Weird Science
Från Seinfeld till Persona på fyrtiotvå minuter

2009-07-02  

De sista sex minuterna av det femte avsnittet av pågående sommarsäsongen av Rescue Me är det största (eller näst största… nej, okej, tredje största) jag sett på teve i år.

Det är sex minuter ren monolog: den franska journalisten som gör en coffeetablebok om 11 september-attackerna slår på sin stativmonterade videokamera och kameran tar sats bakom Sheila, medan hon börjar prata om sin mans död under räddningsarbetet, och hur hon hanterade sorgen, begravningen, den ensamma familjeförsörjningsbördan, den psykologiskt destruktiva, pseudo-terapeutiska sexrelationen med sin mans bäste kompis och kollega (huvudpersonen Tommy, spelad av serieskaparen Denis Leary), hur hon härdat ut och gått vidare under dessa år, varav vi fått följa med de senaste fem åren.

Men det är inte bara denna scen i sig som griper mig. Utan hur den symboliserar den kanske modigaste och rikaste serien på teve i dag, och var tevedramakonsten befinner sig någonstans just nu, sommaren 2009.

På den absoluta toppen.

Rescue Me dippade förra säsongen – var såklart rolig att följa raktigenom, men tappade nerven lite.

Men nu. Jesus fucking ass! Trogna WS-läsare vet hur mycket jag tyckt om att umgås med den här serien genom åren, hur jag skrivit av mig min kärlek om och om och om ochom igen. Den har gått upp, den har gått ner. Upp i skrattspasmisk humorhimmel, ner i djupaste livskrisångest; upp i dramaklassikernivå, ner i ojämna balansgångar utan skyddsnät. Alltid gripande, fnitterchockande, gråtfärdigt, asspännande, sexigt, liderligt intensivt, alltid den bästa teveskildringen av hur New York levt vidare efter terrorkatastrofen, skildrat genom en närgången studie av en brandstation på övre Manhattan, Company 62,»62 Truck«, och de Bronx- och Queens-boende brandmännens allmänt komplicerade, ofta störda, privatliv och familjer.

Men i år alltså. I år,efter det strejkorsakade långuppehållet,sitter vi med en rekordlång säsong, 22 avsnitt som sträcker sig ända in i september, på renSopranos-nivå. Lika stort, hårt, djupt, modigt, ömkligt och jordskälvande bra. Fast samtidigt bisarrt mycket roligare.

Jag vill minnas att serien, när den kom i juli 2004, lanserades som en»dramedy«. I så fall var den givetvis mer Huff än Ally McBeal. Men kanske kan man också säga – inte minst efter att nyss ha sett midseason-snutserien The Unusuals missa samma mål – att Rescue Me är den första verkliga uppdateringen avSpanarna på Hill Street-känslan, fast förstärkt och fördjupat åt alla håll, och förstås inte det minsta network-formaliserat (det är ju en f-word-infested FX-serie, for fuck’s sake…). Och i år har båda ytterligheterna, katharsis och komedi, expanderat och maximerats, samtidigt som den relationspykologiska och story arc-starka dramakärnan nått en allt tyngre densitet och koncentration.Här får man alltså fler flatgarv än i säsongens bästa sitcoms, och en skruvad vardagsdialog bättre än allt Tarantino skrivit – men samtidigt är tonen vardagsdramatiskt trovärdig över hela linjen. Och en ny, vanvettigt våghalsigt spänd nerv som kunnatblottas i och med den franska journalistens inträde, som tvingat rollgestalterna tillbaka till ground zero.

Sheilas monolog i episod 5 var den tredje bästa scenen på teve i år därför att den lika långa nyckelscenen i avsnittet efter, grälet mellan Tommy och Lou i Lous skabbiga våning, från den 16:e till den 21:a minuten, var den näst bästa – lika vansinnigt välskrivet fast i dialogform, i en scen som fick mig att på allvar inse att Denis Leary, som jag länge tyckt varit något begränsad som skådespelare, jobbat sig upp på A-listan.

Och denna scen var i sin tur årets näst mest drabbande därför att i åttonde episoden (efter ett lite lättare sjundeavsnitt som visserligen dominerades av en ytterst ångestfylld och gripande tripp till Tommys yngsta dotters boardingschool, men ändå mest var insvept i komisk parfym), likt finalfyrverkeriet i en trestegsraket av nyckelscener, iscensattes en själsligt hyperdramatisk inre explosion jag aldrig sett maken till i ett tevedrama. Och medan de tidigare nyckelscenerna kändes långa när de pågick i sex närgångna minuter får vi här en 15 minuter lång ödesscen med en kraft som matchar det bästa i Deadwood, det bästa i Mad Men, det bästa i Sopranos, det bästa i Brotherhood, allt precis på samma gång, med minimalistiska scenografiska och tekniska medel, bottenlöst djupa pretentioner och tevehistoriens sannolikt enda inre omvända oidipus-shoot-out-scen…

Scenen är riggad i ett ensamt barmörker, där Tommy, som några avsnitt tidigare fått sitt ettårsmynt från A.A., börjar dricka igen. Han hallucinerar fram sin döda far, sin döda bror, sin döda bästa kompis, och en uppgörelse tar vid i form av en inre, fantasiframkallat fysisk dialog, som går tillbaka inte bara till 9/11 utan till hur Tommys pappa under Tommys barndom förföll till hustrumisshandlande D-Day-veteran.

Det är klassteater; ett intensivt och regelrätt kammarspel som skulle få våra tevekulturanalfabeter till teaterrecensenter att skrika rakt ut av nostalgisk Eugene O’Neil-genreglädje om de råkat få syn på scenen.

Ett helt annat mått, slutligen, på den här Rescue Me-säsongens storhet är att jag lyckats hylla den så här långt utan att nämna Michael J Fox – som gör inte bara sitt eget överlägset bästa rullstolsinhopp utan det över huvud taget starkaste, råaste – och smärtsammast pungkulekramande! – stjärninhoppet jag sett i en amerikansk dramaserie sedanForrest Whitaker förbrände sig själv i femtesäsongen av The Shield.

[2009-07-02 10:09]
Unni Drougge

Tack Kjell. Nu ska jag införskaffa Rescue me.

Ha det! / Bunni

[2009-07-02 10:45]
Jonas

Jag såg första två (eller tre avsnitten) när den kom men föll aldrig för serien. Ska ge den en ny chans dock efter detta. Har alltid tyckt att Dennis Leary haft större potential än han lyckats leva upp till (vem glömmer hans Asshole låt till exempel) så kanske lossnar det denna gång…

[2009-07-02 13:00]
r

Det finns inget så inspirerande som när Kjell blir såhär maniskt ”PÅ”! Jag skall nu ge Rescue me en chans!

[2009-07-02 16:54]
ellen

Måste se. Men det var lite mycket ”fuck” i texten, va?

[2009-07-02 17:04]
Kjell

Ellen, ja, visst. Får skylla på att texten skrevs färdigt i ett rus direkt efter ett avsnitt. Det är extremt mycket svordomar i serien.

[2009-07-02 17:43]
Stekspaden

Även om jag oftast gillar Rescue Me tycker jag du överdriver seriens förträfflighet en del. Den spelar ju långt ifrån i samma division som The Wire, Breaking Bad, The Shield och Dexter.
När det gäller Learys skådespelartalanger är jag fortsatt skeptisk. Tycker aldrig han blir riktigt trovärdig i de lite allvarliga scenerna.

[2009-07-02 18:14]
Kjell

Stekspaden, ogillar hur du använder ordet ”ju”. Jag är starkt emot skapandet av en kultur-tv-kanon där inte en unik serie som Rescue Me skulle få plats. Inte ett ord i min text är en överdrift.

[2009-07-02 21:15]
Stekspaden

Värst vad du la in mycket tolkning i ordet ”ju”. Bara för att min uppfattning om Rescue Mes eventuella briljans skiljer sig från din betyder inte det att jag är någon slags tv-elitist. Jag kollar på betydligt ”lättviktigare” serier som Supernatural och Greek också.

[2009-07-02 21:56]
Kjell

Ordet ”ju” åberopar en konsensus, och det är mer en sorts slentrianelitism jag ogillar. Rescue Me är brokigare och brötigare än Breaking Bad, men den är konstnärligt minst lika högtstående.

[2009-07-03 10:34]
San

Jag tycker bättre om Rescue Me än både Breaking Bad. Det känns som man får en betydligt bättre helhets bild av Tommy Gavin som person än vad man får av Walt. Som pappa, som brandman/lärare, som alkis/cancersjuk.

Tommy Gavin är betydligt mer blottad som människa än vad jag tycker att Walt är.

Men det ska sägas att jag fullkomligt älskar Rescue Me, ibland kan jag komma på mig själv med att försöka härma Tommy Gavins klädstil, sätt att prata (ok jag svär inte lika mycket det vore orimligt)

[2009-07-03 10:37]
San

Är det någon som har sett Nurse Jackie? Gillar serien, tycker det finns lite drag av Tommy Gavin i henne.

[2009-07-03 10:41]
Kjell

Intressant, Tommy Gavin i Nurse Jackie! Har inte hunnit börja kolla än, men har de fem första avsnitten med på semestern.

[2009-07-03 17:16]
Chris H.

Klockrent Kjell!
Tack för en lysande text, hoppas verkligen fler nappar på Rescue me.
Det är hyffsat tungt att bara ha pappa att diskutera Tommy Gavins kulsprute monologer med…

[2009-07-03 17:45]
Tatti

Hehe underbart text, och så avslutar du med ett inhopp av Michael J Fox, jag dör. Det och Spanarna på Hillstreet räcker för att övertyga mig. Har bara sett ett par avsnitt. Fan har ju missat så mycket tacka var det där jävla Ipred, inte ens sett Shield än ju.

[2010-02-20 16:45]
Joel

Yttar de ens någon form av ordet fuck? Eller har jag bara inte tänkt på det? De säger ju alltid bang istället för fuck osv.

[2011-09-08 12:56]
Weird Science » Stora scener i stora serier

[…] långa scenerna som alltid börjar i en dialog men utmynnar i state of the art-monologer. Jag hyllade några sådana förrförra säsongen, och för ett par avsnitt sedan kom den starkaste sedan dess, när Chief […]