För ett par veckor sedan kommenterade dokumentärfilmaren Göran Olsson den svenska filmkritiken av just dokumentärfilm i en krönika på Filmnyheterna. Som omnämnd i texten – i vad som tycks vara positiva ordalag – är jag kanske inte rätt person att spinna vidare på tankarna.
Men eftersom ingen annan gör det – och tankarna som Göran uttrycker ligger nära saker jag har upprepat i recension efter recension sedan jag började skriva om dokumentärfilm, särskilt då svensk sådan – så får jag känna mig kallad.
Göran skriver att det tycks finnas en välvilja inför filmerna – ämnet går före hantverket. Och visst är det så. Om någon nu gett sig in i att ta itu med en behjärtansvärd fråga så tycks vi kunna stå ut med vilket hiskeligt hantverk som helst – till och med rätt svåra etiska problem passerar i vissa fall. (Jag har gjort tankeexperimentet att byta ut ämnet i vissa svenska dokumentärer och placerat det i en dokusåpa, och föreställt mig det ramaskri som skulle uppstå på landets kultursidor).
Jag har heller aldrig fått så många reaktioner från berörda filmare som efter dessa recensioner, och då vänder de sig nästan alltid mot min kritik av just formen. De flesta tycks missa att det inte är deras tillvägagångssätt under filmandet som kritiseras, utan det formmässiga resultatet, och att formen de använder – vare sig den är skapad i klipprummet eller genom kamerans placering – signalerar något till tittaren. (Så, jo, visst kan det vara tillvägagångssättet som kritiseras, men formen går ofta att arbeta med helt oavsett vad man gör »på fältet«.)
Det vill säga: form och innehåll är inte separerade – form är innehåll. Det är ingen ny tanke, förstås, men den behöver tydligen dammas av rätt ofta. När en film om terapiarbete i Gaza ser ut som om patienterna intervjuas, då är det för mig som tittare ett problem på flera plan:Â Var är terapeuten i rummet? Hur intimiderande är kameran för patienterna – hur påverkar den vad som sägs och hur det uttrycks? Och så vidare. (Just terapi är ju ytterst känsligt, och jag undrar vad som skulle hända om man försökte kliva in i terapisamtal på det viset i Stockholm? Eller är det den politiska situationen som ursäktar detta?)
Att dokumentärfilmarens intention är god tvivlar jag inte en sekund på, men kameran ljuger inte och talar ett eget språk: ser inspelningen i vissa scener ut som en intervju, ja då spelar det ingen roll hur många gånger man påstår att det är ett terapisamtal i andra sammanhang.
Att form och innehåll obönhörligen hänger ihop syns i de senaste årens bästa filmer – både dokumentärer och spelfilmer. Israelen Ari Folmans animerade dokumentärfilm Waltz with Bashir (svensk premiär i februari) handlar om hur regissören försöker minnas vad han gjorde under Libanonkriget 1982 i allmänhet och människoslakten i Sabra och Shatila i synnerhet. Animationerna i filmen, med sitt drag av fantasi, tjänar ett dubbelt syfte: friare spelrum av det vi halvminns, som kan vara dröm, och som ifyllnad åt det vi minns lite grann åt gången.
Eller Maggie vaknar på balkongen och hennes suggestiva, personliga bilder som skapar en egen â€Maggie-värld†i filmen om hennes värld (ingen slump att den heter Maggie in Wonderland på engelska).
En enastående studie i mänsklig förnedring lyfter upp det privata på offentlighetens arena med det verktyg som bäst gör detta till vardags – mobiltelefonkameran. Och då har jag inte ens nämnt spelfilmerna; Todd Haynes I’m Not There, Julian Schnabels Fjärilen i glaskupan, Ruben Östlunds De ofrivilliga, Steve McQueens kommande Hunger.
Måns Månssons H:r Landshövding, som får premiär i dag och är årets näst bästa svenska film (jag skriver
mer om den här) är helt avhängig sin form. Svartvit, grovkornig med ett porträtt som helt fått liv och andas på grund av den rytm som filmen har givits i klipprummet.
Som jag skriver i avslutningen på min recension så har de bästa filmerna på senare år (se ovan) gjorts av regissörer som på olika vis arbetar som konstnärer, eller är utbildade inom ramen för konstnärligt skapande. (Eller i fallet med Haynes, är dokumenterat besatta av filmens form och av vad den kommunicerar).
Jag tror inte enbart att det handlar om att de har en känsla för form, utan att just epitetet konstnär faktiskt gör att de vågar vara pretentiösa nog att våga leka. Och det, kära DI-studenter, är jävligt viktigt.
