan festival någonstans. Nog om det. Här är nio filmer jag tycker ni borde försöka se den 20–30 november:

Prince of Broadway: Lucky är illegal invandrare från Ghana, och försörjer sig som inkastare till ett hemligt butiksrum på Broadway, där kopior på märkesväskor prånglas ut till dem som vågar sig in. Plötsligt får han en unge på halsen. Panik och komedi utbryter. Filmen är framimproviserad av unga amatörskådespelare tillsammans med regissören Sean Baker, filmskaparlusten och energin lyser igenom i varje bildruta. Tokigt lågbudget, men välspelat, roligt och väldigt, väldigt charmigt.

H:r Landshövding: Har bara sett ungefär en halvtimme av filmen på en offline-kopia – men det jag såg var vansinnigt snyggt. I samma stil som i hans kortfilm Kinchen följer Måns Månsson Anders Björck och fungerar som en cinema verité-fluga på väggen. Anledningen till att jag avbröt tittandet var att jag ville spara filmen tills jag kunde se den på duk. Det är bra betyg.

Daytime Drinking: Imponerande debut av sydkoreanske Noh Young-seok. För nästan inga pengar alls – runt 10 000 dollar – har han gjort en roadmovie med tydliga Jarmusch-inslag. Deadpanhumorn och tajmingen i både klippningen och huvudrollsinnehavaren Song Sam-dongs spel sitter som smäck. Historien om en kille som råkar ut för den ena människan och situationen mer absurd och spritindränkt än den andra dras kanske några varv för långt mot slutet – men Daytime Drinking bjuder på det stora hela på ett konstant leende, melankoliskt filmmys och några gapskratt. Visas som någon form av specialvisning (har ingen aning om vad det betyder), men visades inom tävlan i Locarno och hade platsat där i Stockholm också.

The Wrestler: Darren Aronofskys närvaro märks just inte av så mycket, snarare känns det Jonas Åkerlund-skitiga white trash-miljöer möter en punschig wrestling-gammel-Rocky. Det är förutsägbart till tusen, och precis lika hjärtslitande – och Mickey Rourke är verkligen så bra som alla hittills sagt. Jag grät som ett litet barn över hans trasiga wrestlingtights och sorgliga uppsyn.

Chocolate: Hur kan man inte gilla en film med ett synopsis som »An autistic woman with powerful martial art skills looks to settle her ailing mother’s debts by seeking out the ruthless gangs that owe her family money«? Huvudrollinnehaverskan JeeJa Yanin har beskrivits som den kvinnliga motsvarigheten till Tony Jaa, men fullt så vass på kampsport och akrobatik är hon kanske inte riktigt än, och regissören Prachya Pinkaew levererar inte precis någon ny Ong-Bak. Men ja, om man som jag är ett stort fan av asskicking donnor är Chocolate naturligtvis ett måste. Mest inkomstbringande film hittills i år i Thailand.

Soi Cowboy: Börjar tålamodsprövande långsamt, men växer. En skildring av ett förhållande mellan en thailändska och en stor, svettig dansk i Bangkok växer långsamt fram, blandas med publikens fördomar och bekräftar flera av dem. Mot slutet går det lite haywire när man tappar den realistiska tonen i filmen och går överstyr med klichéer tagna från vad som känns som en helt annan genre. Men fram till dess, helt klart sevärt.

De ofrivilliga: Det har pratats så mycket om den redan att jag håller det enkelt och kort: Ruben Östlund undersöker gruppdynamik och gör det bra. Roligt och obehagligt på samma gång.

Ballast: Minst en sån här ska man se varje år på festivalen, en amerikansk indie man inte vet så mycket om annat än att den vunnit priser på Sundance. Vapen, knark, självmord, fattigdom och trassliga relationer. Fint, realistiskt – och garanterat oquirky.

JCVD: Metafilm som tidigare gick under det briljanta namnet Van Dammage, vilket bara det är anledningnog att se den. Jean-Claude Van Damme spelar sig själv, i filmens början är han mitt uppe i en jobbig vårdnadstvist. Så småningom hamnar han också mitt i ett bankrån. Det är långt ifrån ett mästerverk, men är bitvis rätt roligt. Favoritscen: När Van Damme ombes göra sitt berömda sparka-cigg-ur-någon-annans-mun-tricket, och sedan en ur gisslan försöker göra samma sak. Filmen innehåller en omtalad monolog, filmad i en tagning. Vissa kommer tveklöst att se en skådespelare som snyftövat på sitt livs största ögonblick framför spegeln om och om igen, medan andra kommer att se det som ett hyfsat lyckat försök att ta karriären till en annan nivå, och ytterligare andra kommer att se en så väldigt, väldigt ensam och sorglig människa. Eller så ser man en kombo av allt det där. (Jag vet fortfarande inte hur filmen slutar, filmremsan brann upp när jag såg den på Bangkoks filmfestival, med Van Damme himself i salongen.)

[2008-11-01 19:16]
Butch

Martyrs kommer överlägset att klå ALLT onödigt festivalmotstånd!

[2008-11-02 12:51]
Emma

Det är många som nämner den som en av filmerna de vill se på festivalen, men jag måste erkänna att jag hade dålig koll på den. En snabbkoll ger vid handen att det handlar om female revenge – och det är ju nästan alltid trevligt.

[2008-11-02 20:48]
Butch

Gillar man fransk skräck så kommer man bli slagen till marken. Det är utan tvekan det hårdaste, mest ödesmättade, jag sett på länge. Årets Subconscious Cruelty!

[2008-11-03 12:30]
Bud

Kärt barn har många namn: ”Van the Man, Too Damme Tough, The Muscles from Brussels…och nu Van Dammage!”

[2008-11-03 17:18]
Emma

Nu visar det sig att det uppstått kopieproblem med Prince of Broadway, filmen utgår ur programmet.

[2008-11-23 17:58]
Jonas Mosskin» Blog Archive » Stockholms Internationella Filmfestival

[…] Jacob Lundström (FLM-redaktör) tipsar om några filmer på Stockholms filmfestival. Hynek har sina favoriter även om han konstaterar att festivalen har blivit en allmän förhandsvisningsfestival eftersom många filmer går upp på biograferna inom kort. Emma Gray Munthe har också bra tips. […]

[2011-11-29 19:36]
Min festival | FLM

[…] lite mindre självcentrerade festivalguider rekommenderas Hynek Pallas och Emma Gray Munthes förhandstips på Weird […]