”Shia LaBeouf”, ”Michael Chiklis” och ”Porsche”

Annars får jag tacka för artikeln. Hade inte tänkt se filmen men nu gör jag det, och kommer säkert uppskatta den :)

Kan tyvärr inte hålla med dig. Eagle Eye kändes som en sämre variant av samtliga filmer i genren – högt tempo (kanske för högt?) till trots. Det var en kavalkad av överspel, och scenen när Shia LaBeouf och Michelle Monaghan kliver ur bilen och bråkar, för att sedan bli sams igen, var bara för mycket, liksom snyfthistorien om sin broder som LeBeouf hade i bagaget.

Såg fram emot filmen, och blev grymt besviken. Och Michael Chikilis var stelare än en glasspinne.

Ursäkta mig Konrad men filmen är bland det sämsta jag sett någonsin i actionväg och jag är ett stort fan av både Disturbia och Shia LaBeouf. Den var helt enkelt för otrolig. Scenen där kraftledningarna begår mord var sinneslös (på ett dåligt sätt). Eller så är det väl kanske bara jag som inte går igång på tanken med ”superdatorer” som styr världen längre …

Oj! Nu blev jag vansinnigt sugen! Missade den av olika anledningar när den gick. Har längtat efter en riktig actionstänkare hur länge som helst nu, men det finns ju ingen enda på videobutikernas topplistor när man som mest behöver en… Sen när det gäller de senaste årens actionfilmer tycker jag att Mission Impossible 3 var ruskigt lyckad. I år tror jag stenhårt på Transformers 2. Can’t wait!

Har inte sett Eagle Eye och känner mig nu extremt desorienterad. Jag älskar DJ Caruso, ända sen Salton Sea, och kokade upp ordentligt av Konrads text. Men – går filmen ut på att en superdator är den stora skurken? Det låter sanslöst oengagerande.

Samtidigt är det ju så att Caruso gjort det till sin grej att få halvkassa klyschor att gnistra och spraka.

http://www.youtube.com/watch?v=8IXCK1EyP4s
No no no no no no no no no.

Uppskruvade förväntningar … herregud, ni har helvete att vänta!

”Finns det ingen som uppskattar en hederligt utförd actionsmocka längre?” Jorå! Hade väldigt kul tillsammans med tex Die Hard 4, MI3, Transformers, och tom (iofs löjliga) Wanted på sistone. Även jag var grymt peppad på Eagle Eye men blev besviken – finfin och mycket lovande första halvtimme, ”Biffen” bra som alltid – men sen blev plotten, som sagt, så larvig och långsökt att jag tappade intresset. Superdatorer på film blir sällan bra (undantaget Kubricks 2001 förstås).

Lillebror till Enemy of the State kan jag gå med på… men som många småbröder får den tokspö av storebrorsan any day.

Håller absolut med om att actionvåfflan som genre har stort utrymme för osannolika och fåniga plotelement. Men här blev det för mycket datortrams och för lite biljakt.

Jag håller med att en etta är ett betyg i lägsta laget för rullen, mycket på grund av den stilsäkra regin som du nämner. Samtidigt kan jag inte tänka mig ett allt för högt betyg, eftersom vissa inslag är som pastischer på tidigare filmer (lite som med ”Disturbia” och ”Fönstret åt gården”). Å andra sidan måste ”2001: A Space Odyssey”-vinken ha varit en medveten homage, uppenbar som den är.
En mycket stabil trea, litar på Caruso att leverera fler sevärda thrillers!

Det är möjligt att mitt specifika sinnestillstånd när jag såg filmen gjorde mig extra tolerant mot superdatorer…

Och givetvis kan jag bifalla i att plotten bitvis var hejdlöst löjlig, men jag håller inte det emot filmen. Snarare, och det här har jag varit inne på tidigare, så finns det alltid – ja, det nästan KRÄVS – att dessa genrefilmer innehåller ett visst mått av larv, även i premissen. Samtliga filmer du nämner Per är ju fullkomligt fullproppade med larv: Bruce Willis som promenerar på flygplansvingar, lastbilar som kan prata, etc.

Gemensamt är ju de välsmorda actionscenerna, och där håller Eagle Eye samma höga klass, vilket är varför jag tycker Strage-sågningar blir diskalificerade. Ur genreperspektivet är den ju minst en trea, bara för actionhantverket.

Tack föresten, Vän av Ordning, för korrläsning!

Disturbia, tycker jag var riktigt dålig!

Ja, frågan är varför tv och filmrecensenter ska kunna recensera ALLT när
musikrecensenter så gott som alltid är specialiserade på en viss genre?

Att kalla ”Eagle eye” för ”en hårt drillad lillebrorsa” till ”Enemy of the state” är lika befängt som att säga att DJ Carusos ”Disturbia” är en förbättring av ”Fönstret mot gården”. Jag avskydde varje sekund av ”Eagle eye”. De fula CGI-effekterna, Shia LaBöffs valpiga miner och framför allt intrigen som är den löjligaste sedan ”The core”. Jag håller inte alls med Konrad om att actionfilmer bör vara en smula larviga. Det ska vara hårda, blodiga, högljudda, spännande och i alla fall hyfsat sannolika. De ska vara som ”The last boy scout”, ”Gladiator” eller ”Aliens”. Som åskådare ska man känna att huvudpersonerna utsätts för verkliga faror. Därför är det en gigantisk skillnad mellan att Bruce Willis slåss på en flygplansvinge (inte ett dugg larvigt) och att en superdator tar över alla maskiner i USA (mycket larvigt). Att önska sig, eller ens tolerera, larviga actionfilmer är att spotta på genren.

Fredrik: Skulle vara lätt att klämma in en »let’s agree to disagree« här, men det känns lite som om vi pratar om olika delar av actiongenren. Jag älskar Gladiator och Aliens, men jämför inte Eagle Eye med dem.

Där Gladiator har en mycket tydligare dragning åt dramahållet, och faktiskt i någon mening också berör en rent känslomässigt, bygger filmer som Eagle Eye, Die Hard 4 och Transformers (för att ta de här nämnda exemplen) på en mer slick och, tja, ytlig underhållningsfaktor.

Min poäng är att den underhållningsfaktorn alltid underskattas och tyvärr aldrig tas på allvar (vilket väl har ganska naturliga orsaker, särskilt för en morgontidningskritiker som dig kan jag tänka mig – jag förstår ju att jag måste låta hejdlöst fånig i mitt försvar här).

Jag tycker det ska få vara okej att gilla den är typen av bergochdalbanefilm – som ofta bygger på en packe feta actionscener, en löjlig premiss och regissörens förmåga att ro den kombinationen i land. Det känns ibland som om du inte kan tycka om en actionfilm om du inte hittar ett, i brist på bättre ord, finkulturellt drag att hänga upp argumentationen på. Men genren heter ju faktiskt ”action”.

Omfamna löjligheten, säger jag, istället för att försöka få pondus i en formulering som ”Bruce Willis slåss på en flygplansvinge (inte ett dugg larvigt)”.

För egen del har jag inga problem alls med smålöjliga premisser, men Eagle Eye är så otroligt fånig att jag nästan baxnar. För mig hamnar den i samma fack som The Game och andra fullständigt bisarrt osannolika filmer där den nödvändiga ”suspension of disbelief” sträcks bortom bristningsgränsen. Resultat: jag bryr mig inte, alt. jag sitter bara och irriterar mig.

Att filmen dessutom försöker säga något om övervakningssamhället och nicka igenkännande mot (överlägsna) filmer som Enemy of the State och The Conversation är ju bara total hybris.

Kul debatt mellan Konrad och Fredrik! Jag är faktiskt inne mest på Konrads linje.

Jag sväljer gärna alla manuskryphål i en typisk actionrulle, för underhållningens skull.

Sen finns alltid de där tråkmånsarna som i stället för att njuta av ”the ride” bara sitter och räknar fel o filmen.

Första halvan av Eagle Eye var mycket bra – men under andra halvan gick filmen överbord.

Jag håller med artikelförfattaren.
Går man in med rätt sinnesstämmning fungerar Eagle Eye som utmärkt underhållning.
Inplastad, glansig, popcornunderhållning.

Att klanka ner på regissören för 2001-vibbarna känns bara fånigt, då de är så uppenbara att de måste ses som en hyllning än något försök till stöld (samma gäller Disturbia/Fönstret mot gården)

Mer halvdyr action åt folket!

Konrad: Actionfilmer måste självklart beröra känslomässigt! Man kan inte kalla ”Gladiator” för ”drama” bara för att den har utmärkta skådespelare och välskriven dialog. Är ”First blood” också ett drama i så fall? Eller ”Jakten på den försvunna skatten”? Den sistnämnda är en berg- och dalbanefilmen i ordets rätta bemärkelse och jag älskar den. Men om berg- och dalbanan består av dataanimerat fluff som inte ens påminner om verkligheten – och om CGI-effekterna dessutom kombineras med ett ologiskt manus – får jag ingen kittling alls. Därför står jag inte ut med någon av de tre ”slicka” filmerna du nämner. Däremot ser jag gärna om exempelvis ”Universal soldier”, ”Conan barbaren” och ”Robocop” – filmer som känns i maggropen.
Det är intressant att du nämner ”Die hard 4”. Jag kan se de första två filmerna, och halva ”Die hard 3”, hur många gånger som helst. Men fyran gör mig deprimerad med sin brist på story och, för att låna ditt uttryck, hederligt utförda actionsmockor. Jag tänker inte omfamna löjligheten. Så resonerar bara människor som säger: ”Hörrni, ska vi gå och se en riktigt dålig actionfilm? Jag vill slappna av lite.”
Och var fick du idén att jag inte kan uppskatta actionfilmer om jag inte kan hänga upp dem på ”finkulturella drag”? Jag gav senaste Rambofilmen en trea. Jämfört med ”Eagle eye” är det en utmärkt actionsmocka.

Varför lägga så mycket vikt vid genre? En bra film är en bra film och en dålig film är en … tja, i bästa fall en dålig film. Eagle Eye är en dålig film och inte ens en dålig sådan. Och att se superdatorn (vilket fantastiskt ord) som en hyllning till 2001 låter otäckt.

Butch > Genrediskussioner må vara meningslösa, men vad säger egentligen din utsaga ”en bra film är en bra film”? Jo, ingenting mer än ”det jag tycker är bra, tycker jag är bra”.

Har precis sett klart ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford”. Vill inte på något sätt påstå att Konrad är en fegis, utan föreställer mig bara han som Robert Ford och Strage som Jesse James, och den oberäkneliga och nervkittlande spänning som retar i luften, när bloggaren utmanar DN-recensenten.

Bra film för övrigt. =)

Lurigt att slänga in en Michael Bay-hyllning sådär i förbifarten, jag känner mig nästan provocerad. Vad det rör Eagle Eye vill jag mest citera Mr Burns ( ”You call that a super computer!?”) och slå den med en käpp.

Fredrik: Jakten på den försvunna skatten, Aliens, Robocop, First Blood, Conan Barbaren… Anar jag en liten action-nostalgiker bakom kritikerslöjan?

Känns inte som om vi kommer komma överens om varken löjligheten eller tillståndet i de samtida actionfilmerna. Men det är intressant det du säger om folk som bara ”vill slappna av lite” – är det inte väldigt mycket det dessa filmer handlar om (oavsett om vi pratar om Universal Soldier eller Die Hard 4)?

Nu menar jag inte att jag medvetet kollar på ”dåliga” filmer (även om du uppenbarligen inte håller med mig om Eagle Eye), men varför ska egenskapen att få publiken att ”slappna av lite” – alltså åstadkomma själva verklighetsflykten – vara något man som kritiker inte tar i beaktning?

Vad tvungen att kolla upp Rambo-recensionen – bra! Har inte sett den ännu, men blev grymt peppad.

Konrad: Verklighetsflykt och avslappning är inte riktigt samma sak. Jag satt och spelade ”Gears of war 2” i natt. Det är definitivt verklighetsflykt men jag slappnade inte av en sekund när jag utplånade zombier med motorsåg. En riktigt bra actionfilm får mig att känna på samma sätt. Du har rätt i att jag är något av en action-nostalgiker. När jag gick på mellanstadiet läste jag varje nummer av den småsleaziga filmtidskriften Scandinavian Film & Video och jag startade, på den tidningens uppmaning, en namninsamling för att häva totalförbudet av Stallonefilmen ”Cobra”. Jag fick ihop trettio namnunderskrifter som jag skickade till Statens biografbyrå. Kanske borde jag ha engagerat mig i viktigare frågor än att ge svenska folket en chans att höra Stallone väsa: ”This is where the law stops and I start.”

Nu är det väl kanske olika sorts avslappning – ett pass Gears of War är visserligen en anspänning, men förhoppningsvis inte på samma sätt som ett svettigt nattpass inför en nalkande deadline. Det finns de som kopplar av med innebandy, med paintball, med friklättring i Colorado. Inget av det – får vi hoppas – särskilt avslappnande i ordets mest bokstavliga betydelse.

Jag älskar actionfilm men de måste ha en engagerande story och framförallt ha en fungerande inre logik. Det är därför Die Hard (den första alltså), Aliens, Terminator, Universal Soldier och Predator 2 är fantastiska actionfilmer. Oavsett om enskilda koncept kan anses som osannolika så har filmerna karaktärer och historier som i sin kontext känns trovärdiga och inte motsäger sig själva hela tiden. Inget får en spännande film att falla platt så som gapande plot holes eller motsägelsefullt agerande av karaktärer.

Wanted var riktigt usel och allt smink i världen kan inte få den grisen att bli vacker. Jag misstänker att Eagle Eye har samma problem och händer en fånig grej så lär filmen falla och aldrig hämta sig igen. Se bara vilken ”actionrökare” som helst med Will Smith eller av Roland Emmerich.

Se istället vilken film som helst av James Cameron eller Paul Verhoven. De förstår att en film kan funka på flera nivåer och att en osannlik plot inte måste drivas av platta och osannolika karaktärer!

Jag vill även passa på att be om ursäkt för de gånger jag full som en alika talat med herr Strage på Tinitusfestivalen om svenska syntscenens sorgliga tillstånd. Detta har pinsamt nog hänt nästan varje gång vi båda varit på tillställningen i fråga.

Gråben och Hjulben är inte action, så mycket som det är humor. I superhjältefilmer måste superhjälten ha någon svaghet, annars blir det ointressant och svårt att leva sig in i. Det är en orsak till att nästan ofelbare Stålmannen fungerade bäst som actionkomedi (och måste ha tönten Kent som motvikt). Die Hard ligger ett steg ytterligare emot action, men innehåller fortfarande ett hyfsat inslag av Gråben och Hjulben.

Allvarliga filmer innehåller sällan action. Jag menar, Tarkovskij är väl motsatsen till action i någon mån, och han var ju väldigt allvarlig. Så jag börjar tro att action måste innehålla humor på något sätt. Fight Club innehåller dock både humor och allvar. Terminator innehåller bara lite kommentar-humor, Steven Seagals enda bra rulle Nico endast ofrivillig humor (i form av Seagal), och Gladiator är helt humorbefriad. Däremot blir de bra actionfilmer för att de har en viss botten.

Så för att verkligen fungera verkar det som om en action ska innehålla antingen humor eller en botten. Underworld är väl underhållande, men den är inte Hellboy, som var skojig. Jag gillade faktiskt Wanted, men den är ganska långt ifrån kvaliteten i första Matrix, eftersom denna hade en botten.

Därmed alltså inte sagt att Underworld eller Wanted är skit. Steven Seagals Ticker (där han inte ens är ofrivilligt rolig längre) eller Top Dog med Chuck Norris – det är skit.

Nu måste jag ju se Wanted också eftersom den verkar hamna i samma gråskalekategori som Eagle Eye – vissa gillar, andra hatar. Vill minnas att Richard Roeper hyllade den, medan hans dåvarande sidekick brutalsågade.

Börjar förstå att de flesta av oss som kommenterar här har ett väldigt kärleksfullt förhållande till actionfilmerna, men en väldigt spretig uppfattning om vilka som passerar som ”bra”: Det är som med sentida Woody Allen (som påpekats här någon gång): alla är överens om att han gjort bra filmer, ingen kan komma överens om vilka det är.

Kanske är det så att det finns en bunt filmer som ur ett krasst rationellt perspektivt skulle klassas som ”dåliga”, men som på grund av ens specifika filmreferenser, skådespelarpreferenser och sinnesstämning när man ser filmen passerar som underhållning, blir medryckande?

Jag gillar Shia LaBeouf, Fredrik tycks inte stå ut med honom. Fredrik förordar Conan Barbaren, och sist jag såg delar av den för några år sedan hade mycket, mycket svårt att ta den på allvar.

Jag gillar den lökiga actionfilmen ”Long kiss goodnight”. Jag tycker den trots sin fåniga story utdelar några sköna magsmockor.

r: Fånig story i Long Kiss Goodnight? Jag tycker tvärtom att den är smart, och storyn – vanlig människa med minnesförlust upptäcker att han/hon egentligen är en topphemlig agent – har efterapats av många, bland annat i Jason Bourne-trilogin (om nu inte Bourne-böckerna var före).
Delar av den funkar bättre än de mer välgjorda Bournefilmerna. Han har bara en minnesförlust att tampas med och är liksom en och samma platta, stenhårda person filmerna igenom, medan Geena Davis pendlar mellan att vara småbarnsmamma i suburbia och skoningslös, sexig agent som… okej, den är ganska lökig.

Long Kiss Goodnight är i mina ögon en klassiker. Jag tycker också att den känns relativt seriös, om man ser till storyn, och att Geena Davis passar fenomenalt (vad hände egentligen med henne?). Renny Harlins bästa! Fast det säger väl kanske inte så mycket …

butch: Geena Davis överdoserade på botox och blev president i den mediokra West Wing-kopian Commander in Chief, sen dess har hon försvunnit, i alla fall från min radar.

butch: Det senaste jag skrivit om Geena Davis:

http://www.weirdscience.se/?p=29

(Och, lite senare: http://www.weirdscience.se/?p=48 )

”utplånade zombier(?) med motorsåg” i Gears of War 2.

Att bygga upp en suggestiv spänning där man inte riktigt vet vad det är som pågår är väldigt snyggt och härligt gjort i Eagle eye.
Men när man väl får veta vad det handlat om blir det bara pinsamt fånigt och dom logiska luckorna kommer ivägen för spänningen.
Det är svårt att tycka något är spännande om det samtidigt är så fjantigt.