Tja, om USA demoniseras för tillfället är det väl för att administrationen förtjänar det. Uppenbarligen vill folk ha det, annars skulle det inte produceras. Det är väl inte så mycket att yvas över? Om USA röstar fram en president som de allra flesta tycker är schysst så kommer demoniseringen att upphöra, så enkelt är det.

Nja, du får det att låta som om folk i allmänhet bashar USA för att man ogillar Bush. I själva verket är anti-amerikanismen ett sätt för folk att själva känna sig som bättre människor. Iran kan man t ex inte kritisera utan att känna sig stiff som en Per Ahlmark-bildbyline, det blir för komplicerat – men USA-föraktet har blivit ett slags solidarisk dygd, något alla kan samsas kring. Att hata och basha USA fungerar lindrande när ens eget dåliga materialist-samvete skaver. Jag menar, om Obama blir president kommer vi inte automatiskt att börja basha Frankrike för dess cyniska utrikespolitik – vi kommer att fortsätta hata USA för dess råbarkade kristna kapitalism och kulturimperialism. Alltså, det finns hur mycket som helst att uppröras över i det amerikanska samhället. Men nästan allt vi "hatar" USA för finns även hos oss själva, och dessutom ofta av etter värre dimensioner i europeiska, afrikanska och asiatiska samhällen/kulturer. Och den i dag så rutinmässiga USA-bashingen tenderar att göra oss farligt enögda och okänsliga.

Visst kan man tröttna på slentrianslängarna mot USA, tom på de emot Bush. Men att vi ger oss på USA är ju helt självklart; det är en (enda kvarvarande) supermakt, med ett inflytande över hela världen som t ex Frankrike inte kommer i närheten av. Det är som ett hela världens fadersuppror – ibland våldsammare, ibland lite snällare (kanske om de lämnar Irak till exempel) men det kommer alltid finnas, så länge maktbalansen i världen ser ut som den gör. Och det fina i kråksången? De kan ta det. För trots allt så är det en demokrati som förstår sådant som religions- och yttrandefrihet.

Anna, håller med om allt du skriver, men det är ett problem att den psykologiska medvetenheten (om att det är en lillebrorsrevolt det handlar om) är så… obefintlig.

En aspekt jag tycker är viktig i sammanhanget är att det är ju KUL att håna USA. Som lämmeltåg söker vi oss till Kulturhuset så fort det nalkas en fotoutställning med inkännande fotografers skildringar i kornigt svartvitt av antingen vråltjockisar/vapenfetischister/trailer park trash i gemen eller allra helst allt på en gång. En härlig mysrysig känsla infinner sig. ƒ

Väl talat, Kjell. Jag uppskattar verkligen din totalvägran att ideologisera och din kritiska hållning gentemot dem som ideologiserar av slentrian. Världen håller på att köras sönder av människor som tror att allt står och väger mellan "höger" och "vänster", eller mellan olika färdiga paket av värderingar. Men jag undrar, du definierade dig i en tidigare bloggkommentar som "vänster", menar du verkligen det? jag undrar om det inte är mer av självbevarelsedrift. Så fort man säger att man är "varken eller" så blir man stigmatiserad enligt Lex "Är du med oss eller emot oss".

Tobbe: Intressant teori om "självbevarelsedrift", men gör inte du dig skyldig till samma guilt-by-association-tänkande nu? Bara för att jag är så misstänksam mot ideologiserande så KAN jag ju inte vara "vänster"? Om någon annan läsare undrar vilken bloggkommentar det är du talar om, och som jag fortfarande tycker sammanfattar min tryggt svävande politiska ståndpunkt, så torde det vara den som avslutar den här kommentartråden (rätta mig om jag har fel, Tobbe): http://www.weirdscience.se/index.php?sida=blogg&id=572&kom=show#kom

”En rad belönade filmer har kolporterat ut budskapet att USA är den globala ofredens och fattigdomens kardinalorsak”, skriver Shachar. Det är mycket möjligt att han har rätt men…exakt vilka ingår i denna rad belönade filmer? Vet inte om det går att utröna en ny antiamerikansk strömning i Hollywood med två exempel och en sju år gammal film (”Rules of Engagement”, 2000). Dessutom skylls väl det mesta av eländet i ”Blood Diamond” på brittiska/nederländska diamantföretag och CIA-agenterna (och deras verksamhet) i De Niros ”The Good Shepherd” framställs väl inte som värre än vanligt?

Det första jag kommer att tänka på är förstås Clooneys och Soderberghs ström av filmer de senaste åren – men det bör ju i så fall tilläggas att det är jävligt bra filmer, och att de knappast kan sägas komma ifrån ett Hollywood som "sneglar" mot anti-amerikanism som en "trend".