Igår sändes första avsnittet av Showtimeserien United States of Tara, skapad av Steven Spielberg och vidarutvecklad av Diablo Cody. Konceptet: Tara är en tvåbarnsmamma med dissociativ identitetsstörning (multipla personligheter för oss i TV3-proletariatet).

Den stora överraskningen med United States of Tara är hur normalt alla beter sig. Jag har, som tidigare nämnts, en soft spot för Juno, men ingen kan förneka att det är en film som slår knut på sig själv på alla möjliga sätt. Så inte Tara. Det finns för all del några ofattbart pinsamma scener med tonårspersonligheten T och dottern i huset – ett tag förtvivlade jag inte bara över Cody utan till och med över Toni Collette, och det ska ingen behöva utsättas för. T har liksom överspelet inskrivet redan i replikerna, det är som i början av Mamma Mia när Amanda Seyfried och hennes kompisar springer runt och ska vara Unga och Härliga men mer framstår som lätt utvecklingsstörda. But I digress.

Borträknat T sällar sig United States of Tara till skaran av amerikanska dramaserier med långsökta upplägg men hyfsat realistisk ton. Tänk Weeds, Breaking Bad, Big Love etc. Jag jämför inte kvalitetsmässigt här, jag säger bara att jag trodde att den skulle vara mer lik, säg, My Name is Earl i stilen. I stället bjuds det på lågmäld familjedramakomedi á la lättsmält festivalfilm – Taras normalläge är i princip mamman i Little Miss Sunshine minus ekonomisk katastrof och krisande familjemedlemmar. Ja, och så plus personlighetsklyvning.

Är den då något att ha? Det är jag fortfarande osäker på, och sammanställde därför en för- och emotlista:

Varför titta: Ungarna är riktigt bra; Brie Larson tar fart så fort hon får normala människor att interagera med, likaså Keir Gilchrist. Pappan i John Corbetts gestalt visar en vänlig resignation inför situationen som är till lika delar sympatisk och hjärtskärande. Buck (Taras ölhävande grabb/gubbpersonlighet) funkar. Dessutom är det ju faktiskt Toni Collette på teve en gång i veckan.

Varför skippa: Det här är fan på gränsen till för plojigt. Och T måste bli mindre plågsam om man ska stå ut.