Weird Science
Hamlet på en Harley

2008-11-07  

Denna text finns publicerad i det nya numret av Axess.

Kulturjournalister älskade att kalla den ambitiösa HBO-serien The Wire för »episk krönika« (över Baltimores kriminalitet och sociala strukturer) och associera den till Charles Dickens.Och Sopranos liknades inte bara vid Mario Puzos maffiaböcker utan också vid Thomas Manns Huset Buddenbrook.

Så när det denna höst talas om »ett nytt Sopranos« – i fråga om Sons of Anarchy, en tevefiktion om ett kriminellt MC-gäng i norra Kalifornien – var det bara en tidsfråga innan även denna nya dramaserie skulle få en tung litterär referens att leva upp till.

Detta återkommande kulturkonservativa namndroppande utrycker en vilja att legitimera den traditionellt sett lägre stående kulturformen med ett jämförbart verk ur den högre. Och orsaken till att fenomenet blivit så frekvent – ingen ny seriös dramaserie utan en skamlöst blytung litterär referens – är att det finns fog för jämförelserna.

Det är inte bara övertända popjournalister som försöker övertyga äldre teveskeptiker om vilken finkulturell klass den bästa tevedramatiken numera kan uppnå, det är också en trend bland teveskapare att verkligen skaffa sig dessa klassiskt litterära anspråk. Blake Masters, mannen bakom Brotherhood (om en irländskättad Rhode Island-community med en tung kommunalpolitiker och hans kriminella bror i centrum), är så mån om att poängtera sin dramaseries Kain och Abel-tematik att episodtitlarna getts bibelversnummer som tolkningsnycklar. Och ungefär som en gång Hollywoodfilmen tog sitt stora kreativa och visionära »auteur«-språng genom att hårdplugga Freud och Jung handlar de nya, djupare dramaserierna om att teveuppdatera litteraturens naturalism, vars spännvidd från Zolas Thérése Raquin till Wilhelm Mobergs Utvandrarserie är ett segel som fångar upp sociologisk och samtidsskildrande vind och ger just litterär riktning åt The Wire, Sopranos och nu Sons of Anarchy.

Det är alltså ett ganska storslaget amerikanskt kulturprojekt som just nu formas via teveskärmar, en 2000-talets motsvarighet till hur Faulkner i sina Yoknapatawpha County-romaner under mellankrigsåren beskrev en amerikansk samtid med hjälp av både Shakespeare- och Nietzsche-motiv.

Och den litterära referens som klistrats på den sistnämnda serien, som hade USA-premiär på kvalitetsbetalkanalen FX i september, är faktiskt just Shakespeare.

Det är Kurt Sutter, en av författarna och producenterna bakom FX-mästerverket The Shield, som när han prövar de egna vingarna – eller den egna biker-läderjackan – bygger upp hela storyn kring en Hamlet-arketyp.

MC-gänget SAMCRO (Sons of Anarchy Motorcycle Club Redwood Original) har sin bas i en liten karg håla högt upp i norra marginalen av Kalifornien, ett samhälle som i det närmaste blivit en »gated community« under gängets mångåriga beskydd,och där de har även den fåtaliga lokalpolisen på avlöningslistan. Men de bedriver också vapenbusiness inne i Los Angeles och rivaliserar på liv och död med ett exil-mexikanskt konkurrentgäng.

Men detta är bara fonden för ett avgränsat, existentiellt familjedrama, som i sin tur symboliserar en amerikansk samhällsutveckling. Faktiskt snarlikt hur HBO-westernserien Deadwood skildrade det moderna amerikanska samhällsbygget ur mikroperspektiv.

Seriens protagonist, dess Hamlet, är MC-gängets unge tronarvinge Jax. Han har emellertid, efter att ha funnit sin döde fars frihetsmanifest från gängets grundande i det sena 1960-talets Easy Rider-anda, börjat ifrågasätta den nuvarande bloddrypande verksamheten under sin styvfars åldrade styre (28-årige engelsmannen Charlie Hunnam är enorm i »Hamlet-rollen«, och så trovärdig som inskränkt våldskulturell kalifornier uppvuxen i ett MC-brödraskap att jag börjat ana en ny Heath Ledger i honom).

Styvfarsan – brutalt kärvt spelad av Ron Perlman – är således seriens Kung Claudius, som lever ihop med Jax mor (vilket bäddar för de bästa äkta-sängen-samtalen sedan polischef Frank Furillo och advokat Joyce Davenport avrundade varje dags utmattande livskaos i Spanarna på Hill Street). Och modern oroar sig för Jax – men inte för hans själsliga välbefinnande, utan för att han ska förledas av faderns gamla idealism och inte klara av att ta över som alfahanne, och axla ansvaret för den organiserade grova kriminalitet som försörjer ett flertal tätt lierade familjer i det lilla samhället.

Dessutom har Jax själv precis blivit förälder, ihop med sin tungt drogberoende ex-tjej (spelad av Drea de Matteo från Sopranos), och babyn föds med hjärtkomplikationer och hopplösa framtidsutsikter.

Sons of Anarchy påminner om Sopranos inte minst i hur vardagen balanserar på en knivsegg som förblir halvt osynlig för rollgestalterna. Varje dag är egentligen ett vågspel, men merparten av de känslomässigt avtrubbade huvudpersonerna är så nedgrävda i den bedrägliga vardagslunken att de inte uppfattar ödesfrågorna de ställs inför.

Det är bara Jax, hans mor och hans styvfar som anar dem. Inte minst den alltmer hotade styvfadern, som grundat MC-gänget med Jax far men som nu distanserat sig fullständigt från den frihetstörstande idealismen (denna får i stället ett tragikomiskt utlopp i en av de äldre gängmedlemmarnas extraknäck som Elvis-imitatör på ett casino i Tahoe).

Den tuffa humorn är inte alls lika närvarande här som den är i Sopranos. Likheten ligger mer i det omsorgsfulla, långsamma berättandet, och därmed också i hur effektivt serien snärjer tittaren, nästan som en MC-klubb snärjer en hangaround. Redan efter en handfull avsnitt känns det omöjligt att ta sig ur Sons of Anarchys defaitistiska järngrepp. Och eftersom det är en HBO-liknande betalkanal som producerar den kan vi räkna med att den också kommer att få flera säsonger på sig att utvecklas – kanske till nästa Stora Amerikanska Teveroman.

[2008-11-07 01:53]
David

Satt hela avsnittet och undrade vart jag sett killen, innan det slog till. Det är ju britten från Undeclared! Han verkar riktigt bra här, av piloten att döma.

[2008-11-07 03:16]
ellen

Oj. Eh, tack.

[2008-11-07 13:17]
Thomas

Kjell, tack för bloggen! Jag hade missat serien annars och ser verkligen fram emot att börja se den!

[2008-11-07 13:17]
Markus

Hunnam är britt?! Oj. Never in a million years… Nu är jag ännu mer imponerad av hans insats, om möjligt.

Katey Sagal tycker jag förtjänar ett eget omnämnade också. Efter att ha spelat Peggy i Married With Children, gjort Leelas röst i Futurama och varit helyllemorsa i 8 Simple Rules knallar hon rätt in i det här och fullkomligt briljerar som läskig (hon är ju helt klart farligast av alla!), stentuff bikerdrottning och lyckas dessutom göra karaktären så där märkligt mänsklig och mångfacetterad.

Jag är dessutom väldigt glad över kostymeringen. Alla är sådär skönt whitetrash-ugly på ett autentiskt sätt, det är inte övergjort eller romantiserat, vilket det lätt kunde blivit. Jag menar, Ron pearlmans frissa parat med det där örhänget och muschen… yikes… Så fult och sååå på riktigt. Till och med snygglot Hunnam är ju kalasfult tråkiigt klädd större delen av tiden.

Bästa nya serien den här hösten, banne mig. Jag satt och gungade på soffdynorna av lycka efter att ha sett avslutningen på senaste avsnittet. ATF-agentens vildögda hatblick… Jäklar!

[2008-11-07 15:31]
Thunman Sköld

Markus: Precis min uppfattning också, om Katey Sagal, alltså. Skrev ett inlägg upphängt kring herr Häglunds synnerligen pigga slutsatser med tillägget att jag lyfter fram bikermamman. Hon är grym (i ordets alla bemärkelser)!

[2008-11-07 17:59]
Butch

Det bästa är ju att Ron Pearlmans sons of anarchy look är hans normala look.

[2008-11-07 18:10]
Kristoffer

Bra text. Intressant Hamletkoppling. Jag gillade verkligen inte SAMCRO och tycker att jämförelsen som serien fått med Sopranos är lite jobbig. I varje Sons of Anarchy avsnitt lägger de ut typ tre dramaturgiska trådar. En som de kan suga lite längre på och forma till cliffhangers (barnet, ATF agenten, dagboken) och några de kan knyta ihop i ett och samma avsnitt. Ibland Lite förutsägbart på samma sätt som The Shield var. Alla karaktärer gör vad de förväntas göra (även om de är väldigt intressanta) men typ mallat i sina sämsta stunder.

Jag tycker att Sopranos kändes som livet, Sons of Anarchy känns mer som en teveserie.

[2008-11-07 22:55]
ellen

Kristoffer: efter tre avsnitt känner jag precis på pricken som du om SoA. Även om jag tycker The Shield är lika underskattad som The Wire är överdito.

[2008-11-08 00:10]
Wildcattin'

Kjell: Apropå The Shield borde du ju verkligen skriva någonting om den sjunde säsongen som går just nu, som måste vara något av det starkaste som överhuvudtaget visats på tv under senare år.

[2008-11-08 01:50]
Thomas

Och så har det precis börjat en ny säsong av Brotherhood som verkar riktigt bra!

[2008-11-09 16:59]
Erik Gavelin

Charlie Hunnam? Är inte det skolpojken Nathan i brittiska Queer as folk?

[2008-11-10 01:24]
Thomas

Tittade ikapp serien nu i helgen. Fan, vad bra den är! Efter att ha sett Ron Perlman i Blade 2 förra helgen är det roligt att se hur bra han är i en mer krävande roll.
Apropå likheterna med Hamlet liknade Jax vid ett tillfälle skitsnack vid att hälla gift i någons öra.

[2008-11-10 10:58]
Molly

Tack Erik Gavelin! Visste att jag kände igen honom men fick inte ihop det. Vilken rollprestation.

[2008-11-10 14:44]
Dike

Det finns för många den nya Sopranos, man blir bara besviken. Brotherhood är en bra serie, men den förstörs av att man letar Sopranos i den, Sons of Anarchy likadant. Alla dessa serier känns som Lipstick Jungle och Cashmere Mafia i kölvattnet på Sex and the City.

[2008-11-11 10:04]
mati

Herregud, hur kan det vara anmärkningsvärt att referera till Hamlet?
Hade detta varit en bok hade ingen brytt sig, eller möjligen, kritiserat författaren för brist på originalitet.
Varför sänka ribban bara för att det handlar om tv?

[2012-09-26 18:31]
Weird Science » »Those are the things that turn players into kings.«

[…] tidningen Axess skrev jag, efter seriestarten, om embryot av hans rollgestaltning som Jax […]