Historien gjorde sin återkomst 1990. Det finns nog en uppsjö teorier om varför – men i den värld som är filmens tror jag att det berodde på två saker. Murens fall, som öppnade arkiven för tidigare förbjudna filmer (som Karel Kachynas tjeckoslovakiska mästerverk Örat), och det snabbt ökande antalet filmfestivaler världen över som var i behov av unikt material (något jag har skrivit om här). Konkurrensen gjorde att programmerarna sträckte handen allt djupare ner i arkiven och bland en massa filmhistoriskt bråte plockade upp ett och annat okänt mästerverk.

Fast Samuel Fuller var knappast en okänd regissör när Film Forum i New York 1991 plockade fram hans film White Dog och, för första gången i USA, satte upp den på bio.

Orsakerna till att White Dog, inspelad och färdig 1982, inte hade visats tidigare berodde på filmens ämne, det kanske känsligaste ämnet man kan ge sig på i amerikansk film – rasism.

Under sin levnad – han dog 1997 – blev Samuel Fuller mest känd som en genreregissör. Det är, milt uttryckt, orättvist. Visst var hans filmer stabilt förankrade i de genrer som utgjorde B-filmerna på biografmarknaden: noir, deckare, westernrullar, krigsfilmer.

Men redan med sin fjärde film, The Steel Helmet 1951, skaffade sig Fuller en FBI-akt och slaktades av Hearst-pressen eftersom hans skildring av Koreakriget (det var den första filmen om konflikten) ansågs opatriotisk.

Han fortsatte att vara politisk och samhällsmedveten i sin regibana, men alltid med en underhållande yta. Fullers noir The Pickup on South Street från 1953 (som influerade Robert Bressons Pickpocket 1959) väckte ont blod hos J Edgar Hoover på grund av hur byrån framställdes i filmen.

Kritikerna var inte heller så förtjusta när Fuller – i form av en mordgåta och en wallraffande journalist – gav sig på mentalvården i Shock Corridor (1963) eller använde berättelsen om en före detta prostituerad som en undersökning av ett hycklande samhälle i noiren The Naked Kiss (1964).

Filmerna var alltför magstarka för Hollywood (och Fuller stack till Frankrike) men de visades i alla fall eftersom det fanns en B-filmsmarknad som cirkulerade de mer udda och kontroversiella filmerna – eller bara dem man inte såg en större kommersiell potential i.

Men när White Dog stod klar 1982 var tiderna annorlunda. Dels trodde Paramount att publiken var trött på 70-talets explotationfilmer – filmgenrer man kan säga att en pulpregissör som Fuller varit högst delaktig i att skapa. Och dels hade bolaget ett gäng blockbusters färdiga för distribution just då.

Bara fem-sex år tidigare hade inte det varit något problem, men B-filmsbiograferna – som hade varit den naturliga hemvisten för regissörer som Fuller – hade efter blockbusterns intåg försvunnit.

Det var således en kombination av tidsandan, ämnet och biografnäringens natur som gjorde att Fuller sista Hollywoodfilm hamnade på hyllan i tio år.

White Dog – som nu släpps på DVD för första gången av pålitliga Criterion – handlar om rasism på ett för amerikansk film oförblommat och direkt sätt. Fuller beskriver inte bara den brutala rasismen, utan också hur den äter sig in i människor. Det är lätt att göra filmer om skinheads och nazister – det är svårare att beskriva hur deras rasism hänger ihop med det omgivande samhällets.
I de studier och skriverier om rasism som jag själv ägnar och har ägnat mig åt genom åren har jag alltid tyckt att den strukturella rasism som genomsyrar samhällsapparaten är intressantare än de mediala bilderna av mänsklig ondska.

Och det skall till en mästerregissör som Fuller för att fånga bådadera och göra det underhållande och tänkvärt.

Fullers lösning var en film om en vit hund. En vit hund är en attackhund, tränad att jaga och döda svarta människor. Historien bakom berättelsen om en kvinna som kör på en fluffig vit vovve (jag kan inget om hundar: kan schäfrar vara fluffiga och vita; eller heter de något annat då?) och tar hand om den, kommer faktiskt från en påstått biografisk bok av Romain Gary. Hans fru, skådespelerskan Jean Seberg hittar en lös schäfer och tar hem dem, varpå den visar sig attackera svarta.

De tar hunden till en djurtränare, en svart muslim, som omprogrammerar den att attackera vita – inklusive Gary. Det senare är kanske inte helt troligt och har tagits som ett påhitt av Gary som inte gillade att hans fru stödde Svarta Pantrarna.

Ni förstår varför en regissör som Fuller – som på 30-talet hade varit i den amerikanska södern som journalist, med uppdrag att skriva om Ku Klux Klan, och sett vita hundar – kastade sig över materialet. I filmen spelar Kristy McNichol Julie, kvinnan som kör på hunden (i vad som måste vara samma vägkrök som spelar huvudrollen i Jag vet vad du gjorde förra sommaren) och tar den hem.

Hon sätter upp lappar för att söka efter ägaren, men blir snabbt fäst vid hunden efter att den räddat henne undan en våldtäkt. Efter en rad händelser inser hon dock att den är tränad att attackera svarta.

Julie tar hunden till en djurtränare – specialiserad på djur till Hollywoodfilmer – som hon vill skall hjälpa honom. Den svarte tränaren, Keys (Paul Winfield), som inte är extrem som i förlagan, blir besatt av tanken på att avprogrammera hunden – och det visar sig att det inte är första gången han försöker.
Keys vill bevisa att det går att bota rasismen. »Det är inte hundens fel, det var en tvåbent rasist som skapade honom«, säger han. »Om jag måste skjuta honom skaffar jag en till och en till och en till – tills jag har botat en.« Han har träffsäkert beskrivits som en svart Kapten Ahab.

White Dog visar hur rasism är inlärt och vilka uttryck den kan ta sig. I filmen kopplas företeelsen dessutom till den amerikanska historien eftersom vita hundar från början tränades att vakta och jaga förrymda slavar. Utmärkt, kan man tycka.

Så man undrar hur medborgarrättsrörelsen NAACP tänkte när de avrådde Paramount från att släppa filmen (och gav den en definitiv dödsstöt). De hade kallats in som konsulenter på ett tidigt stadium, eftersom ämnet var känsligt (den gode Fuller var tydligen ursinnig över detta) och i slutändan ansåg de att filmen kunde resultera i att det föddes upp fler vita hundar.

Men White Dog är, trots sin yta, allt annat än billig sensationalism. Tvärtom var Fuller långt före sin tid. Hans analys av rasism tar som sagt in fler aspekter, men intressant är att filmen – som den kanske första i sitt slag – riktar åskådarens blick mot vitheten som den farligaste och mest problematiska ingrediensen i rasismen.

Den fluffiga vita hunden blir som ett prisma som lyser upp de vitas arrogans, deras beslöjade blick. De vita i filmen är helt förbluffade över att en fenomen som en vit hund existerar. Medan de svarta inte bara känner igen hundens blick direkt – de tar det som en livet tragiska självklarhet.

Att hundens gamle ägare till sist dyker upp, och är en till synes snäll gammal farbror spelad av Fuller själv, gör inte saken sämre utan ställer frågan om vad rasism är, hur den lärs ut och varför på sin spets. Vid det här laget vägrar Julie att inte se den gamle mannens rasism, bara för att han verkar snäll, utan kopplar den till den ondska som visar sig när hunden blottar sina huggtänder.

Det är en stor skillnad från den populärmediala analysen av extrema organisationers rasism, som inte sätts i samband med vad som händer i samhällskroppen i övrigt. Fuller riktar istället en svidande kritik mot myndigheterna, de vill skjuta hunden och förstår inte att det behövs tålamodsprövande jobb för att bota hunden – det vill säga rasismen – och att man inte bara kan skjuta ihjäl symptomen.

Att White Dog släpps en månad efter att Barack Obama har valts till amerikansk president är strålande. Det är som om Criterion instämde i hyllningskören men tillade att Obama inte är en galjonsfigur som innebär att rasismen i den amerikanska samhällskroppen är borta; det här är en historisk händelse, men för att förändra något på djupet behövs en jävla massa arbete.

Men det här är en film, och att ämnet är djupt intressant, eller att releasen sammanfaller med en politisk förändring, räcker ju inte som förklaring till varför det är ett förbisett mästerverk.

Här träder Fullers långa erfarenhet in, hans vid det här laget fulländade formkänsla och berättarspråk, som  kan skapa en läskig rulle om en blodtörstig hund och en stark allegori över amerikansk rasism.

Dels är White Dog en riktig hundfilm med återkommande åkningar i hundhöjd och POV-foto ur hundens synvinkel, vilket innebär att vi inte ser hudfärgen på den personen som närmar sig, något som ökar spänningen.

Dels är det skräck och härlig action, som när hunden dödar en sopbilsförare och bilen drar rätt igenom en posh Hollywoodbutik. White Dog är också full av laddade, fantastiskt korsklippta sekvenser som när en förövare tar sig in i Julies hus och tvn står på med ljudet uppskruvat i en krigsfilm.

Ennio Morricone står för musiken – suveränt, förstås med rätt hotfullhet i de lägre tonerna, som en Hajen med hundar – med en slutscen som Fuller klippt ihop som en hyllning till upplösningen i Den onde den gode och den fule.

Och så kunde Fuller förstås inte låta bli att kommentera filmens samtid – som om han visste vilket öde som väntade White Dog på repertoaren och att han snart skulle återvända till exilen i Frankrike:

När Julie först söker upp djurgården där Keys arbetar möter hon ägaren, spelad av Burl Ives. Han visar sig vara en stor nostalgiker som berättar historier om The Duke. Och han har en stor bild av R2D2 på väggen som han kastar pil – ja, kanyler med lugnande medel – på.
»Det är fienden«, säger han. »På grund av dem finns det snart inga djur kvar i filmerna.«