I förra säsongen av Psych, när Shawn började tuttas ihop med diverse random damer, undrade jag vad författarna pysslade med. Jag gillar Shawn Spencer lika mycket som någon annan, men att se honom i romantiska situationer kändes… olustigt. Lite som när McGuyver hade ragg på gång (har ni tittat på repriserna i modern tid? Det är sådant här som gett skämskudden sitt namn). Det var något som kändes liksom off. Exakt vad det var satte jag aldrig fingret på då, men så här i efterhand står det klart: Till och med säsong två var Shawn en åttaåring i en vuxen kropp, á la Big. Allvarligt talat: Jag hade inte blinkat om han frågat något av love interesten om han fick sova överst.
I år har Psych svängt av mot betydligare mörkare teman. Fatta mig rätt, det är inte The Wire vi pratar om, men någon vill att jag ska veta hur Shawn reagerar när han på allvar tror att Gus riskerar att dö i ett gisslandrama. Bara en sådan sak. Faktum är att säsong tre alltmer framstår som en samlad kraftansträngning för att öka Shawns känslomässiga djup i tittarens ögon. Ibland har man gjort olyckliga val, som att använda sig av en seriemördare (går inte ens komediserierna säkra för den motbjudande klichén?). Ibland har man slagit huvudet på spiken så det dånat – Mamma Spencer i Sybil Shepards gestalt är exakt den pusselbit som behövs för att fullkomna och fördjupa bilden av familjens dynamik, som ju redan från början varit ett av seriens allra starkaste kort. Shawns ömsinta och förtroliga relation med sin mamma skiljer sig helt från hur han hanterar allt och alla andra – smartassdrygheten är ljusår bort.
Det fina i kråksången är att det är så lätt att köpa Shawn som en mama’s boy (särskilt om mamman i fråga är en briljant polispsykolog). Och – voila! Så får vi tillgång till helt nya delar av honom. Shepards entré blir ett aha-ögonblick som lyfter hela serien.
Alltihop är förstås en plan för att dra in slötittarna känslomässigt och förhoppningsvis göra trogna, tittarsiffrehöjande fans av oss. Och fanken om det inte fungerar. Jag måste tillhöra den exakta målgruppen för den här strategin, för på en säsong har Psych har seglat upp från »jo den är väl trevlig«-träsket till min absoluta prioriteringstopp – och det var innan jag ens hade kommit till Fredagen den trettonde-hyllningen Tuesday the 17th, kanske mitt favoritavsnitt – alla serier, alla genrer – i år.
