När Aaron Sorkin träffade Barack Obama lär den dåvarande presidentkandidaten ha yttrat följande ord: »My intention is to steal a lot of your lines.« Och med inauguration-spektaklet i backspegeln är likheterna mellan den osannolike Obama och den direkt fiktive Bartlet förstås ännu tydligare.
Bägge är idealistiska akademiker och eftertänksamma realister, så till den grad att de lätt blir lite tråkiga, särskilt då de talar om ekonomi. Å andra sidan räds ingen av dem heller humor, åtminstone när det inte handlar om dödsallvarliga jobbfrågor som ekonomin. Bägge har en stark kyrka i bakgrunden men också en personlig tro som ligger långt ifrån de bokstavstroendes. Bägge har en Josh Lyman i sin stab – Obamas Leo, Rahm Emanuel, lär ju ska vara förebilden för Josh. Bägge har en Sam Seaborn, även om Obamas briljanta talskrivare, Jon Favreau (han heter så), inte hann med en karriär som toppjurist förrän han sögs in i den offentliga sektorn. Och det sägs ju, vilket jag först läste här på WS faktiskt, att Matt Santos är baserad på Barack Obama själv.
Huruvida Favreus team nallar från (eller till och med samarbetar med) Sorkin har ju diskuterats lite varstans, men det verkar som att det mest är den Bartletska stilen i stort man låtit sig präglas av. Däremot har förstås Obama och Bartlet träffats personligen. Då observerade Bartlet, att om bara de som tittar på The West Wing skulle rösta vore utgången av valet given. Och jag undrar just om Obamakampanjen inte gjorde in-house polling på det där – att betona den ömsesidiga respekten mellan Obama och Sorkin var antagligen ett briljant drag för att aktivera den delen av gräsrötterna som växer på sofflocket. (Jag försöker inte förneka att USA:s åtta år av katastrofstyre också kan ha spelat in, men jag tror verkligen att The West Wing varit en minst lika stor del av väljarkårens mentala förberedelse som tex de svarta presidenterna på den vita duken).
Vad jag inte kan släppa är att USA för första gången har en högsta ledare vars uppfattning om vardagen på jobbet är baserad på ett NBC-drama. Jag vet inte om George W Bush är ett Sorkin-fan (känns inte så va) men han visste ju ändå hur det går till i Vita Huset, tack vare lilla pappa. Obama är den första som suttit vid teven och inte bara tänkt på hur gärna han skulle ha röstat på Bartlet – utan också tagit steget till att förverkliga den fantasin i sitt eget liv och dessutom gjort det med en teveserie som främsta källa till hur hans liv framledes kommer att arta sig.
Rahm Emanuel jobbade ju i Vita Huset för Clinton, och jag föreställer mig att den senaste månaden involverat återkommande nattliga diskussioner mellan Rahmbo och Obama som handlar om vilka detaljer i serien som är rätt eller fel. När stänger kantinen? Är äppelmuffinsen faktiskt bäst? Kan pressen bara traska in hos pressekreteraren så där som Danny gör eller måste man hångla först? Och ser the Oval Office rätt ut? (Mycket nära, men det riktiga är lite större).
Handlingen i The West Wing inleddes ju i Bartlet-administrationens andra år, så vi har ett tag förrän vi får se om Sorkin utom dialogens även har profetians gåva. Men det finns ett ögonblick i andra säsongen (tror jag) som även Obama sannolikt kommer att få uppleva. Hur han än försöker styra in sig på en bipartisan bana kommer det förr eller senare att bli valår, och då har han sin Josh på kontoret med trötta ögon och en observation hans goda hjärta inte tillåter honom att hålla för sig själv: »We talk about enemies more than we used to«.
