Per, du skall se Mårten Nilssons kortfilmer med Henrik Vikman ”Henrik Vikman jobbar på dagis”; ”Sportstugan” etc.

Den näste Roy Andersson? Betyder det att det kommer dröja 25 år till Östlunds tredje långfilm?!

Jag måste dock säga att den avslutande, avslöjande, flashbacken i bussscenen bryter radikalt mot filmens rytm och flyt och formar om scenen till en sketch med pay-off snarare än ångestladdad betraktelse. Men förutom den, javisst, de ofrivilliga är alldeles strålande.

Ruben Östlund är redan mer spännande än Roy Andersson någonsin, möjligtvis med undantag av Giliap, varit.

Håller med Hynek om att alla som kan borde försöka se Nilssons/Heilborns filmer där Vikman figurerar.

Sedan när det gäller De Ofrivilliga måste jag hålla med om att den bitvis är ”fullkomligt jävla lysande”, men också säga att jag tycker minst om historien som utspelar sig på bussen. Jag får samma panikkrypningar av den som jag får när jag ser filmer som Meet the Fockers. Det är ju fullständigt osannolikt att vuxna människor är så där ryggradslösa. Väl?

”De ofrivlliga” är mer än en ”lysande”, ”strålande” och ”bra” film.

Den har

A) Omdefinierat mediet – tagit filmen som formspråk framåt.

B) Som enskild film inijicerat den största dosen självförtroende i svensk ung film sen fucking åmål.

C) Introducerat ett stilbildande bildspråk.

D) Fulländat amatörskådiseffekten som t ex Roy Andersson misslyckat experimenterat med.

D) Inspirerat alla som arbetar med film utanför sthlm att det går att bygga en framgångsrik krets utanför sthlm.

E) Etc. etc.

Att då skriva att filmen är ”jättebra”, ”strålande” eller ”lysande” räcker inte. Det är ju som att jämföra den med övriga filmer på repertoaren, när den har en helt annan inverkan på samtidskulturen.

Man kan inte annat än att börja fundera på varför är det så ovanligt med recensenter som tappar huvudet och skriker ut sin extas i andra termer än de gamla vanliga? Det kan väl knappast vara för de inte _tappar huvudet_ eller _känner extas_ – för det gör de väl – utan måste, antar jag, ha att göra med att de har en sådan respekt för formatet – recensionen – och dess konventioner, vokabulär. Jag förstår det inte, hur som helst. Jag menar: Om jag hade varit recensent på en svensk dagstidning skulle jag efter att ha sett ”De ofrivilliga” ringt upp redaktören och frågat om det vore möjligt att utöka betygsskalan till 6. Pubertalt, ja, men man BLIR pubertal när man tappar huvudet.

”Ruben Östlund är redan mer spännande än Roy Andersson någonsin”

Vi ska inte vara orättvisa! Det finns tre minuter i kräftskivescenen i ”En kärlekshistoria” där Roy Andersson närmar sig Östlund-nivå.

Jag har inte läst texten men ville bara säga att jag gillar TJM-rubriken!

Tack Per B, väntade på att nån skulle sätta den:) Jag såg dem live på Umeå Open för några år sen, satan vad de rensade!

Det är alltid roligt att läsa icke-betalda bloggare använda gammelmedia som ett sätt att få fiktiva high fives av andra icke-betalda bloggare. Det brukar innebära att man själv dissats av fem-sex tidningar innan man tvingas in på nätet skriva för närmast sörjande.
/M

Maffras, vår egen surkart i etern!

Själv kommer jag att tänka på när vi på dåvarande Café-redaktionen kom på att vi skulle ha FISKARGUBBAR som betygssymbol och tidningarna var tvunga att börja trycka dessa lurviga gubbar med pipa och sydväst… plötsligt kunde det finnas 15 små fiskargubbar på en normal bioannonssida Väldigt roligt. Och när jag sedan fick höra en recensent, tror det var i TV4:s morgonsoffa, yttra orden i tv: ”fem… fiskargubbar… i betyg”… då steg ett lyckojubel i mitt inre.

Jag såg DO med vanlig biopublik igår (problemet med pressvisningar är att ingen vågar skratta, knappt röra sig, av rädsla för att avslöja sina känslor eller – gud förbjude – reagera på fel sätt).

Det var oerhört intressant: alla skrattade hela tiden. Utom en enda gång – när läraren smackar till barnet. Då sög alla kollektivt in luft. T om de tuffa tonåringarna jämte mig. Jag ser fram emot att få se filmen i länder där man kan se sådant hända i varje park – som Tjeckien eller Frankrike och höra hur, och vad, publiken reagerar på.

Fö gick filmen sönder – TVÅ gånger. Och det tog en evighet för SFs personal att åtgärda saken. Aporpå den annorstädes pågående diskussionen om respekt för kreatörer – för att inte tala om publik. De vanliga biobesökarna verkade oroväckande nog mer luttrade än jag kände mig
.

Tack Maffras, äntligen en diss! (Ni brukar vara så snälla mot mig här.) De ”närmast sörjande” på Weird Science är runt 4500 pers om dan, så jag klagar inte. Att du läser mina texter är belöning nog. High five!

Förlåt, men jag måste anmäla en avvikande åsikt gällande DO. Är det bara jag som tycker att konflikterna är väl bagatellartade? Jag kom att tänka på vad Cordelia Edvardsson skrev en gång vid åsynen av dagstidningarnas löpsedlar: ”Ni måste leva i ett bra lyckligt land, med sådana nyheter.” Allvarligt talat, jag upplever ju ingen direkt pulshöjning inför risken att passagerarna på bussen kanske inte kommer att hinna hem till kvällsfikat i Göteborg – alldeles bortsett från att jag inte tror på att de alla skulle bli sittande där och kura skymning utan att protestera – men denna film tycker Helena Lindblad i DN är ‘oerhört stark’. Endast vid jämförelse med nivåerna på konflikterna i andra svenska filmer (ska det homosexuella paret få adoptera ett barn?, ska Ulla få köra rally?) kan man tycka att DO är ett särskilt engagerande drama. Vad det jobbigt att nästan bli avsugen på skoj? Nehej, tydligen inte, eftersom han väljer att stanna kvar och partaja. Det hade jag också gjort.

Pulshöjaren i bussen består inte i huruvida de kommer hinna hem till Göteborg eller ej utan i de laddningar som uppstått där inne.

Hela filmen upplever jag likadan: Östlund & co ställer kameran mitt i en situation där luften darrar av laddningar mellan människor.

Därför är det en film om livet, för en gångs skull, och som därför är användbar, för en gångs skull.

99% av alla bra filmer är som droger. Publiken gråter en skvätt; får en fix. Jag älskade filmen xxxx och yyyy, men såhär i efterhand: Vad sa de om livet egentligen, som jag inte hade tänkt på innan? De gav mig en fix i stunden, en skön fix, sen var jag ute på gatan igen i jakt på nästa.

DO däremot, är en varm filt, som är virad runt mina armar, som värmer mig nu, hela tiden. Skål!

Sigge, jag har funderat på din kommentar om De ofrivilligas och är det inte i själva verket en hel del filmer som lyckats med punkterna B, D och E sedan Fucking Åmål: Farväl Falkenberg, Gitarrmongot, Hata Göteborg, Dansk skalles filmer?

Emma: Jo, men de är inte lika komplexa som ”De ofrivilliga”. Farväl Falkenberg är ett mästerverk såklart, den är magisk, men en magisk _dikt_, en magisk _tavla_. DO däremot är en Film med stort F, som utnyttjar mediet till fullo.

Men jösses Sigge, har du betalt? Eller är du ironisk?
Hursomhelst är du svår att ta på allvar.

Det jag tänker på är Joachims kommentar – men där hittar jag istället nån slags jävligt jobbig sorglig underton – is that all there is?
Allt det här grupptjafset och bråket och vibbarna för – ingenting.

Det är väl det budskap jag kan se, inte att människor i grupp tenderar att mobbas snarare än kramas, utan att när man knackar på och går in så är det ingen hemma.
Det är tomt.

Låt mig först uttrycka min respekt för och faktiskt avund gentemot Sigge, som uppenbarligen är drabbad på det sätt man själv alltid längtar efter att bli, men alltför sällan blir. Det är så mycket lättare och vanligare att vara negativ än positiv så med vilken rätt kommer då jag farande och gnäller?
Jo, jag kan helt enkelt inte låta bli.
Jag tycker att det främsta kvaliteten med DO är den förbluffande realismen i skådespeleri och dialog, det är fantastiskt bra och jag undrar hur i hela friden det går till. Men jag funderar ändå över varför alla tycker att det räcker med det, eller om det är det alla menar då de hyllar filmen. Är det verklighetsavbildande så intressant att vi därmed klarar oss utan story? Realism är ju ett verkningsmedel, och det kan användas med fantastisk resultat. Jämför t.ex. med Ken Loach Ladybird, Ladybird, där sitter man ta mig fan som på nålar då den hopplösa tanten ständigt gör fel och säger fel saker, för där står det något på spel. Men vad står på spel i DO? Den enda gången jag undrar ‘Oj, hur ska det nu gå?’ är när snubben med bilen kåkar in den medvetslösa tonårstjejen och åker iväg. Men det leder ju ingen vart.

”Filmen saknar story”

Jag håller med om att storysarna är subtila, men nog finns de där. Inte bara finns, utan är rätt klassiskt strukturerade och följer med exakthet den så kallade dramaturgiska kurvan. Du vet: Efter 25 minuter sker det som i dramaturgilitteratur brukar kallas ”Vändpunkt 1” (fyrverkeriskadan, övergreppet, elevagan, bussstoppet), efter 45 minuter nås en så kallad ”Midpoint”, etc, etc.

Däremot ställer såklart sluten i dessa storys stora krav på oss; de är komplexa svårtolkade och mångbottnade. Men detta är inte samma sak som att storysar saknas.

Att budskapet – som Mati efterfrågar – inte är koncetrerat i slutscenen, är inte samma sak som att filmen saknar budskap.

Jag menar nu inte story i den där trista formalistiska meningen med vändpunkter och peripeti på rätt ställe, utan berättelsens förmåga att engagera. Att väcka frågan hur det ska gå. Jag tycker ‘vad står på spel?’ är en bra fråga att ställa i sammanhanget. Och här blir svaret allt för ofta: Ingenting speciellt. Berättelsens kvaliteter ligger också i dess förmåga att väcka intresse för karaktärerna. Men får jag fråga om det verkligen är någon som bryr sig om snubben som får en fyrverkeripjäs i ögat? Han förblir helt anonym, bortvänd och till hälften utanför bild. Och jag begriper förstås att det inte är något misstag, tvärtom uppfattar jag Ruben Östlund som oerhört säker i handlaget, jag fattar bara inte poängen. Förklara den gärna för mig.

Film verkar på mystiska plan, så det är svårt att förklara vad det är jag känner och varför, men jag upplever att väldigt mycket står på spel i varje scen, mellan personerna i bild. Till synes står inte mycket på spel när två 14-åringar tar kort på sig själva i mtv-poser i webkameran, till synes står inte mycket på spel när gubben med det blödande ögat sitter och äter middag som om inget har hänt, och till synes står inget på spel när ett gammalt grabbgäng tar några öl ihop — men under ytan händer väldigt mycket saker INUTI de här personerna, tänker jag. Det är detta som gör varje scen så spännande.

Eller för att vara konkret: Det finns en konflikt i alla scener mellan det som sker inuti dem och hur de agerar utåt, och denna konflikt är extremt spännande att studera på nära håll.

Exemplet med 60-åringen som skadat ögat är ett bra exempel. Du frågar om ”det verkligen är någon som bryr sig om honom?”, som om svaret ”nej” på den frågan skulle innebära att det inte står nåt på spel.

I mina ögon spelar det inte så stor roll för dramat om de runt omkring honom bryr sig eller ej. Tvärtom gör det hans agerande bara ännu mer gripande om det nu är så att han spelar frisk utan mottagare: Det gör hans val ännu mer tragiskt.

Jag menar givetvis inte om de andra i filmen bryr sig (vilket de ju iofs faktiskt gör) utan om vi i publiken bryr oss. Men jag ska inte tjafsa vidare, respekt till dig Sigge som tar dig tid att försöka tala om varför filmen är bra. Det är ju så oändligt mycket svårare än att dissa.

En fråga som jag ställde mig halvvägs in i filmen är hur det kommer sig att man kan gestalta olika svenska personlighetstyper och nästa alla känner igen dom. Vad är det i en kultur som formar dessa schabloner? Träslöjdläraren, ungarna längst bak i bussen, tonårstjejerna, killgänget, 60-årsfesten osv. Alla karaktärer och situationer är så igenkännande att det skulle kunna vara minnen ur mitt egna liv.

Jag ser det som filmens poäng. Att visa hur smala och få uttryck en kultur tillåter. Så länge vi hela tiden halkar tillbaka i dessa så blir vi accepterade.

Språket i filmen är väldigt träffande och bekräftar denna snävhet. Scenen i början när mannen med den asiatiska kvinnan pratar med värdinnan är så alldaglig och så svenskt ytlig att jag undrar hur många liknande konversationer som ägt rum i Sverige.

När filmen var slut och jag gick ut från bion kändes rummet som ytterligare en scen ur filmen och jag en karaktär i den. Mitt språk var stelt och taffligt. Och min medvetenheten om det kändes konstig men samtidigt upplysande. Så har jag aldrig känt efter en film förrän nu.