Efter en timme övergav jag Stockholms Filmfestivals seminarium om »Den digitala revolutionen« igår, och kan därför inte garantera att viktiga frågor inte togs upp. Anledningen till att jag lämnade seminariet var främst en deadline som låg över huvudet och dinglade, men också tillställningens förvånande inriktning.

Det började illa: Svenska Filminstitutets vd Cissi Elwin tog stöd mot en samlad svensk filmbransch och försvarade sanktionsdirektivet. Nej, förlåt, försvarade är fel ord: Hon menade att sanktionsdirektivet rentutav var en förutsättning för att det skulle skapas legala alternativ. Sug på den. Hon berättade hur bra det går för svensk film nu, vilka duktiga filmskapare vi har och hur Hollywood drar i dessa.

Och vill vi behålla dessa filmskapare »i vårt land«, vill vi att de skall fortsätta »att göra film i Sverige« – då behövs sanktionsdirektivet. Annars blir det ingen mer film, för film skall inte vara gratis, den har ett värde. Sedan kan vi börja diskutera de legala alternativen.

Så gick resonemanget, och i takt med att gapet mellan dagens filmkonsumenter och Elwins argument ökade for min haka ner mot bröstet. Elwin gick så hårt fram att nästa talare, festivalgeneral  Git Scheynius, tycktes nödgad att mildra svadan lite och förklara att, visst, hon tyckte att det krävdes åtgärder men alla var ju inte kriminella. Hon förstod också hur svårt det vara att få tag på »den här sortens film« och pekade på undersökningar som visade att folk var beredda att betala för denna om det fanns möjligheter. Jag antar att hon menade »kvalitetsfilm« och att hon just då skulle slå ett slag för att Stockholms filmfestival visade den – men till och med hon tycktes komma av sig.

Moderatorn för det hela var en doktorand från KTH som sysslar med fildelning. Och det är förstås jättebra – men hans kunskap om affärsmodeller i filmvärlden (tillsammans med upphovsrättens utformning det största enskilda hindret för en fungerande digital distribution) verkade lite svagare.

Nästa talare, regissören och producenten bakom kortfilmen Love and War, skulle berätta om sitt samarbete med Youtube. Tuben hade tydligen raggat upp deras film till sitt screening room, men produktionsteamet var tveksamma eftersom de hade »tänk tjäna pengar på den«. Tro nu inte att jag inte tycker att folk skall tjäna pengar på sina filmer – men kortfilm har väl aldrig varit den mest lukrativa av sysselsättningar?

Till sist gick de med på att filmen skulle ligga där (moderatorn med rynkad panna: »förhandlade ni direkt med huvudkontoret, eller lokalt?«) och de hade prominent placerade klicka vidare-knappar där man kunde köpa filmen på sidan. 412 000 visningar har filmen haft, och 1 procent av dessa har klickat sig vidare (en hög siffra).

De sa inte hur många som hade köpt filmen, men det var nog inte så många eftersom de verkade missnöjda med den affärsmässiga biten. De avslutade med att därför döma ut Chris Andersons Gratis-teori, eftersom inte ens ett av världens största företag kunde generera några sidoinkomster åt dem.
Inte en enda person i salongen räckte upp handen och diskuterade den saken. Ingen frågade dem hur det kändes att nästan en halv miljon personer hade sett deras kortfilm.

Sedan följde en amerikan med tillhörande powerpoint-presentation (måste de alltid ha en bild där det står »thank you« i slutet?). Säkert en reklamguru i rätt kretsar eftersom han talade med mängder av siffror om internetanvändande och reklam på webben, särskilt inom sociala nätverk.

Mycket av det var intressant – men det var en föreläsning som helt uppenbart var designad för reklamindustrin, i synnerhet den som arbetade med filmbolag. En siffra var intressant och det var att bara 6 procent av de stora filmbolagens reklambudgetar går till nätet. Jag menar, är de helt dumma i huvudet? En annan underbar historia var hur bolagen skaffar kompisar på MySpace och Facebook, snackar med dem tre, fyra veckor innan biopremiären och sedan försvinner för att poppa upp till dvd-släppet och säga »hej, minns du mig?«.

Och så pratade han om att skapa »byar« av »målgruppsindivider« inför lanseringskampanjer; om att skapa reklamwidgets, hur filmbolag (och andra) förmodligen kommer satsa mer på reklam i widgetform som man kan spara och kolla på när man har tid (eftersom banners absolut inte fungerar).

Nå, det var förstås intressant, men kanske inte vad jag hade väntat mig av ett seminarium med titeln »Den digitala revolutionen är här!« och undertiteln »Hur ska vi använda den?«. Någon som ser en röd tråd: spärra in användarna och utveckla mer förfinade metoder för reklam?

Som sagt, jag satt inte kvar seminariet igenom och vill hemskt gärna hör vad som sades sedan, och om något vettigt eller kritisk diskuterades. Thank you.