Seriöst, ett inlägg som kräver fem länkar som i sin tur innehåller en satans massa text, är det ett bra inlägg? En, max två länkar klarar jag, sen är koncentrationen borta.

Max två böcker, tack, annars är det ingen bra bokhylla?

Jepp.

Såg filmen tidigare ikväll och är chockad över Mirrens överspel. Hennes alerta ögon och darrande underläpp ger inte alls bilden av någon känslomässigt återhållen eller sammanbiten person, som det tjatats om i recensioner, utan av en högst normalt utlevande och normalt förnekande kärringjävel. Jag är mycket besviken på Mirrens insats. Jag tycker den är populistisk och dessutom – har jag anledning att misstänka – osann. Jag har sett tillräckligt av Elizabeth II för att konstatera att hon verkar vara känslomässigt avstängd PÅ RIKTIGT. Hon har ett ansikte som är dött som vid ansiktsförlamning. Medan Mirrens ansikte var piggt och busigt, i sin aktiva ständigt pågående kamp mot sina känslor. Alltså: Istället för att faktiskt försätta sig i ett avstängt tillstånd spelar hon någon som aktivt stänger av. Och detta gör all skillnad i världen: Mirrens drottning tränger undan kriser hela tiden under filmens gång. Detta älskar publiken och är för en okunnig publikmedlem ett logiskt beteendemönster för en drottning: ‘Så fascinerande att se hur en drottning skadats av drottningsskapet så mycket att hon hela tiden tränger undan det som är svårt,’ suckar recensenterna (och publiken) beundrande. Men att vara skadad – så som en drottning som Elizabeth med största sannolikhet är skadad – är att inte aktivt tränga undan lidande, utan att initialt inte ens vara mottaglig för den. Hallå? Lyssnar någon? En person som förmår känna krisen, och trycker undan den är inte skadad utan normal. En skadad person PÅ RIKTIGT kan kallas skadad för att hon inte ens kan KÄNNA krisen. Mirrens drottning känner den med varenda por, darrar på underläppen – och trycker undan den, aktivt. Mirrens drottning är alltså som alla vi andra. Och fölaktligen rätt ointressant. Den riktiga drottningen, vågar jag slå vad om, darrar inte på underläppen. Däri består hennes skada. Hon är till skillnad från Mirrens drottning avstängd PÅ RIKTIGT. En sådan rolltolkning hade imponerat enormt mycket mer. Men den hade varit för subtil, skulle jag gissa. för otäck? Men min största kritik mot recensenterna har att göra med deras godtagande av porträttet som det presenteras i filmen. Här är ett porträtt av drottningens ensamhet, skriver man hyllande. Som om en drottning är ensam, på det sätt det presenteras i filmen, bara för att det presenteras i filmen. Det är vad vi förväntar oss och därför köper vi det. Sådana omdömen hade varit acceptabla såklart om de hade åtföljts av en brasklapp av typen "men man måste komma ihåg att filmen är påhittad" men några sådana brasklappar har jag skrämmande nog inte sett.

Känns inte det som ett väl enkelt resonemang? Elizabeth var ju aldrig ämnad att bli drottning, växte upp utan tanke på att bli det, och Helen Mirren har också gjort det intressanta att basera sitt porträtt främst på grundläggande studier av drottningen som barn och ung kvinna. Visst kan man bli "skadad" av att plötsligt bli kringskuren drottning mitt i livet som ung vuxen, "märkt" för all framtid, visst kan man tänka sig att hon stängde av sitt tidigare, 25-åriga liv helt av nån sorts självbevarelsedrift. Och visst kan man tänka sig att nästa steg hade varit att utveckla en multipel personlighet… om Charlie Kaufman skrivit manuset. För egen del har jag verkligen inte sett tillräckligt av verklighetens Elizabeth II för att se henne "på riktigt" i Helen Mirren. Däremot har jag sett, träffat, talat, känt med så många gamla, halvt isolerade människor, vilse i ensamheten, att jag kan se några av dem i Queen Helen.

Haha, din egen "genrebild" är fantastisk! Intelligent och vass. Jag kan delvis hålla med Sigge vad gäller övertydligheten, men Mirren var ändå rätt bra (om hennes insats överensstämmer med "verkligheten" eller ej är ganska ointressant). Det var snarare själva filmen som jag tyckte var något annat än allt den beskrivs som och all den komplexitet och intelligens som folk projicerar in i den – inte minst den minst sagt överskattade "mediepolitiska tesen". Däremot kan jag vara med på den där scenen som Rodeo-Johan pratar om, det var en av de scener jag gillade (även om det kanske inte var det mest subtila sätt att visa att en människa är ensam på).

"Helen Mirren har också gjort det intressanta att basera sitt porträtt främst på grundläggande studier av drottningen som barn och ung kvinna" Det märks. Hon har verkligen arbetat hårt med porträttet. Och det är kanske just därför hon misslyckas. Hon är en smart skådespelerska som på ett _smart_ sätt närmar sig en karaktär som inte är så komplex som Mirren gör henne. Inget ont om Mirren. Bara fel kvinna på fel plats. Jag skulle hellre sett Marie Göranzon göra rollen, om du förstår vad jag menar. En skådis som har förmåga att tappa kontakt med känslorna, och som (därmed) har tillgång till det robotliknande tillståndet som den riktiga QE visat prov på i alla offentliga framträdanden. (Jämför filmens tal om Diana med originalet för! om du ite förstår vad jag säger) Jag kommer att tänka på Keve Hjelms misslyckande som pappan i Lång dags färd mot natt. Han var också för intelligent för rollen. Han försökte göra den mer komplex än vad den var. Medan Börje Ahlstedt mycket mer trovärdigt kunde förkroppsliga den banala självupptagenheten.

Nu tycker jag i och för sig att det är stört omöjligt att försöka sitta och suggerera sig fram till illusionen om att detta är den riktiga drottningen, den riktige Blair, de riktiga händelserna. Det är Frears och Mirren – deras yrkeskunnande och egna erfarenheter – som, för mig, gör filmupplevelsen. När jag får som starkast känslor under filmen så har de inte ett skit med drottningfan att göra.

"Jag kommer att tänka på Keve Hjelms misslyckande som pappan i Lång dags färd mot natt." Sigges Cirkus. Get outta here!

Enkel AIK:are: Hej. Skulle du kunna redogöra för dina relationer till alkoholiserade 64-åriga skådespelare, tack? Jag skriver att Keve Hjelm misslyckades för att jag vet att han misslyckades.

Hej Sigge Mina relationer till alkoholiserade 64-åriga skådespelare? Begränsade! Min ihållande beundran för Keve Hjelms konst efter att sett uppsättningen två gånger och inte förstått att det var ett misslyckande? Obegränsad!

"Min ihållande beundran för Keve Hjelm". Just det: Det du bär med dig efter föreställningen är att Keve Hjelm presterat nåt, presterat bra — så som Kjell Häglund sitter på bussen och tänker att Helen Mirren, hon är ovanligt skicklig här, hon gör bra ifrån sig. Vem bryr sig om skicklighet, säger jag. Om du behöver använda din skicklighet för att bemästra rollen passar den dig inte. Jag vill alltså uppmärksamma skillnaden mellan att försöka vara rollen och att vara ett med den. Keve Hjelm och Helen Mirren har båda gjort andra roller än dessa, där de utan ansträngning smält samman med karaktärerna. De gånger var jag mer fylld av "ihållande beundran".

Bara för protokollet, Sigge: på bussen tittar jag på enklare former av teve. Eller möjligen, som i morse, på senaste Rome-avsnittet. Mina känslor inför The Queen frammanades på plats med en bioprojektion som enda mellanhand. Den uppdelning du försöker antyda mellan din upplevelse (som en sannare "direktkänsla" i realtid) och min (som nån sorts efterhandskonstruerad fundering) är allt en liten fuling, det! Men jag applåderar argumentationstekniken.

Jag har lite svårt att se problemet. Om avsikten var att framställa Englands drottning som helt känslomässigt avstängd hade väl Frears instruerat Mirren så. Det hade förstås blivit en annan film av det, men kanske inte så intressant. Eller? Att höra Frears sälja in en så idé hade väl låtit som Jerry Seinfeld och George Costanza i ‘the Pitch’. –"Så, på 97 minuter så visar hon inga känslor alls överhuvudtaget?" –"Nej". –"Inte ens yttepytte lite i ett oerhört dramatiskt ögonblick?" –"Nej". –"Ett subtilt ryck i ena ögonbrynet en tiondels sekund?" –"Nej". –"En svag antydan till-" "NEJ, och DET ÄR DET SOM GÖR DEN SÅ BRA!"

fredrik: vänta lite här. Det som fick mig att reagera var inte filmen, utan folks omdömen av den. I en månads tid hade jag läst och hört om Mirrens tolkning, och när jag såg filmen kände jag inte igen det jag läst och hört. Hon framstod ju inte sammanbiten och känslomässigt handikappad, känslomässigt präglad av isolering, som folk påstått, utan tvärtom som någon som var påtagligt i närkontakt med sina känslor. Slarvigt av mig såklart att börja jämföra Mirren med den riktiga drottningen. Det skedde av bara farten. Det är en annan diskussion. Ursäkta!