Han har irriterat mig också i flera år nu. Att han bjuder in halvmediokra skådespelare för att prata om en karriär som inte ens är i närheten av att kunna definieras till en godkänd nivå är faktiskt bara sorgligt. I början så intervjuade han riktigt bra skådespelare, men vem orkar engagera sig i vilken karriär Angelina Jolie har. Jag blir inte förvånad om han börjar också intervjua Steven Seagal och Chuck Norris. bara james Lipton skulle kunna hitta något bra ifrån deras CV’n.

Jag håller med, men Lipton var en sköning när han läste K-Fed texter och drog en ölbong hos Conan, så lite självdistans verkar han ändå ha…eller kanske är det bara hans agent som har självironi…

Fantastiskt. :)

Mitt favoritirritationsmoment hos Lipton är när han ska vara rolig. Han levererar repliken eextraa låångsaaamt och tittar menande på publiken i hopp om gensvar. Se gärna intervjun med The Simpsons-skådespelarna. Maken till komisk kompetens borde vara svår att hitta på en och samma scen, ÄNDÅ ska Lipton vara ”roligt dramatisk” och överrdrivet allvarlig när han intervjuar karaktärerna.

Irriterande som sagt.

Lägg av. Lipton är fantastisk. Var han inte med lite i Arrested development en gång också? Bara en sån sak…
Ferrell-spoofen är också rolig, jag ser den mer som homage än parodi (vilket väl parodier egentligen alltid är…)

Självdistans tror jag absolut att han har, men jag har aldrig lyckats titta på ett het program eftersom jag inte vetat var jag ska göra av mitt ansikte.

Men hallå där! Mark Wahlberg är en utomordentlig skådespelare, rentav av en sådan kaliber att jag kan se filmer enbart för att han är med. Mest gillar jag honom i James Grays filmer, i synnerhet tragedin The Yards i vilken han bär upp huvudrollen som ingen annan i hans generation skulle kunna matcha. Men han är också fantastisk i allt från Rock Star till I Heart Huckabees.

Måste även jag invända mot denna brutalsågning av Mark. Ta bara The Departed, där Wahlberg faktiskt var bäst – i en övrigt… ska vi säga kompetent och erfaren ensemble – med sina stenhårda replikskiften…

För att inte tala om hans insats i tevekonsten, som en av männen bakom Entourage.

Och även ansvarig för att ha tagit In Treatment till HBO! Men, framför allt: han är verkligen en enorm skådespelare.

På tal om Entourage skulle jag kunna tänka mig Lipton sitta och smöra för Vince. Ungefär till den begåvningsnivån sänker han sig. Och ja, Wahlberg är bättre än så, men någon Marlon Brando är han inte.

Lol. Fortsatt läsning: Toby Youngs recension av Liptons bok Inside Inside: http://online.wsj.com/article/SB119275106511664185.html?mod=2_1167_1

Hårdaste satirsågningarna av Lipton har ju ändå David Cross stått för. Där snackar vi lustmord (möjligen minus lust).

http://www.youtube.com/watch?v=lYtZdLuL4y0

http://www.premiumhollywood.com/2007/05/24/a-couple-of-questions-withjames-lipton/

Att jämföra Wahlberg med Brando blir lite märkligt, Brando i rätt ålder skulle kunna göra The Yards, men inte Rock Star eller I Heart Huckabees. Du skulle (nästan) lika gärna kunna drämma till med ”men någon Marilyn Monroe är han inte!”.

Mitt svar skulle bli detsamma: ”Nejvars?”

Okej, jag tog ett exempel på ”en av de stora”. Det jag menar är att Wahlberg, enligt min mening, inte förtjänar den vördnad som Lipton hyser. Byt lika gärna ut Brando mot Pacino eller valfri legend. Problemet är att ofta är det ganska unga skådisar som han intervjuar, som oavsett begåvningsgrad inte förtjänar vilken-ära-att-du-kom-hit-intervjuer.

Från Youngs recension av Liptons bok: It is one thing to ask Paul Newman how he preserves the clarity of his ”instrument,” but how can Mr. Lipton put that sort of question to Sylvester Stallone — or to Val Kilmer or Ben Affleck or Jennifer Lopez — and maintain the same air of solemnity?

Hoho. Lipton. En favoritsketch med Will Ferrell är när han som Lipton intervjuar buskistokstollen Screech från Saved by the Bell, här spelad av Tobey Maguire. Men det är ju just det som är grejen, mycket till parodi blir det inte, utöver möjligen valet av gäst. Bara en kärleksfull hyllning. Fick Lipton någonsin komma som gäst till SNL:s version av hans program? Det hade varit väldigt fint.

Ja, Kristian – Kilmer, Affleck och Lopez är tre betydligt bättre exempel än Wahlberg, som faktiskt förtjänar just den där frågan om ”instrument”, även om Lipton ändå aldrig skulle gå i land med att ställa den till honom. En av de sämsta intervjuerna han gjort var med Reneé Zellweger, där man kände att Zellweger verkligen var redo att bjuda på sig själv och avslöja ”yrkeshemligheter” men där Liptons vördnadsfulla tassande fick henne att tappa lusten och retirera.

… fast jag gillade intervjun med Kevin Spacey.

”Inside the Actor’s studio” är alltid lika omtumlande, eftersom det är så mycket som händer där uppe på scen.

Särskilt inuti Lipton.

Att bevittna den typen av sammanbitna panik som han genomlider är som att se en överkörd hund på vägen: man tittar fast man inte vill.

Det som gör hans inställsamhet extra otäckt – och extra intressant – är dock att han inte är ensam om den. Den som haft minsta kontakt med teatervärlden vet vad jag talar om. I hans darrande händer ryms en hel yrkeskårs vilsenhet, och det adderar en svindlande dimension till programmet.

Lipton är således bara toppen på isberget. Tryck på pause när kameran sveper över den fånleende studentpubliken, om ni vågar, så ser ni till exempel 400 mini-Liptons; lika hypnotiserade av det bländande Ljuset som han – lika inriktade på att synas, lika falska.

Därmed är valet av Jolie och Affleck som gäster kongenialt i sammanhanget. I de avsnitten avslöjas nämligen vad Lipton och hans otäcka elever egentligen är ute efter. Kanske är dessa de mest underhållande avsnitten av alla: Äntligen avslöjar de sig.

Vi känner det intuitivt i andra sammanhang också, t ex när en skådespelerska talar om Bergman, när hennes ögon plötsligt förändras, och hon blir Lipton-kåt. Men då är det svårare för oss att övertyga nån om att det som händer är obehagligt, av den enkla anledningen att Bergman var ett geni. Därför ska vi vara glada att Lipton bjuder in ointressanta personer, så att han och hans vidriga lilla publik blir avslöjade.

Älskar Wahlberg. Hatälskar Lipton. Och som soffpotät konstaterat så är David Cross sågning av honom oslagbar, hans rutin i The Pride Is Back! gör alla andra sågningar och parodier överflödiga. Roligt då att de konfronterades i samband med Arrested Development.

Ja Wahlberg är lysande. Vad gäller Affleck så är faktiskt Casey en sådan skådespelare som anser gör en film värd att se, dock inte Ben, då lyckas han lite bättre som regissör.

When you see a film like ”Old School”, you often look at yourself, and your loved ones, and your pets, and where you live, and you wonder why, why?

ttp://www.youtube.com/watch?v=9BwcCHyidMk

Lipton är ganska underhållande… hela ”Inside…” är ju ett mysprogram, där man ska sitta och mysa över skådespelarens storhet och de framgångar de har haft. Det som sklijer det ifrån vanliga talkshows är väl just att man drar upp mysfaktorn med Liptons frasering, stråkarna som markerar den mys-låstas-djupa stämningen osv. Sen spelar det förstås ingen roll om det är Will Smith eller Harvey Keitel som skall hyllas – det är själva myset i att hylla en framgångsrik skådespelare som man är ute efter. Det myset blir ju bara desto större om det är t.ex Will Smiths rise to fame som är the object of affection. Vi vet alla att han är en usel skådis, men en karismatisk Disney-certifierad svart helylle-kille som nått framgång genom hard work and persistence. Jag får dock erkänna att jag fick kväljningar av just Will Smith-avsnittet när Lipton satte igång och ”Get Jiggy” på Smiths inrådan. I can only handle so much mys wihtout puking.

Jag har förresten en teori om att Lipton blivit en sån myspysare eftersom hans föräldrar var kända beatniks under 50-talet. Ned Flanders-syndromet alltså.

Inställsamheten är ju helt klart en gigantisk irritationsfaktor. Dessutom känns ofta programmen lite hetsigt ihopklippta av en mycket längre intervju och när det äntligen pratas om något som är intressant hoppas det raskt vidare till något annat.
Lätt att bli sittande och glo på, dock. Såg intervjun med Dave Chapelle häromdagen, den var faktiskt inte så dum…

Till Liptons försvar må anföras att hela hans persona, inklusive hans ”provocerat välartikulerade röst och utseende” är exakt likadan privat. Jag spenderade en informell middag i hans sällskap och han var lika översvallande och verserad mot ett par vanliga dödliga svenskar som han är mot J-Lo. Det är uppenbarligen hans personlighet, med eller utan påslagna kameror.

Wahlberg är en man med mycket varierande skådespelar kaliber i min bok. han kan vara helt lysnade, men också kattastrofkass.

Mark Wahlberg är inte en bra skådis. Tyckte det framgick bra i departed. Snarare rätt dålig. Men han fungerar bra i många filmer, som ju är fler än de man tror där det räcker ganska bra med en stabil normal karisma. Dock har Wahlberg en sällsynt talang att hitta bra filmer att medverka i, det är också en viktig talang. Vissa skådespelare har (eller har en agent som har) NÄSAN. DÅ ser man det dom är med i för man vet att det kommer vara intressant. En annan sån där som jag tror kommer dyka upp i mycket bra framöver är casey affleck. Trots att han är inte så bra skådis, egentligen. OCH.. som vi alla vet kan en film mycket väl bäras upp av betydligt mer än finlirad skådespelarkonst i huvudrollen. Ta filmen I heart huckabees – att den är genialisk beror ju inte alls på wahlbergs skådespelarkonst. Det är lätt hänt att man blandar ihop bra film= bra skådespelare. Ofta kan en film vara ett mästerverk samtidigt som betydande roller i princip skulle kunna vara utbytbara. Jag gillade ju tex ”there will be blood” – men inte fan är det levis förtjänst. Många skulle kunna spelat den rollen. Ändå är filmen så bra!

Egentligen kan essensen av mark wahlberg ses i filmen ”the happening”. det är ganska avslöjande, just för att filmen är rätt konstig och dålig, men wahlberg är egentligen inte sämre än vanligt. detta gör att det framträder så tydligt vilken kass skådis han – egentligen – är.