Eftersom Sam Mendes filmatisering av Richard Yates Revolutionary Road har premiär om ett par veckor tyckte jag det var läge att se in mig på Mad Men. Jag har förstått att det är en rätt allvarlig lucka i mina tevekunskaper att inte ha sett serien, och risken är ju rätt stor att kultursidorna inom kort fylls av texter om 1950-talets könsroller och »förorten-som-fängelse«-betraktelser.

Mad Men är, förstås, helt fantastiskt. Man kan nog se serien för att perverst frosseri i detaljer – det hela är ju en veritabel orgie i tidstypiska brödrostar – och nöja sig med det. Men anledningen till att jag kör avsnitt på avsnitt långt efter midnatt är hur serien behandlar dåtidens tankeströmningar.

Mer direkt uttryckt: hur folk tänkte, varför, och hur detta hänger ihop med prylarna omkring dem. Könsrollerna och dess reproduktion är det mest konkreta exemplet, men Mad Men skrapar på betydligt fler och mycket mer oväntade ställen.

Vid något tillfälle kom jag att tänka på Ian McEwans On Chesil Beach, en bok som beskriver en plats och en tid (liksom Mad Men utspelar den sig under tidigt 1960-tal) som står på tröskeln till något nytt. Och hur denna vridning – en epoks slut och en annans inträde – görs genom att visa idéernas förändring.

I On Chesil Beach är platsen England just innan skiftet till det vi idag uppfattar som den fria kärlekens era. Där är det synen på sex, eller kanske okunskap och frånvaron av en »syn«, som fångar ögonblicket på tröskeln.

Eftersom Mad Men inte utspelar sig på engelska landsbygden upplevs förändringen annorlunda. (I On Chesil Beach känns det som huvudpersonerna i vissa avseenden lever på 1800-talet.) Till en början täcker 1950-talets ultramoderna yta de förändringar som lurar i till exempel kvinnorollen – som sekreteraren Peggy Olsons karaktär ibland låter antyda, eller den krisande, krackelerande hemmafrun Betty.

Men när huvudpersonen, reklamaren Don Draper, börjar se tillbaka på sin uppväxt under depressionen, eller när konversationen mellan honom och hans några år äldre chef Roger ovilligt söker sig till striderna under andra världskriget eller i Korea, då inser man att 1950-talet var en lång framgångssaga vars rymddesign dolde mycket skit under samhällets naglar.

Samtidigt får man inte glömma att det till stor del var detta materiella överflöd och den växande medelklassen som frigjorde de nya idéer som skulle leda till decenniets politiska rörelser.

Jag vet förstås inte om de tankar och idéer som skildras i Mad Men tänktes och såg ut just som de formuleras här. Men det viktiga är att seriens skapare tycks lägga ner lika mycket tid på att försöka tolka tidens tankar som på att jaga skrivmaskiner från exakt rätt månad till scenografin. För det förtjänar seriens skapare Matthew Weiner alla Golden Globes i världen.

Mest överraskad – och det mycket positivt – blev jag av avsnittet Babylon (avsnitt 6 i första säsongen). Jag trodde att det slentrianmässiga antisemitiska tugget i de tidigare avsnitten – påkallat av ett varuhuskontrakt som reklambyrån kunde få med ett varuhus med judiska ägare – bara var ett upplägg för Drapers flört med varuhusets ägarinna Rachel Menkel.

I stället banar det väg för en episod om synen på Israel och judar då Israels turistbyrå vänder sig till reklambyrån Sterling-Cooper för att sälja in Haifa som ett nytt Barbados. En kanske inte helt lätt uppgift 1960. Draper, som läser Leon Uris bok Exodus för att lära sig något om Israels grundande, sammanfattar svårigheterna:

»Israel is a quasi-communist state where women have guns and it’s full of Jewish people…well, they’re not all Jewish, let’s not forget there’s also Arabs.«

Anledningen till att jag reagerade är att detta är relativt jungfrulig mark. Att försöka beskriva hur amerikaner tänkte kring judar och staten Israel för snart 50 år sedan – före Otto Premingers filmatisering av Exodus – hör definitivt inte till vanligheterna vare sig på film eller teve. (Men rätta mig om jag har fel. Exempel mottages tacksamt.)

Då är det desto vanligare att försöka skildra just könsroller, eller afroamerikaners situation – fast sällan mer djuplodande än som slentrianmässiga tidsmarkörer.

Till de problematiska aspekterna hör förstås att Israel var en stat som länge omfamnades av Sovjetunionen som socialistisk – och hur ska en Hollywoodproducent handskas med det? Eller det faktum att en slentrianmässig antisemitism inte var något man hymlade med i USA vid den här tiden, trots att koncentrationslägren låg relativt nära i tiden.

Nej, i stället för att befatta sig med denna problematiska period hoppar man gärna, paradoxalt nog, direkt till kriget och Förintelsen, stoff som erbjuder en något mer sentimental och svartvit bild av ondska och godhet.

(Det tål om och om igen att påpekas att det tog lång tid innan uttrycket Holocaust, Förintelsen, tog plats i det populära medvetandet, och att det krävdes en populär tevesåpa för att placera det där: serien Förintelsen sändes i USA 1978. Erik Hedling skrev om serien inför 30-årsjubileet.

Och Jacob Heilbrunn skriver om några nya Förintelsefilmer i New York Times – bland annat usla Defiance där Daniel Craig på en vit springare symboliserar det judiska motståndet mot nazisterna; en film som kanske kan tolkas mer i skenet av hur Israel uppfattas, eller vill bli uppfattat, i dag än som någon träffande bild av hur det såg ut under andra världskriget).

När Israel nu, tyvärr, återigen är huvudnyhet överallt är det här extra intressant. För det är väldigt sällan man skildrar den historiska bilden av Israel i populära medier. Då och då poppar den upp i filmer som München – eller vad jag kallar för Mossad-kategorin av filmer, där landet mest är en bas för någon hårdför agent som skall skickas ut på uppdrag (Jiddra inte med Zohan får väl också sägas höra dit). Eller som epilog i Förintelsefilmer där överlevandes barn- och barnbarn lägger stenar på någon hjältes grav.

Som Hedling skriver: »Det viktigaste med Förintelsen var dock att den skapade historisk medvetenhet kring detta närmast oförståeliga skeende. Och det finns inte en enda historisk fackbok som har en chans att konkurrera med Förintelsen just vad gäller populärt genomslag.«

Jag vill inte jämföra skildringar av Förintelsen med skildringar av Israel – men det tål att påpekas att populärkulturella skildringar behövs för att etablera och nyansera bilder. Det är i skenet av detta förbluffande att SVT beslutit att skjuta upp veckans Kobra som skulle handla om kultur i Tel Aviv. Det är väl mer, och mer nyanserad, kunskap om Israel som behövs – inte mindre?

Kunskapen om Israel och landets historia tycks ofta minimal. Landet är fastlåst mellan Förintelsen som skapelsemyt och dagsrapporteringen om den sedan decennier pågående ockupationen av Palestina och krigen mot grannländerna.

Det underlättar för den gamla vanliga mediedebatten – offer eller angripare? – som är lika svartvit som läktardebatten på ett derby mellan AIK och Djurgården.