Blodet i Dario Argentos film Profondo Rosso, eller Deep Red som den internationella utgåvan heter, är nog det minst djupröda man kan se på film. Det ser mer ut som läppglans på tub än den substans Dexter kastar omkring i sitt laboratorium. Som om det aldrig skulle levra sig och bara fortsätta rinna – filmen igenom.

Men i Argentos stiliserade filmvärld passar det in väl.
För Profondo Rosso från 1975, som nu släpps i en svensk dvdutgåva, är inte bara en stilbildande film som inspirerat slasherklassiker som John Carpenters Halloween, utan ett formmässigt mästerverk.

I Profondo Rosso börjar en mördare härja efter en föreläsning om telepati. En synsk kvinna känner plötsligt av »onda tankar« i salongen och hittas på kvällen med halsen avskuren. Hon hittas av pianisten Marcus (David Hemmings från Blow-Up) som blir besatt vid att lösa mordet – varpå människor omkring honom mördas brutalt.

Morden är inte särskilt många, men desto mer utstuderade. Argento har försett mördaren med ett suggestivt ledmotiv – en barnvisa – och en egen vinjett. Varje mord föregås av en åkning över perverst arrangerade barnleksaker, som en docka med en strypsnara av garn om halsen. Objekten blir genom Argentos foto till fetishföremål – inte minst mördarens läderhandskar. Det skulle möjligen ha räckt om mördaren drog på sig dem lite utstuderat, men Argento har valt handskar med en liten dragkedja som tillför  ytterliggare ett spänningsmoment.

Själva morden – av vilket det med buktalardockan är min absoluta favorit – är små virtuosa filmbaletter, till lika delar skapade av fotot som av klippen och ljudspåret. Musiken till Profondo Rosso gjordes av det italienska progrockbandet Goblin – deras första skräckfilmssoundtrack av många. Deras progressiva rock skapar en egendomlig effekt i filmen: i de spänningsuppbyggande scenerna väntar man sig något Bernard Herrmann-aktigt, i stället öser Goblin på och Argento klipper abrupt på och av musiken. Det skapar en verfremdungseffekt, i stället för det förväntade ljudet kastas man mellan olika nivåer, in och ut ur scenens spänning.

Stiliseringen genomsyrar också resten av filmen – foto, ljud, klipp – ja till och med hur skådespelare står (den pose, med nedböjt huvud och hatt som döljer ansiktet som mördaren intar i slutet är bara så djävla skrämmande). Tydligast är det i den bar som Argento stulit från Edward Hoppers tavla Nighthawks, tittar man noga under konversationen mellan Marcus och Carlo (Gabriele Lavia, som lånade sin röst till V i den italienska dubbningen av V for Vendetta) ser man att personerna i baren faktiskt inte rör sig.

Scenerna på det folktomma torget framför baren visar vilken vidvinkelmästare Argento är. En till synes ordinär fylledialog ramas in som ett klassiskt teaterdrama. Med filmens upplösning i minne kan man säga att formen förebådar handlingen.

Även i djupled jobbar Argento med detaljer på ett sätt som hela tiden håller blicken aktiv. Det är nästan alltid något som är »fel«; en person som rör sig för mycket eller för litet – eller så är det bara alltför folktomt.

När Marcus och journalisten Gianna (Daria Nicolodi, Darios fru och Asias mamma) går i en gränd ser vi hela tiden en kvinna som tittar efter någon i bakgrunden. Man är rätt säker på att hon inte har något med handlingen att göra – men blicken studsar hela tiden mellan henne och paret som går i förgrunden.

Att gå in på filmens psykologiska aspekter är svårt utan att avslöja för mycket – men jag undrar lite över Marcus avsaknad av familj och hans besatthet vid mordet och mördaren; jag tror helt enkelt inte att Argento är så banal att det »bara« handlar om mördarens problem och den Freudianska urscen – eller skall det kanske vara Jungianska? – som ligger i botten av filmen.

Eller så har jag bara väldigt svårt för filmkaraktärer som inte har något bättre för sig än att, helt utan motiv, springa omkring och jaga en mördare som när som helst kan skära halsen av dem.

Studio S dvdutgåva inkluderar Director’s Cut-versionen på två timmar, men själv är jag fullt nöjd med den 1 tim och 40 minuter – och 20 minuter mindre pratiga – version som Argento klippte för export.