Weird Science
Jemaine möter psychogirl

2009-02-20  

En av de mer träffande punkterna på den där uppmärksammade listan över vad vita personer gillar var nog Michel Gondry-boxen:

»If you look at the DVD collection of a white person (even those without a TV), it will contain The Work of Director Michel Gondry

…som åtminstone jag rusade till butiken och köpte när den dök upp. Man måste komma ihåg att det här var exakt ett år innan Youtube lanserades och följaktligen kunde man finansiera dvd-boxar genom att skriva artiklar om »musikvideon som konstform«, eftersom musikvideor fortfarande betydde någonting.

I varje komediserie brukar det så småningom bli uppenbart vilka karaktärer som fungerar bäst, och då brukar det också dyka upp avsnitt som koncentrerar sig på just den personen. I det senaste, Michel Gondry-regisserade avsnittet av Flight of the Conchords fick vi se Jemaine i nästan varje bildruta, och det var kanske också därför som det var ett av de bästa avsnitten under den här säsongen.

Låten Too Many Dicks on the Dancefloor, som handlade om den avskräckande effekten som för mycket homosocialitet kan ha på dansgolvet, var också en av de mest lyckade i nyzeeländarnas växande låtskatt.

Däremot hade man ju kunnat vänta sig något slags visuella fyrverkerier nu när Gondry satt bakom spakarna. Flight of The Conchords är ändå skyldig Gondry (och Spike Jonze!) oerhört mycket: från de åttiotalistiskt nördiga New York-miljöerna, via de surrealistiska scenlösningarna, till Bretts fulsnygga tröjor med djurmotiv.

Ändå var avsnittet väldig mycket status quo. Egentligen var det manuset som fungerade som avsnittets motor, med sin elakt roliga Nya Zeeland-Australien-antagonism, som redan synts tidigare i mobbningsscenerna på Australiska ambassaden.

Jag gillar Flight of The Conchords och imponeras gång på gång av Jermaines otroliga deadpan-tajming och den enorma visuella fantasin i hela serien – men karaktärerna hoppar aldrig ur rutan, de förblir ett slags stop-motion-pappfigurer, otroligt läckra att se på, men inte särskilt mänskliga. Här hade man kanske hoppats att Gondry kunde ha bidragit med något: det är trots allt han som regisserade mästerverket Eternal Sunshine of the Spotless Mind, 2000-talets i mitt tycke bästa, och på ett alldeles unikt sätt mänskliga, amerikanska film. Å andra sidan är det ett undantag i hans cv: i övrigt ligger ju betoningen hos Gondry – precis som Flight of the Conchords –just på knasiga tekniska lösningar snarare än drama.

[2009-02-20 17:19]
Jonas

Inte för att vara sån, men: Jemaine (utan R). :)

[2009-02-20 17:29]
soffpotät

Jag såg avsnittet utan att veta att det regisserats av en ikon och märkte inte av någon skillnad mot resten av säsongen.

Problemet med S02 (som uppmärksammats tidigare även här) är väl att låtskatten knappast växer. Duon brände av hela sin framvärkta och live-testade repertoar i BBC-serien och fick sen göra om samma låtar igen i S01.

Till S02 verkar de inte fått fram några klassiska låtar, varken humormässigt eller genrepastischmässigt. http://en.wikipedia.org/wiki/Flight_of_the_Conchords_(TV_series)#Second_season

FotC gjuter ändå nån sorts liv i den extremt laidbacka stämningen, till skillnad från the Sarah Silverman Show som känns väldigt trött (trots fjärthumor och hundvigsel).

[2009-02-20 18:10]
Palmodovar

Jag blev förvånad över att det blev en andra säsong. Den kändes liksom klar. Jag tröttnade lite redan mot slutet av första och väntade mest på låtarna, som ju var lysande. I nya tycker jag att Choir of ex girlfriends håller streck mot Business time och de andra klassikerna, men annars håller jag med soffpotät om att låtarna är sämre.

[2009-02-20 19:04]
Thomas R

Men hyllningslåten till testiklar var ju fantastisk! ”They look so good that’s why I keep them in the front.”

[2009-02-20 22:45]
r

Flight of the conchords har alltid varit lite ojämn. Andra halvan av s1 var nog mest svajig. Tycker avsnitt 2 och 3 var denna säsongs höjdare hittills. Men ibland får de till en bra mustikpastisch. Det är när de lyckas med musikpastischerna FoTC känns som mest sevärt! Karaktäerna och plotten är inte så viktig. Men likt de flesta komediserier är de sämsta avsnitten de som avviker för mycket från den vanliga miljön (som när de var ute på turne) (samma med seinfeld, se sämsta avsnitten är de som utspelar sig i ett parkeringsgarage, på ett sjukhus, på tunnelbanan, av någon anledning)

[2009-02-20 23:59]
Henke

Jag tycker att den nya säsongen har fått oförtjänt mycket skit från flera håll. Vad väntar sig folk egentligen? Det här är TV-komedi, och inte mer. Men som sådan är FotC otroligt jävla bra. Varje avsnitt är en liten högtidsstund. Jag gillar att de andra karaktärerna har fått mer utrymme och sjunger sina egna sånger. Mel och Murray är ju hur härliga som helst!

[2009-02-21 11:51]
The Till

ah, det måste betyda att jag är svart – inte så förtjust i Gondry (förutom Daft Punks AAtheW, förstås).

[2009-02-24 13:38]
dorkig vit snubbe

Nya säsongen är inte lika grym, givet, men det har nog till en liten del också att göra med de skyhöga förväntningar en sådan serie skapar. Låtarna håller heller inte lika hög klass, även om Choir of Ex-Girlfriends som någon skrev är i par med de från säsong 1, och Hurt Feelings kvalar också in.

[2009-02-24 23:18]
rev

Jag tycker senaste avsnittets R-kelly/Usherpastish var jättekul. Tycker faktiskt senaste säsongen har hållt ungefär samma nivå som första säsongen, som inte på minsta sätt var jämn.Hittills har alla avsnitt funkat bra, möjligtvis inte avsnitt 1.

[2009-03-03 14:33]
r

borde förresten inte den där ”stuff white people like” heta ”stuff √Ǭ¥hipsters√Ǭ¥ like”