Detta är anledningen till att jag slutade besöka filmfestivalen för 3 år sedan. Biljettpriset på 70 SEK kan jag leva med, men ett medlemskap för 220, vilket iofs innebär flera förhandsvisningar du aldrig hinner gå på, är för mycket. Vad tar GBG? En tjuga?

Och vad gäller filmvalet, tycker jag att de blivit mycket fegare på senare år. Bläddrade i ett par äldre kataloger och större delen av filmerna där hade man ju inte hört någonting om innan.

Men nu finns väl svaren för min frånvaro inte enbart i finansiering och ett filmutbud med svensk distribution. Som inflyttad från en mindre ort, läs Karlstad, törstade jag efter något av den här karaktären och överkonsumerade säker de fyra ev. fem år jag var festivalen trogen. Det finns faktiskt gränser för hur många sävliga David Gordon Green och Kim Ki Duk filmer man kan sitta igenom.

Bara Pascal Laugiers Martyrs på stor duk var värd hela den tusenlapp jag lagt ner på festivalen i år.

Hutlöst!
Det är väl i princip exakt samma program som resten av världens mindre filmfestivaler har (bortsett från de svenska filmerna) men med priser som är 10ggr högre.

Bättre förslag är att köpa ett cinemateket-kort och gå på samtliga filmer under 2-3dagar. 560kr och då slipper man oftast risken att behöva testa sig igenom filmer.

Hutlösa priser för att se på film, svaret är ju givet. Filmpriserna ska subventioneras via skattesedeln. Höj kommunalskatten till 40% så man kan se filmer för en 5-krona. Själv skulle jag tjäna enormt på detta, att sen en undersköterska med 2 ungar går back enormt skiter jag i. Egoism är det nya vänster.

Allvarligt, hur sniken får man va? 220 pix för ett festival kort, som sen ger tillträde till diverse premiärer under året plus ett cinemateketkort är väl inget att gnälla över?
Och festivaltidningen är ju gratis, man behäver ju inte köpa en stor glansig 4 kilo tung katalog om man inte vill. Det är väl mer en samlingspryl för det mest inbitna festivalnörden.

Däremot kan jag hålla med om att det använder bereppet röda mattan lite frikostigt, regissör eller skådis på plats bör vara ett krav på de dyrare visningarna.

Jag har varit kritisk mot urvalet på annan plats, så det behöver man inte upprepa. Men priset kan jag jämföra med Thessaloniki där jag just har varit, en festival av jämförbar storlek med ett program som ser rätt lika ut när det gäller festivalfavoriter (med skillnaden att färre av dem får grekisk distribution). Där köper man ett kort som täcker alla visningar (inklusive rabatt på kataloger och dylikt. De sk röda mattanvisningarna täcks inte, men man får kraftig rabatt på dem med): Antingen årskort för 80 € som ger fritt inträde till alla filmer, och det gäller även deras dokumentärfilmsfestival i mars samt resten av årets kringarrangemang. För studenter kostar detta kort 50 €. Enbart för festivalens tio dagar kostar kortet 60 respektive 40 €. Ett humanare och enklare system.

Jag ville gå med min sambo i helgen. Själv hade jag presskort och skulle slippa medlemskostnaden. För henne skulle en film vi redan har med bra bild&ljud i datorn kosta 290 kronor. Valet blev enkelt. Alla bor inte heller i Stockholm så att locka med förhandsvisningar under året och Cinemateket går liksom inte. Jag hoppas hela grejen gör att dom visar sämre resultat och får tänka om. Men troligen inte. Så här har det ju varit i många år.

Det är snarare ett under att SFF går runt, med tanke på knappa bidrag, en organisation som vilar på volontärarbete och generösa samarbetsavtal med sponsorer (samt allmän uppförsbacke för mer nischad kultur).

Att klaga på priser och program känns bortskämt. Om man nu ska se på det hela med nykter blick så krävs nog en mix mellan smalt och brett för att få in kapital, och SÅ hutlöst är det ju faktiskt inte att betala 220/år + 70/film. Varför ska det vara en rättighet att se bra film för bara några få tior? Smakar det så kostar det.

Jo, det är verkligen hutlöst att behöva betala 290 kronor för EN film. Inför ett system där du kan köpa medlemsskap som gäller endast en film för typ en 50-lapp, det hade varit schyst (men självklart ingen rättighet, de får göra som de vill men jag hoppas att det resulterar i sämre resultat och att de får tänka om). Det är en elitistisk prisssättnings-strategi.

Jag tycker att årets utbud är det bästa på länge och medlemskort kan man ju alltid låna alt. ackreditera sig. Det finns väl för fan ingen som lägger ut 300 spänn för en film.

Prissättningssystemet är ju uppbyggt så att ju fler filmer man ser desto mer ”tjänar” man. Men det är ju skitdyrt att se flera filmer och de flesta vill nog helst bara se en eller två som en mysig grej. Helt plötsligt blir det jättedyrt. På det sättet gör man festivalen till elitistisk och anpassad för nördarna som vill se 12 filmer, och inte något för en helt vanlig barnfamilj. Nej medlemsskapet borde bara innefatta en symbolisk summa, alternativt delas upp i ex. ”1-3 filmer = 40kr, 3-6 filmer = 80kr, 7-10 filmer = 120kr osv”.

Det kan aldrig bli någonting för ”en helt vanlig barnfamilj” om inte barnen är över 15 år då detta är censuren som gäller.

Martin: Problemet är att det sällan smakar. Hoppar du över de mest haussade filmerna och gör ett ”eget” urval, går du lika ofta på en mina som du blir tagen med storm. Det ska löna sig att chansa, kanske ett sista minuten pris för icke utsålda föreställningar.

butch: ok, jag förstår, men om vi översätter ”helt vanlig barnfamilj” till ”studentgäng”, ”medelklassambos” eller vad fasen som helst så är ju problemet det samma. Man kan se en eller två filmer, ja kanske till och med tre, men då är det väldigt, väldigt oekonomiskt (220 + 70 + 70 + 70 / person). Ser man tio filmer kommer de där 220 att smälta in lite grand, men vilken gemena person har tid, råd eller lust att se 10 filmer i rad?

Det roliga med en festival – tycker jag – är att se filmer på en festival. Det gör att även en mina kan vara kul och bra eftersom man ser den i ett specifikt sammanhang. vad som händer med hög prissättning blir att man väljer de filmer det snackas mest om och som man känner att man ”borde” se. Min erfarenhet är att festivaler med human prissättning/kort som täcker allt också är de som a) har en bred beläggning på olika sorters filmer eftersom folk vågar pröva (med ett kort känns det som gratis) b) har den trevligaste lokala atmosfären eftersom de lockar en så stor variation av besökare. Självklart spelar andra faktorer in i sådant – som hur koncentrerad festivalen är, om den förfogar över egna café/bar-faciliteter och att dessa INTE ENBART ligger i ett av alla dessa obligatoriska designhotell som förpestar festivallivet världen över. (Som regelbunden pressbesökare uppskattar jag att inte segregeras från den lokala publik i något könslöst hotell).

Richard: Hmm, jag tycker fortfarande att 70 kronor är okej för en film (20-30 kronor mindre än på SF t ex), fastän man riskerar att gå på en mina. Det är ju lite det som är charmen, att man gör efterforskningar innan och hoppas på att hitta okända pärlor!

Men okej, jag kan hålla med om att årskortet skulle kunna vara snäppet billigare.

Ovanstående betraktelse över Stockhom Filmfestival får mig att om möjligt älska Göteborg Filmfestival ännu mer! (Bredare – Och billigare!)

Vad nu detta gnäll? Är inte SFF den perfekta festivalen för alla som har problem med livspuzzzzlet. En slags filmfestivalernas mr Music som plockat russinen ur den internationella festivalkakan.

Hynek: Dina observationer är helt klart intressanta. Du borde absolut dela med dig av dem till någon inflytelserik SFF-person.

När jag såg att ingen annan kallade sig för Thomas slutade jag med Ret men nu ser jag att det har kommit en annan Thomas och därför går jag tillbaka till Thomas R. Inte för att någon kanske är så intresserad, men ändå.

Thomas R: ok.

Förlåt.

Det är lungt!

Bra att ni är vänner igen :)

Enklast vore väl att ha en låg (eller ingen) medlemsavgift, och istället ha ett något högre pris per film?
Då slipper man tröskeleffekten som avskräcker alla de som bara tänker se ett par filmer.

Butch, vi var aldrig ovänner! Thomas S har skrivit så intressanta inlägg att det inte gjorde något om någon skulle tro att han var jag!

[...] november, 2008 · Inga kommentarer Lite av det här resonemanget, plus det där med nydumpad och dunderförkyld och den allmänna livsleda bägge tillstånden leder [...]

[...] att det är vår kritiska rapportering under den senaste tiden – vilken kan läsas här och här, och som närmast exploderat i kommentarstrådarna – som är [...]

Ser man 10 filmer kostar medlemskortet 22 kr/film. Då blir biljetten 92 kr för varje film. Dvs samma som det kostar att gå på en vanlig bio.

Eftersom väldigt många filmer så visats på festivalen har vanlig premiär samtidigt som festivalen eller strax efter känns det så här i efterhand som att mina 220 kr för festivalkortet är årets sämst investerade pengar. Med den här prissättningen tror jag att jag har besökt min sista SFF.

SFF är en riktig selloutfestival. Var är svärtan?
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=83445&a=1317421

Det hutlöst i det hela är väl att SFF vågar att göra ett anspråk på att vara en hög kvalitativ och speciell filmfestival när den eg. bara fyller sin roll som dag 23 i filmfestivalernas kalender. Utan tvekan så vet väl alla att SFF kommer att tappa publik den närmaste åren, klaga på ett för dåligt budget-underlag och anse sig oförtjänt behandlade.

Det är väl iofs lätt att klaga när man skulle kunna dra ihop en filmfestival själv men det vore fint om SFF kunde utnyttja sitt utgångsläge och förvalta det svenska arvet bättre. Att visa Dream (såsom varje filmfestival i världen verkar göra) och ashes of time redux (som redan gått upp på vanliga biografer i övriga världen) kan inte sägas vara att ta hand om det underlag som existerar.