Weird Science
Be kind fast forward – till svensk films framtid

2008-12-03  

Samtidigt som Stockholms filmfestival höll på för fullt häromhelgen pågick en helt annan filmfestival i en annan del av landet: en av de roligaste och mest intressanta festivaler man överhuvudtaget kan vara på som svensk filmjournalist. För 13:e gången i ordningen hölls Novemberfestivalen i Trollhättan, där filmer gjorda av filmare under 26 år visas under två fullpackade dagar varje år. Sedan jag var där första gången har jag försökt besöka varje festival, eller i alla fall på annat sätt se årets tävlande bidrag – och jag har alltid kommit därifrån med minst några stycken små pärlor runtskramlandes i hjärtat. Framförallt har jag varit fylld av hopp inför svensk films framtid.

Om du inte ens hört talas om den här festivalen är det inte så konstigt – för om svensk kortfilm ofta känns som en sorgligt intern historia, där i princip bara filmskaparna, deras närmast sörjande och de som finansierat kalaset går på visningarna, är det ingenting mot hur interna tillställningarna för ung, svensk kortfilm känns. De vanligtvis så först-på-bollen-hungriga journalisterna lyser med sin frånvaro, producenterna som med ljus och lykta borde vara där och leta är inte heller på plats. Anna Anthony och Josef Fares ska ha all heder för att de är där och fiskar och delar ut sitt Memfis-pris – men det är synd att inte fler tar sig dit. Jag kan garantera er att man på Novemberfestivalen har rätt goda chanser att få se nästa svenska filmgeni ta sina första steg. Sedan gäller det bara för film-Sverige att vårda det där geniet ömt, ge det en liten puff i rätt riktning och se till att det inte går ner sig i samma bittra, fantasilösa vänta-på-pengarna-träsk och/eller börjar göra inställsamma, urvattnade så-här-gör-man-film-i-Sverige-filmer där alla konstigheter och kanter manglats sönder och nötts ner av tre kockar för mycket.

Att kanter slipas ner när åren går är förstås – tyvärr! – något allmänmänskligt, och alla kan inte behålla sin inre Gondry eller Lynch hela livet. Men, det är sorgligt att se skillnaden på viktklasserna – det finns tre: lättvikt ( upp till 16 år), mellanvikt (upp till 21 år) och tungviktare (upp till 26) – och hur likriktade många av filmerna blir ju äldre filmarna är och ju mer inriktade de blir på att göra film »på riktigt«. Se där något av en svensk filmkris för någon, någonstans att bita i.

Och nej, alla helgens 66 filmer var naturligtvis inte mästerverk. Man såg en och annan (förmodligen hårt lärarcoachad) film på temat »drick sprit och du dör en våldsam död«, och en och annan film där grabbgäng lånat ihop alla låtsaspuffror de överhuvudtaget kunnat hitta i socknen och lekt John Woo. Det är i och för sig också roligt att se ibland, men knockar en inte ur stolen.

Det var det andra som gjorde. När jag såg My Sandströms ångestkompakta dockanimation Förfluten ensamhet och Alexander Felsings och Tobias Sparrmans Jur fick jag lite grann en känsla av att vara i händerna på fullständiga vettvillingar, man hade ingen aning om vart det var på väg eller varför. Man fick bara en känsla av att de som gjort de här filmerna inte kompromissat en centimeter. Det är nästan svårt att greppa hur pass unika röster de här unga filmarna redan har och hur modiga de faktiskt vågat vara. Felsing imponerade förresten stort med sin skruvade film Barnatro häromåret, förra helgen visade han att den skruvade känslan i den knappast var någon slump eller tillfällighet. Jur är minst lika… skönt störande och störd.

I år var det också ovanligt många fina kärlekshistorier som tävlade, Alexandra Liténs När bromsvajern släpper och Marcus Carlssons Widerbergska Arton (del 2 hittar man här) var två av mina favoriter. Niki Lindroth von Bahrs söta En natt i Moskva, där en dockapa och en dito katt spatserar genom Moskva till tonerna av Jan Höiland, ska också nämnas.

Nästa Novemberfestival hålls den 27-29 november nästa år. Då tänker jag vara där igen och hålla tummarna för Gondrysk filmskaparglädje och Lynchianska obehagligheter.

[2008-12-03 21:44]
Hodden

Håller med om att både Förfluten Ensamhet och Jur är kompromisslösa och formmässigt egensinniga filmer. Kul! Arton mer av en bagatell, men definitivt sevärd. Klart positivt.

[2008-12-03 22:06]
Mic

Fan vad jag gillar internet i såna här stunder, de här filmerna skulle jag aldrig hört talas om annars. Ännu mindre sett. Tack Emma för rapporten!

[2008-12-04 16:04]
Emma

Vad roligt att ni också tyckte om dem, de förtjänar att ses av många, många fler än vad som går på de där visningarna!

[2008-12-05 01:52]
Emil

Kompromisslöst är bra, helt klart. Men ibland kan det vara bra att ha någon som knackar på axeln och säger ”du kanske borde trimma ner filmen lite för den flyter sämre än sirap”. Det kan även Lynch behöva höra (host host inland empire host host) Ser inte tjusningen i Jur, kanske något jag missat där. Mys film är söt dock. Arton har jag inte vågat se än.

Sedan vet jag inte om leklusten försvinner mer allmänt vid en högre ålder. Är nog i sådana fall regions festivalerna som väljer att ”marknadsföra” sin region med filmfilmer och plockar bort Gondrysarna. Men ibland är det skönt att se en film som väljer att spela med konventioner också, de är inte per automatik av ondo. Ibland vill man inte se bilder av skog utan mening i 15min.

[2008-12-05 06:05]
tomas_timelock

Jag har flera gånger funderat på att åka dit och titta. Men tyvärr så biter verkligheten en i nacken och man inser att; Sådan långsiktigthet som krävs för att inleda samarbeten med filmskapare vid så här tidigt ålder. Det har väldigt, väldigt få produktionsbolag möjlighet att satsa på. Detta eftersom bolaget inte har råd att finansiera hela den läroperiod som trots allt återstår, och även om dom skulle ha råd att göra det, så är frågan vilken ung filmskapare som skulle ha tålamodet eller viljan att ingå ett samarbetsavtal på kanske 10-15 års sikt. Vilket ju är vad som krävs för att ett sådant samarbete ska kunna nå break-even. Jag har tex vid flera tillfällen fått förfrågningar av unga filmskapare som vill låna böcker för att ”lära sig skriva manus”. Men när de inser hur många tusen sidor som de faktiskt måste läsa för att lära sig grunderna och att det kanske tar tio misslyckade försök innan de får till sitt första riktigt bra manus – ja då är det där med ”lära sig skriva manus” inte ritkigt lika intressant längre. Jag har dessutom själv ganska stor erfarenhet av att samarbeta med elever på skolor osv och problemen är alltid dom samma. Dels tålamodet som inte finns (man är för kåt på att komma ut och filma, och vill bara få det där med manus och förproduktion överstökat så fort som möjligt) – och sedan dels övertron på den egna förmågan. Dvs tron på att får man bara chansen så kommer man per automatik göra en bra film. Man förstår helt enkelt inet att anledningen till att det görs så mycket usel film är för film görs av BEGÅVADE människor som gör misstag eller felbedömningar. Precis som man själv kan göra. Men well hey, jag ska inte kasta sten i glashus. Jag har själv varit där. Var precis likadan, säkert fram till jag fyllde 30. Idag tror jag dock att jag börjat mogna lite och inser skillnaden mellan kortfilm och långfilm och vikten av bra manus och förproduktion. Men införandet av ett lärlingssystem som vissa diskuterat, där produktionsbolag och etablerat branscholk skulle kunna få ersättnig för att utveckla dessa nya begåvningar hade varit inressant att diskutera vidare.

[2008-12-05 11:44]
Emma

Emil: Mer konventionella filmer är absolut inte av ondo, självklart inte. När jag skrev om årets ”ovanligt många fina kärlekshistorier” tänkte jag egentligen in din Drawn to you också, jag borde ha nämnt den. Den kan man hursomhelst se här: http://www.youtube.com/watch?v=eW8rjciDLFY.
När det gäller vilka filmer de olika regionerna tar med sig till just Novembersammanhang handlar det ju om vilka om utsetts av en lokal jury. Och, jurys är ju väldigt olika sinsemellan, beroende på vilka som är med. Jag har flera gånger varit med om att övriga jurymedlemmar tittar på mig som om jag var från vettet när jag nämner mina favoriter.
Vad gäller Jur kanske den inte har någon direkt mening, men den skapar massor av känslor – i alla fall hos mig.

Tomas: Åk dit och kika nästa gång – det kan ju i alla fall vara värt att hålla kontakten med vissa av de närvarande filmarna, eller åtminstone få några namn att hålla ögonen på framöver. Sen, tjaa, så mycket usel film som det görs i Sverige kan det knappast bli uslare om man skulle satsa ”fel” på några nya begåvningar. :)

[2008-12-06 07:34]
erich

En del skillnad mellan Jur på bio/Youtube också, kan jag tänka mig.
Jag valde att ignorera programmet den här gången och se filmerna utan mer vetskap om längd/åldersklass än man råkade minnas från presentationen innan. Trevligt att inte hänga upp sig på åldersgrupp och förväntad filmlängd, brukar göra det lite annars.
Den där datoranimerade filmen med folk med papperskasshuvuden fattade jag inte alls var lättvikt. Tyckte nog den var bäst i den populära ”gnäll över att förväntas vara kontors-svennebanan”-kategorin den här gången, vilket iofs inte säger så mycket.

Bromsvajerfilmen tyckte jag var äcklig. Otrohet och svek som framställs som fint för det är ”homosexuella som finner sina inre känslor”, vafan. Var förstekillen/tjejen syskon, eller missuppfattade jag den biten?

[2008-12-06 07:52]
tomas_timelock

Emma: Visst, jag bor ju bara 5 mil därifrån så jag borde väl kanske kunna ta mig dit – och visst skulle man kunna tänka sig att stötta ett större antal lågbudgetfilmer av unga filmskapare udner tex samma premissser som Josef Fares hade när han gjorde COOLA KILLAR, eller Maria Blom när hon gjorde FISHY. Men tyvärr är det inte så enkelt som att alla usla filmer i sverige görs av usla filmare. Tvärtom är det många gånger begåvade filmare som gör usla filmer. Att sedan resultatet inte alltid blir som man hoppas på är en konsekvens av att film är konsthantverk och inte vetenskap. Det finns med andra ord ingel formel. Bara form och konventioner. Unga filmare går ofta på ryggkänsla när det gäller form och konventioner och bryter mot dem omedvetet. IBland blir det intressant, ibland blir det bara obegripligt och/eller pretantiöst. Omogna filmare följer ofta konventioner slaviskt eller byter mot med upprorisk annarkism mot dem i ett försök att inte följa strömmen. Bara för att hamna i havet bland alla andra obegripliga ”arty”. Mogna filmare som bemästrar både form och konventioner och anpassar det efter sitt innehåll, sin vision och dessutom lyckas skapa något som för publiken känns nytt, intressant och fängslande. Dessa filmare är det ont och det är dessutom sällan som deras försök att göra allt detta lyckas. För precis som en höjd hoppare i världklass inte bara kan mata hopp på 2.40 så kan inte en ens en riktigt,ritkigt duktig filmare leverera konstant kvalitet. Det kan bara verkliga mästare – och dom håller tyvärr på att dö ut.

[2008-12-06 20:24]
Emma

Erich: Nej, nej – det var ju inte otrohet, första tjejen och killen var ju syskon!

Tomas: Det jag gillar med många av de här filmerna är energin som lyser igenom varje bildruta, och att de inte har något att förlora – de satsar allt och är inte rädda för att magplaska. Ju äldre man blir, ju mer etablerad man blir som filmskapare – ju mer finns det givetvis att förlora. Vet inte alls om jag håller med dig om mästarnas död – men är nyfiken på varför du anser att det är så det är ställt, och vad du i så fall tror att det beror på?

[2008-12-06 21:27]
Alexander

Jag kommenterar i egenskap av ”ung filmare” samt med-regissör till nämnda ”Jur”.

Tack Emma för att du uppmärksammar vår film, och varsågod! ifall vi lyckats beröra dig.

Emil: ”bilder av skog utan mening i 15min” – haha, låter som en fin sammanfattning. Filmen behöver inte alltid tas så seriöst.

Det kanske är onödigt att diskutera filmsmak men jag kan berätta lite om hur det är tänkt med upplägget i vår film.

Jur kan ju vara lite konstig och onödigt seg ibland, det kan jag också tycka. Men vi är inga art house-typer som bara MÅSTE ha konstiga och långa scener, för sakens skull. Lite självdistans måste man ju ha.

Tvärtom så ser jag denna film som väldigt enkel. De långa scenerna finns där av anledningar:

1. Vissa scener senare i filmen får större effekt när tittaren tror att filmen kommer fortsätta på samma ”harmlösa” spår som i inledningen. Förvirra och överraska…

2. Filmen ska fungera lite som en lugnande hypnos, och i en viss sinnesstämning kanske man tycker det är skönt att kolla på filmen, och i en annan sinnesstämning så kanske man blir irriterad på den istället.

3. Filmen visar naturens skönhet men också naturens icke-dömande när något, i människans ögon, ”hemskt” sker. Därför behöver vi visa upp stora kontraster i filmen. Naturens gång är långsam men skoningslös.

4. Ifall det får den effekten att folk sitter och skruvar på sig av tråkighet, så är det också en väntad effekt – humor helt enkelt.

Filmer som FÖRSÖKER få ut nått slags budskap blir oftast taffliga. Vi har inte försökt ha med nått tydligt budskap i filmen, men dock så märker jag ju att vi som en bieffekt säger nått om människans natur samt människan vs. natur. Som till exempel en sak som är nyttigt att påpeka: att människan är ett djur, med allt vad det innebär och alla sidoaspekter på det. Trots att det är enkelt att förstå så vill många inte veta av det, känner inte till det, glömmer av det.

Emil: Du nämnde Inland Empire av David Lynch, jag håller med dig, den känns bara ofantligt lång och arty. Dock så är jag beredd att ändra min uppfattning. Filmerna Mulholland drive och Irreversible var också bara konstiga när jag såg dem första gången. Andra gången jag såg dem är de bland de filmerna som träffat mig djupast.

Det som var bäst i din film ”Drawn to you” var att den lyckades berätta utan dialog.

Ang. Novemberfestivalen så tycker jag det är en välorganiserad och viktig festival. Det är bra att det är en salig blandning på filmerna. Man kan nog hitta några guldkorn, men för min del så tycker jag det görs för få filmer som överraskar/engagerar/förvirrar/är skoningslösa/är unika. För få filmer är VERK i sig själva. De flesta är tekniskt välgjorda och men INNEHÅLLET är på sin höjd antingen fyndigt eller ”som-man-bör-göra-film”-dialog-drama.

Filmer gjorda som MÅL att få göra dyrare kortfilmer/långfilmer i framtiden. Många vill nog göra film bara för att få göra film. Nu snackar jag inte om lekfulla tonåringar som gör film med kompisarna, utan om 25-åringar som vill göra Sveriges framtida storbudgetfilmer.

Det jag vill efterlysa är fler vågade filmer, filmer som är unika på NÅTT sätt, varför ska man annars göra konst?

Och tomas_timelock: det är ingen som ber dig att satsa dina livsbesparningar i någon ung, ivrig filmare. Novemberfestivalen är hursomhelst intressant i och med att man kan se filmer av unga filmare. Visst, man kan hitta fler kortfilmer av sin egen smak på youtube, men jag tycker det är intressant att se bredden, samt att se skaparna av filmerna. Viktigast är väl festivalen för själva filmarna som svettigt ser sin film på storduk bland hundratals filmare och besökare.

Nu ska jag kila ner till affären för att köpa italiensk soda

[2008-12-06 21:33]
Emma

Alexander: Tycker inte att du behöver/ska förklara din film. Den är nog i sig själv – och antingen gilar man den, eller så gör man det inte. Och, gillar man den inte vid en tittning kanske man gör det vid ett senare försök. Som med all annan film. Har du förresten lagt upp Barnatro någonstans? Kunde inte hitta den när jag skrev inlägget. Om den finns uppe blir jag hemskt glad om du postar en länk här!

[2008-12-07 00:01]
erich

Oj, missuppfattade jag filmen så gruvligt alltså? Jag tolkade det som att hon var ihop med den ena killen och ”huvudpersonen” höll sig på sin kant av den anledningen.
Det fanns alltså inget mer tabu och krångel i deras attraktion än att ”erkänna sina känslor för sig själv”? Inte för att det nödvändigtvis är det lättaste, just checking:P

[2008-12-07 01:23]
Emma

Nu blir jag förstås lite osäker, men jag uppfattade det som att syskonen var kära i samma kille och att det var lite det som var en annan del av trasslet.

[2008-12-07 01:38]
Alexander

Emma: äsch, vill bara nyansera bilden av ”konstiga” filmer. Ett öppet sinne bör man i alla fall ha. Och om en film är bra eller inte är ju irrelevant att diskutera.

Hehe Barnatro ja, det är roligt att du kommer ihåg den. Den finns nog inte uppe på det stora INTERNÄTET, kanske börjar bli dags

[2008-12-07 09:09]
tomas_timelock

Emma: Jo, jag förstår vad du menar. Jag tävlade själv tillsammans med bröderna Magnestam (och vann) med en film på älvsbordsläns videofilmfestal 1996. Dessa festivaler är grymt viktiga. Inte minst för att bygga erkänna det arbete som ju filmarna trots allt har lagt ner i sina försök. För hade vi inte fått ett erkännade för den filmen, är jag osäöker på att jag orkat gå direkt in i nästa projekt, med vetskapen om allt jobb som låg bakom. Men även för att de själva ska kunna knyta kontakter med varandra och forma framtidens nätverk av filmare. Jag gick igår in på filmaren Michael Axelssons nyupplagda hemsida, där han intervjuat några av de filmare han mött och fortsatt ha kontakt med vid sådana här tillfällen genom åren. (www.axelssonfilm.com). Det slog mig att flera av de filmer jag faktiskt gillade då, (bla regissören Marlene Högmarks film) är gjorda av filmare som idag på olika sätt är eller håller på och etablerar sig i branchen. Det här är snart 15 år sedan. Men med undantag Josef Fares, som ju hållit på harvat på dessa festivaler ett par år redan då, så är det ingen regissör som faktiskt kan leva på att regissera. Många som verkade kunna bli intressnata filmare vid den här tiden har även, kanske av privata själva, lämnat allt vad film heter bakom sig. Men många är ju etablerade inom andra yrkesfunktioner, vilket ju inte ska förringas. Men visst byggs det upp en fungerande infrastruktur där såväl filmskolor som filmpooler och produktionsbolag samarbetar kring detta som en fungerande plattform. Tex genom att vinnarna garanteras en plats på utbildnigen och kanske pengar från en filmpool till ett pilotprojekt. Då kan detta bli intressant även för producenter. Sedan: Visst finns det en sanning i att just i dne här tidiga fasen som filmare vågar kasta sig ut och ta risker. Men min åsikt är att det är en nödvändig komponent att bemästra även som etablerad filmare. Att våga lägga allt det man riskerar åt sidan under själva processen. Det är, återigen, lite samma sak som gäller för idrottsmän. Om man inte vågar ta risker och maximera och/eller chansa lite bara för att det står mcyket på spel. Då har man mer eller mindre redan misslyckats. Ingen idrottsman kan vinn på att ”spela säkert”. Precis som ingen filmare kan göra riktigt intressant film utan att utmana sig själv, förbi sitt eget kunnande. Vidare: Att mästarna håller på dö och dö ut är min bestämda uppfattning. Den främsta anledigen kanske är att medielandskapet håller på att förändras och det är svårt och hålla fokus på vad det egentligen är man ska bemästra. Men jag kan idag inte nämna en en regissör som har samma koll på att trollbinda sin publik med en fängslande berättelse på bio som tex Hitchcok kunde. Ang Lee är väl den som kanske kommer närmast i konstant bibehållen kvalitet i sina produktioner.

//tomas

[2008-12-07 20:51]
Emma

Mästare för mig är kanske inte någon som håller en ”konstant bibehållen kvalitet”, utan någon som gör både misslyckade filmer och fantastiska sådana, men alltid bibehåller något eget, en särskild energi. På rak arm t ex Michael Winterbottom, Steven Soderbergh, Michel Gondry, Spike Jonze, Baumbach, Mike Nichols, Jane Campion…

[2008-12-07 21:06]
Martin Munthe

Tomas; Jag håller helt med dig om att ”mästarna” håller på att dö ut. Däremot håller jag inte med dig om att mästare levererar jämn kvalitet. Hitchcock gjorde trots allt 40 filmer innan någon ens fattade att han var nåt att ha. Och även efter det var han ojämn och alla hans filmer var inga ”Psycho” sett till kassasiffror. Det var inte precis som att han gick med en stjärnsmäll med den oerhört mediokra ”Family Plot” som få man pratar med idag har sett. Det som däremot är signifikant med ”mästare” (iallafall för min del) är att dom då och då smäller till med filmer som blir referensverk för alla andra filmare. Det är standardsättandet som gör mästaren. Hitchcock satte många standarder. Det har Spielberg också gjort. Och typiskt för dagens nya mästare är att dom inte sätter några standarder. Istället kör dom vidare på stilgrepp Hawks, Ford, Hitchcock, Kurosawa, Lucas, Spielberg, Tarkovskij och en massa andra ojämna regissörer med mängder av ekonomiska besvikelser i bagaget redan satt. Och erfarenhet är såklart ett kriterium för en ”mästare”. Har man pruttat ur sig fyrtio långfilmer så är man på något sätt någonslags mästare. Om inte annat mästare på att omvandla insatt kapital till profit eftersom man är kvar i branschen fyrtio filmer senare. Skulle vi fokusera på den typen av meriter så skulle vi se på filmhistorien helt annorlunda. Då skulle t ex Spielbergs läromästare och största idol Irwin Allen ha en mycket självklarare roll i topplistan bland världens största. Eller super effektiva ”Return On Investment”-regissörer som Robert Wise. Allen och Wise var i mitt tycke rätt tråkiga men dom spelade alltid in fenomenalt med pengar. På alla sina filmer. Alltid.

[2008-12-08 22:12]
tomas_timelock

Nej, min definition av mästare kanske var lite förhastad. Men jag är inte helt med på att defintionen att bibehålla ”något eget” heller skulle vara ett kriterie för en mästare. Många regissörer är ”egna”, men det innbär per automatik inte att de bemöstrat filmens hantverk. Jag ser tex inte alls samma storhet i Steven Soderbergh eller Spike Jonze filmer som i Hitchcocks eller Ang Lee. De två senare visar verkligen att de koll på filmens klassiska hantverk medan de två senare visar att de kan bryta konventioner och skapa något formstarkt. Sedan är det klart att ingen mästare föds till mästare. Det är ju just det här med ”uppvärmnings perioder” som gör att mästarna håller på att dö ut. Då få filmare idag tillåts ha just dessa ”uppvärmnings perioder”. Vilket är ett stort problem, som naturligtivs skulle lösas om man fokuserade mer på regissörer som levererar RoR och samtidigt anpassade budgetramarna för debuterande regissörer och mao producerade mer billig film.