Denna text finns publicerad i det nya numret av Axess.

Kulturjournalister älskade att kalla den ambitiösa HBO-serien The Wire för »episk krönika« (över Baltimores kriminalitet och sociala strukturer) och associera den till Charles Dickens. Och Sopranos liknades inte bara vid Mario Puzos maffiaböcker utan också vid Thomas Manns Huset Buddenbrook.

Så när det denna höst talas om »ett nytt Sopranos« – i fråga om Sons of Anarchy, en tevefiktion om ett kriminellt MC-gäng i norra Kalifornien – var det bara en tidsfråga innan även denna nya dramaserie skulle få en tung litterär referens att leva upp till.

Detta återkommande kulturkonservativa namndroppande utrycker en vilja att legitimera den traditionellt sett lägre stående kulturformen med ett jämförbart verk ur den högre. Och orsaken till att fenomenet blivit så frekvent – ingen ny seriös dramaserie utan en skamlöst blytung litterär referens – är att det finns fog för jämförelserna.

Det är inte bara övertända popjournalister som försöker övertyga äldre teveskeptiker om vilken finkulturell klass den bästa tevedramatiken numera kan uppnå, det är också en trend bland teveskapare att verkligen skaffa sig dessa klassiskt litterära anspråk. Blake Masters, mannen bakom Brotherhood (om en irländskättad Rhode Island-community med en tung kommunalpolitiker och hans kriminella bror i centrum), är så mån om att poängtera sin dramaseries Kain och Abel-tematik att episodtitlarna getts bibelversnummer som tolkningsnycklar. Och ungefär som en gång Hollywoodfilmen tog sitt stora kreativa och visionära »auteur«-språng genom att hårdplugga Freud och Jung handlar de nya, djupare dramaserierna om att teveuppdatera litteraturens naturalism, vars spännvidd från Zolas Thérése Raquin till Wilhelm Mobergs Utvandrarserie är ett segel som fångar upp sociologisk och samtidsskildrande vind och ger just litterär riktning åt The Wire, Sopranos och nu Sons of Anarchy.

Det är alltså ett ganska storslaget amerikanskt kulturprojekt som just nu formas via teveskärmar, en 2000-talets motsvarighet till hur Faulkner i sina Yoknapatawpha County-romaner under mellankrigsåren beskrev en amerikansk samtid med hjälp av  både Shakespeare- och Nietzsche-motiv.

Och den litterära referens som klistrats på den sistnämnda serien, som hade USA-premiär på kvalitetsbetalkanalen FX i september, är faktiskt just Shakespeare.

Det är Kurt Sutter, en av författarna och producenterna bakom FX-mästerverket The Shield, som när han prövar de egna vingarna – eller den egna biker-läderjackan – bygger upp hela storyn kring en Hamlet-arketyp.

MC-gänget SAMCRO (Sons of Anarchy Motorcycle Club Redwood Original) har sin bas i en liten karg håla högt upp i norra marginalen av Kalifornien, ett samhälle som i det närmaste blivit en »gated community« under gängets mångåriga beskydd, och där de har även den fåtaliga lokalpolisen på avlöningslistan. Men de bedriver också vapenbusiness inne i Los Angeles och rivaliserar på liv och död med ett exil-mexikanskt konkurrentgäng.

Men detta är bara fonden för ett avgränsat, existentiellt familjedrama, som i sin tur symboliserar en amerikansk samhällsutveckling. Faktiskt snarlikt hur HBO-westernserien Deadwood skildrade det moderna amerikanska samhällsbygget ur mikroperspektiv.

Seriens protagonist, dess Hamlet, är MC-gängets unge tronarvinge Jax. Han har emellertid, efter att ha funnit sin döde fars frihetsmanifest från gängets grundande i det sena 1960-talets Easy Rider-anda, börjat ifrågasätta den nuvarande bloddrypande verksamheten under sin styvfars åldrade styre (28-årige engelsmannen Charlie Hunnam är enorm i »Hamlet-rollen«, och så trovärdig som inskränkt våldskulturell kalifornier uppvuxen i ett MC-brödraskap att jag börjat ana en ny Heath Ledger i honom).

Styvfarsan – brutalt kärvt spelad av Ron Perlman – är således seriens Kung Claudius, som lever ihop med Jax mor (vilket bäddar för de bästa äkta-sängen-samtalen sedan polischef Frank Furillo och advokat Joyce Davenport avrundade varje dags utmattande livskaos i Spanarna på Hill Street). Och modern oroar sig för Jax – men inte för hans själsliga välbefinnande, utan för att han ska förledas av faderns gamla idealism och inte klara av att ta över som alfahanne, och axla ansvaret för den organiserade grova kriminalitet som försörjer ett flertal tätt lierade familjer i det lilla samhället.

Dessutom har Jax själv precis blivit förälder, ihop med sin tungt drogberoende ex-tjej (spelad av Drea de Matteo från Sopranos), och babyn föds med hjärtkomplikationer och hopplösa framtidsutsikter.

Sons of Anarchy påminner om Sopranos inte minst i hur vardagen balanserar på en knivsegg som förblir halvt osynlig för rollgestalterna. Varje dag är egentligen ett vågspel, men merparten av de känslomässigt avtrubbade huvudpersonerna är så nedgrävda i den bedrägliga vardagslunken att de inte uppfattar ödesfrågorna de ställs inför.

Det är bara Jax, hans mor och hans styvfar som anar dem. Inte minst den alltmer hotade styvfadern, som grundat MC-gänget med Jax far men som nu distanserat sig fullständigt från den frihetstörstande idealismen (denna får i stället ett tragikomiskt utlopp i en av de äldre gängmedlemmarnas extraknäck som Elvis-imitatör på ett casino i Tahoe).

Den tuffa humorn är inte alls lika närvarande här som den är i Sopranos. Likheten ligger mer i det omsorgsfulla, långsamma berättandet, och därmed också i hur effektivt serien snärjer tittaren, nästan som en MC-klubb snärjer en hangaround. Redan efter en handfull avsnitt känns det omöjligt att ta sig ur Sons of Anarchys defaitistiska järngrepp. Och eftersom det är en HBO-liknande betalkanal som producerar den kan vi räkna med att den också kommer att få flera säsonger på sig att utvecklas – kanske till nästa Stora Amerikanska Teveroman.