Intet nytt under den disiga grekiska himlen: Samma barer, tavernor och murvlar – och samma mustiga industrifolk från Balkan, Grekland och Östeuropa. Mot en årligt skiftande bakgrund av nya skådespelare och regissörer.

Men det som faktiskt var helt nytt för i år var att Thessalonikis filmfestival – liksom med stor säkerhet många andra festivaler världen över – satsat på att bli ekologisk. Hur långt det tidsenliga och hippa beslutet egentligen går när det gäller återvinning eller andra faktorer som gör skillnad, det vet jag inte.

Årets festivalväska, en sladdrig sak som inte ser ut att överleva en tvätt, är i alla fall gjord av 85 procent återvunnet material. Festen under namnet The Green Party skilde sig dock inte mycket från andra fester i det ombyggda godsmagasin på kajen där festivalens bar och presscentrum ligger. (Och som jag verkligen uppskattar eftersom det blandar lokalbefolkningens galna cineaster med influgna VIP:are, press och industrimänniskor i en salig och avslappnad röra). Musiken var dock, som vanligt, återvunnen – de är förtjusta i mycket otidsenliga saker och jag vet ungefär exakt när Common People kommer att spelas för tredje gången samma kväll (diskjockeyn tycker om att mixa Pulps hit med Depeche Modes Everything Counts). Kanske var festen ekologisk för att det inte skickades ut några inbjudningskort, men det kan jag å andra sidan svära på att grekerna glömt att göra förut.

En liten skillnad var där dock – det delades ut krukväxter vid ingången. Fast det kändes inte så ekologiskt eller shysst mot de stackars plantorna när jorden i krukorna vid fyratiden på morgonen var full av fimpar. Om Grekland har infört något rökförbud så märks det fortfarande inte.

Allvarligt talat: en sak som verkligen var progressiv och som fick mig att tänka i en del skojiga banor om framtida biografer var den cykeldrivna utomhusbiograf som en brittisk miljögrupp byggde upp på plats.

Biografen bar det underbara namnet Magnificent Revolutionary Bicycle Cinema. Ett gäng cyklar på ställningar framför en duk, kopplade till en generator. Ni fattar nog grejen. Lär inte revolutionera biografindustrin, men kanske kan man tänka sig att folk som inte vill betala för att se filmer på bio kan cykla sig till en visning? Bra motion på köpet. (Även om jag hörde en brittisk stämma ropa »Don’t race« när någon överentusiastisk person lutade sig fram och tänkte sig bort – som han i cykelkläder på fotot).

Och som vanligt så såg jag vansinnigt mycket, ej cykeldriven, film av högst skiftande kvalitet. Till de bästa hörde den filippinska filmen Selda – The Inmate av Paolo Villaluna och Ellen Ramos. Intrigen kan sammanfattas som en filippinsk Brokeback Mountain i fängelsemiljö. En man som av misstag orsakat ett barns död hamnar i ett brutalt fängelse och kämpar mot att bli den taskiga killens toyboy – till höjdpunkterna hör en oral och grafiskt detaljerad våldtäkt. Så går han och blir kär i sin cellkamrat (se det fina ögonkastet på bilden) och kämpar bäst han kan med sina känslor när han kommer ut och flyttar ihop med sin flickvän.

Kanhända en smula svårsmält för västerländsk publik, mest på grund av längden – 160 minuter – och det filippinska tilltaget att skriva smöriga ballader som i form av usla musikvideos titt som tätt »förklarar« karaktärernas känslor.

Jag, Villaluna och Ramos har gemensamma bekanta i den filippinska filmindustrin så vi käkade middag en kväll, och det var intressant att höra om villkoren för filippinsk independentfilm. Selda spelades in på sju dagar (hälften av tiden i ett av landets fängelser och miljön hör till filmens starkaste kort) och hade en budget på 20 000 dollar. Till vardags driver de båda en byrå för grafisk formgivning samt sysslar med experimentella animerade kortfilmer.

Ja, en film som Selda kunde från deras horisont nästan ses som en kommersiell produkt eftersom de enda independetfilmer som fungerar i Manilla är de med gaytema. Fast de hade fått klagomål på att det var för lite sexscener i filmen.

En annan höjdare var polska Rysa (Skråma), främst på grund av sitt ämne. Filmen handlar om en äldre kvinna vars far på 50-talet var en kommunistisk politiker som tillbringade flera år i fängelse. En dag får hon en videokassett med en teveintervju där hennes make sedan 40 år påstås vara en hemlig polis som »planterades« för att spionera på hennes far.

Hon tror naturligtvis att det är dumheter och maken avfärdar saken. Men så börjar frågan »om« att gnaga och hon söker ta reda på hur det ligger till.

Filmen har en bra tvetydighet som passar ämnet – inga direkta svar ges på hur det egentligen ligger till (men en ganska kraftig fingervisning i slutet).

Det finns också en intressant utveckling hos huvudpersonen. Redan tidigt i filmen är hennes aversion mot människor tydlig. Hon är professor i biologi och föreläser på ett sätt som uttrycker mer beundran för kryp än folk. Vi förstår också att han till skillnad från sin make knappast var en kärleksfull förälder eller brydde sig om något annat än sitt jobb.

Snart utvecklar hon också en beröringsskräck som jag tror är medvetet kopplad till hennes bakgrund, och fadern.

För det svåra med livet i totalitära regimer är ju att man lär sig att misstro andra (för en grundkurs i hur detta lärs ut vid tidig ålder se Milos Formans roliga debutfilm Det svarta fåret som Studio S nyligen gav ut på svensk DVD) och samtidigt, för sin egen överlevnads skull, välja att tro på dem man har närmast. Den alltid strålande Hannah Arendt skrev i någon av sina böcker om den totalitära statens natur att den »söker slå ett stålband kring individen«.

Självfallet blir det extra intressant att se filmer av det här slaget i skenet av de nyliga misstankarna mot Lech Walesa (läs den här DN-texten, där styckena om de diffusa händelserna kring 1989 är centrala, och inte bara i Polen) och Milan Kundera (läs Richard Swartz i SvD).

Även om de fallen är av ett helt annat slag, och olika sinsemellan, så hänger de ihop med frågorna som Rysa tar upp.

Man kan se det såhär: i filmen spelas deras 40-åriga, kärleksfulla, äktenskap ut mot det faktum att hennes make kanske på något sätt har tjallat på hennes far. Betyder då deras fyra decennier tillsammans ingenting? Det kan ses som en metafor för att livet ändå fungerade i de kommunistiska samhällena, så varför börja riva upp det för att ta reda på vem som angav vem?

En inte ovanlig ståndpunkt bland folk i till exempel Tjeckien.

Rysa var bara en av festivalens filmer där Europas förflutna gjorde sin återkomst – det brukar vara så i Thessaloniki, inte minst på grund av närheten till det forna Jugoslavien.

Och jag har med flit inte berört de vackra, starka filmer som jag såg från bland annat Bosnien – filmer som Aida Begic Snijeg (Snö) som tar upp kriget och vrider och vänder på dess konsekvenser – eftersom jag arbetar på en längre text om vad jag anser vara Europas intressantaste filmhörn just nu.

To be continued, alltså.