Weird Science
Den siste vite mannen

2009-03-19  

Clint Eastwood är en av de bästa hantverkarna i dagens amerikanska filmindustri. Hans nya film Gran Torino (svensk biopremiär i morgon) är till skillnad från hans förra film Changeling genomgående intressant och välgjord. Ja, ett amerikanskt mästerverk faktiskt.

Jag tror att det här är första gången som Eastwoods tre roller – regissör, borgmästare och skådespelarikon – möts i en film. Som Richard Brody skriver i en text om en ny dvd-box med Clint Eastwood-filmer så har Eastwoods specialitet som regissör alltid varit att dramatisera gränsen mellan det privata och det offentliga. Den utmanas, överskrids och undersöks i film efter film. Privat, och som borgmästare får man väl anta, är Eastwood republikan och har en uttalad libertariansk filosofi.

De roller han har spelat som har fått ikonstatus har varit de ensamma hämnare som tagit lagen i egna händer; det är män som har trätt över gränsen mellan det privata och det offentliga. Eller fullständigt ignorerat denna gräns eftersom den inte har kunnat ge filmernas offer rättvisa.

I Gran Torino syns knappt det offentliga i det ghetto där Eastwoods karaktär lever, där alla vita utom denne pensionerade bilfabriksarbetare är borta, ersatta av det sydostasiatiska hmongfolket. Polisen flimrar förbi i en scen, i en annan förklarar Kowalski för en präst att han »bad att de skulle komma, men inget hände«.

Men som jag skriver i min recension så är det intressanta med filmen mötet mellan Eastwoods Siste vite man och de klassiska hämnarroller som Eastwood har spelat tidigare – tystlåtna, hårda, ensamma män som Dirty Harry och Mannen utan namn.

De är nämligen metaforer för den maskulinitet som generationer av män har hyllat, eller strävat att leva efter. Och Eastwood underminerar den maskuliniteten totalt i Gran Torino. Jag ska inte avslöja för mycket, men liksom hela den generation av amerikanska män som klev ur krigen i Europa och Asien, senare i Korea, så är Kowalski en skadad själ. Liksom dem begravde han såren och byggde en familj ovanpå graven. Och så undrar männen – om de överhuvudtaget undrar – varför de har så dålig kontakt med sina barn.

Det är möjligt att, som Jacob på flm-bloggen, kalla sensmoralen för compassionate conservatism – påpeka att det (än en gång) är vi mot busarna, och att Kowalski upptäcker att hmongfolket ändå är schyssta. Men det är mer, mycket mer, på spel här. Om man lyssnar till filmens språk så händer nämligen något väldigt intressant när Kowalski blir fadersfigur till grannpojken Thao och skall lära honom att prata som en man. Bland alla »fitta« och »rövknullare« börjar Kowalski, frisören Martin och byggledaren – alla vita amerikanska män – att i form av förolämpningar bli polackjävlar, micks, degosar.

Det är som om Eastwood pekar på USA:s ursprung som invandrarland; på den mosaik av europeisk vithet som anlände till USA, byggde den amerikanska industri som Torino-bilen är en symbol för, och i Hollywoods händer fick nya namn och blev amerikanska vita med fyrkantig haka och rejäla efternamn (cue Don Draper).

När Eastwood dessutom gör detta parallellt med Kowalskis upptäckt att hans grannar, till skillnad från hans konsumtionsbesatta avkomma, delar hans värderingar – då är vi hemma. Det är bra mycket bättre och subtilare än den vanliga »multikultur-är-problem«-sörjan, eller »Stackars detroniserade vita man«-film.

Ett möjligt aber kvarstår dock, och jag är säker på att jag skulle kunna googla fram en kritisk artikel om saken (eller så säger Spike Lee något i frågan snart): Vad säger oss i sådana fall porträtteringen av filmens få svarta?

Det kan förstås vara en smart dramaturgisk aspekt, så att det inte blir för mycket (precis som vi egentligen bara får se relationen mellan Kowalski och hans ena son och dennes familj). Men Detroit är väl ändå en av USAs svartaste städer? Och Eastwood har varit i hetluften för denna fråga förut, så fortsättning lär följa.

[2009-03-19 13:03]
Jacob

Mmm, med compassionate conservatism var det precis det jag var ute efter – det vill säga att ”filmen öppnar den amerikanska famnen” för hmongfolket just eftersom de delar Kowalskis strävsamma värderingar. Medan hmongbuset, det svarta buset, den fåniga wiggern och Kowalskis egen konsumtionsbesatta avkomma visar på allt som är fel i samhället. (Med reservation för att porträttet av hans familj, eller åtminstone den ena sonen, faktiskt inte är helt becksvart.)

[2009-03-19 13:18]
Hynek

Jo, det förstår jag. Man kanske skulle förtydliga att Eastwoods personliga filosofi är litet mer laissez faire. En CC-person skulle se det mer som att »A compassionate conservative might see the social problems of the United States, such as health care or immigration, as issues that are better solved through cooperation with private companies, charities and religious institutions rather than directly through government departments.«
Filmen visar, tycker jag på en förhandling kring denna fråga – mellan Den ensamme hämnaren och var och en för sig, och samhället, här Kyrkan, som en tänkbar partner – som inte funnits tidigare, där den Ensamme hämnaren gått över linjen utan att bry sig om den.

[2009-03-19 13:30]
Jacob

Absolut, det håller jag med om. Det är en samhällsanpassning – eller ”domesticering” – av den ensamme hämnaren.

[2009-03-19 15:32]
Flemming Hummer

Jodie Foster har ju tagit upp Dirty Harrys och inte minst Charles Bronsons fallna pickadoll och rensat patrasket ifrån innerstadens gator – i The Brave One – så Eastwood är nu satt på förortspatrull. Jag väntar bara på att Foster och Eastwood teamar upp i nån rulle, kanske som en dynamisk far-dotter-duo och tillsammans rensar upp en hel storstad med omnejd. Sen skulle Steven Seagal kunna dyka upp och knäcka några armar i rollen som en mystisk och alternativ medicin-kunnig polis som ger dom en hjälpande (arm-knäckande) hand.

[2009-03-19 16:09]
Butch (den riktiga)

”Ett amerikanskt mästerverk”, nej. Hur kan du tycka ngt så dumt. Överlag dåligt skådespeleri (Eastwoods brister har nog aldrig varit större) och en mossig, otrovärdig, story. Lägg sedan till ett töntigt ”gangstergäng”, tänk björnbusarna i Kalle Anka och du har en film som på sin höjd går att se i rent underhållningssyfte (om det inte varit för Clints utstuderat korkade morrande)Det går att säga positiva saker om Gran Torino visst, men de överskuggas alla av för många negativa. Och slutligen, Clints lilla slav är så uuusel i sitt försök till karaktär att man blir tårögd.

[2009-03-19 16:27]
Hynek

Jag tror att poängen med filmen är att den skall vara precis det du skriver: inte särskilt trovärdig utanför sina ramar. Gran Torinos kopplingar till Eastwoods tidigare filmroller är viktigare än någon realistisk skildring av Detroits gator idag. Därför består filmen också av väldigt grova karikatyrer – från björnbusarna till den morrande mannen.
De filmer jag tycker är riktigt bra över tid brukar nog falla i denna mer stiliserade kategori.

Vad menar du förresten med Clints lilla slav? Thao? Både han och systern spelar väl bäst i filmen? Hon hård men rolig, och han nervös tonåring som gradvis börjar ställa krav på fadersfiguren (som att han skall slå tillbaka mot gangstrarna).

[2009-03-19 18:31]
Helena

Lite nyfiken bara – vilka är dina invändningar mot Changeling? Tyckte Clintan lyckades göra storyn oväntat intressant där just genom samma slags bindning mellan privat och offentligt. Den mesta kritiken jag läst handlar om segandet i slutet, som iofs tar udden av den en del, men annars är den väl rätt välgjord både i miljöer & skådisprestationer?

[2009-03-19 18:33]
Butch (den riktiga)

Svårt att säga vem som spelar bäst i en film där ingen spelar bra men det är iaf inte killen som gestaltar Thao. Du ser osäkerhet (spelmässigt kan jag hålla med dig där) jag ser bara ett träigt utförande utan vare sig charm (stort minus här) eller gnista. Och vad gäller de grova karikatyrerna så köper jag dem helt enkelt inte, hade det varit tal om en serietidningsförlaga så kanske, kanske inte.

[2009-03-19 19:45]
Hynek

Helena: Främst dispositionen, filmen är verkligen en hel timme för långt. Jag förstår varför Eastwood tycker att rättegången är viktig för filmen (apropå det privata/offentliga) men ur dramaturgisk synvinkel är det ett dråpslag. Och jag har svårt för Angelina Jolie i huvudrollen. Tycker att hennes uttryck är för enformigt och jag misstänker att filmen verkligen hade tjänat på ett mindre känt ansikte. Men fotot och miljöerna år strålande.
Min recension av Changeling:
http://www.svd.se/kulturnoje/film/artikel_2292401.svd

[2009-03-19 20:33]
Bemp

Trodde också efter upptakten på den här texten att det var nån sorts djup ironi… ”mästerverk”?! Du måste väl ändå skoja? Vet inte vem som framstår som mossigast, filmens grymtande gubbstrutt eller Clintan själv, som om han nu inte är dement (håller det inte för otroligt) åtminstone gått rejält i barndom. Inte bara för att filmen är en svartvit moralitet av det slag han bör ha sett på matiné som knatte, den är ju fullständigt infantil. ”Tralala här går jag med mitt nya fina verktygsbälte på väg hem från jobbet, mitt riktiga knegarjobb som grannen fixat… oj, där kommer dom dumma grabbarna, som är onda och inte jobbar. Åh, tänk om min 78-åriga granne kunde komma. Dom här killarna åker visserligen runt med en k-pist i baksätet men skiter så klart på sig när en knotig stöt som inte ens kan räta på ryggen kommer knixande och väser fram nåt mellan löständerna…”

[2009-03-19 22:02]
FILM.NU blogg » Blog Archive » Clint går i graven

[…] Gran Torino kommer tydligen att bli Clint Eastwoods sista film som skådespelare (även om han nyligen satt detta påstående inom parentes). Ok, efter att ha sett honom i Gran Torino tycker jag att det är en utomordentligt bra idé. Clint har alltid varit en av de främsta, för mig, både framför kameran och bakom men nuförtiden känns han alltför begränsad och visst; 78 år kan begränsa vem som helst. Han övertygar helt enkelt inte längre, eller så känns det bara tröttsamt att se honom försöka spela på samma sätt som han gjorde när han var ung, och bra … Dessvärre är det inte bara hans egna prestation som skådespelare som försämras utan det verkar även vara allt annat som har med filmskapande att göra, regin sackar (skådisarna personifierar idioti till 100%) och klippningen saknar tempo (och ja, jag vet att inte Eastwood klippt filmen). Jag hade verkligen sett fram emot Gran Torino, älskade postern, uppskattade trailern. Men filmen magplaskar totalt. Det märkliga är att folk inte verkar se det som jag ser; en slagen hjälte som borde slutat efter Mystic River. Tråkigt men sant. Diskussionen pågår även på Weird Science. […]

[2009-03-20 03:22]
isak

Lättare att hata än hylla, om man ska se till tidigare inlägg. Devisen såga film efter dåliga skådespelarinsatser, usel klippning, idiot förklaringar av händelseförlopps logiska felsteg känns som lika gamla argument som Clintan själv är gammal. Läser gärna en systematisk genomgång om varför detta är skit istället för gamla klyschor om det är dåligt för att det inte är trovärdigt. På vilket sätt?

Angående filmens tematik kring etnicitet och gängkultur, hämnargestaltning och fadersroller, blir filmen eller snarare diskussionen kring dessa ämnen intressant. Vare sig filmen är av bra konstnärligt värde och autenticitet eller inte.

Hyneks diskussion kring Clintans egna uppgörelser med sitt rolltolkande alter ego samt reflektionerna kring filmens språk är mycket intressanta.

För mig är mest intressant hur den språkliga användningen samt hur dess symbolik formar Kowalskis möten. Hmongfolket och Kowalskis möte grundläggs i liknande gemensamma värderingar, dock genom ett skeptiskt filter. Hur går möten till annars, om inte genom gemensamma kontaktytor? Integrationen (detta slitna och komplett tomma ord)eller mer precit interaktionen mellan människor, inte hudfärger, sker på detta sätt. Man gillar att andra gillar det man själv gillar. Annars blir det en slags vedervärdig politisk korrekthet kring mänskliga möten. Den informationsupplyste skall behandla alla lika i enlighet med inlärda premisser. En skitnödigt nervös kommunikation där allas hänsyn till andras hänsyn skall tillfredsställas. En obrukbar metahänsyn. Istället är engelskan ”banter” och dess konversationsfunktion mer användbar:
Banter is non-serious conversation, usually between friends, which may rely on humour or in-jokes at the expense of those taking part. The purpose of banter may at first appear to be an offensive affront to the other person’s face. However, people engaging in such a conversation are often signalling that they are comfortable enough in each others’ company to be able to say such things without causing offence. Banter is particularly difficult for those on the autism spectrum, or those with semantic pragmatic disorder.

Ett språkproblem som även behandlas i filmen. Olika kulturers, språks, och generationers etc ”banter” är vitt skilda. Problemen uppstår och löses genom denna språkliga funktion eller förblir olösta och spårar ur pga att tolkningen av det som sagts uppfattas på fel sätt. Eller så avkodas språket och blir trivsamt rått men hjärtligt. Detta kan naturligtvis inte förklara alla filmens situationer men i min mening de flesta centrala tematiska trådarna. Se filmen för otaliga exempel.

Etniska moraldiskussioner och dess implikationer lämnar jag därhän, eftersom just sådana diskussioner lätt hamnar i en förvirrat förenklad svartvit värld där felsteg möts av lika svartvita fördömanden. Alla är lika. Och olika. Punkt.

[2009-03-20 08:32]
Butch (den riktiga)

Isak: Jag antar att även du någon gång vaknat upp med känslan av att någonting är fel. Du vet inte vad, du vet inte varför. Av ren slentrian greppar du efter orsaker som: sömnbrist, dåligt väder, måttligt alkoholintag. Du greppar ytligt för att kunna komma in till mitten av problemet. Ibland går det dessvärre inte. Så är det för mig med Gran Torino; den känns bara så fel. Något hat är det dock inte tal om, jag gillar fortfarande Clint.

[2009-03-20 12:45]
Ponne

Jag förstår inte heller hur man kan tycka att det här är så bra. Jag tycker det finns ett jobbigt mästrande drag i filmen som kommer fram som starkast i Walts relation till Tao. Scenerna där han lär Tao prata √¢‚Ǩ¬ùsom en man√¢‚Ǩ¬ù ger mig ångest. På alla arbetsplatser jag har varit på har det funnits folk som pratat √¢‚Ǩ¬ùsom män√¢‚Ǩ¬ù och det är det absolut segaste jag vet. Jag kan helt och hållet identifiera mig med den timide Tao i filmens början. Men vad det lider inser jag att han är på väg att förvandlas till ett monster som vill snacka √¢‚Ǩ¬ùbrudar och bilar√¢‚Ǩ¬ù på kafferasterna. I sin recension skriver Hynek om prästen som en representant för en ny manlighet. Men filmen pissar ju på honom! Ja, ända tills han mot slutet visar sig vara en riktig karl som dricker öl och måste lägga band på sig för att inte ta lagen i egna händer. Signifikativt nog sker detta först efter att grannflickan blivit våldtagen. Att använda våldtäckt som ett dramaturgiskt knep på det här viset känns som en mer än lovligt usel idé. Nä, blä. Ju mer jag tänker på den här filmen desto sämre blir den.

[2009-03-20 18:15]
isak

Butch: Jag vaknar med känslan att något är fel nästan varje morgon, precis som de flesta idag. Men visst respekterar jag ditt sätt att resonera. Angående hat och hylla se Bengt Brunte Bondeblads roman ”Bara ben”:
http://doperoms.com/videos/video/foj9TYpWAlU/galenskaparna-baskerbosse.html

Ett stickspår, vilket jag ber om ursäkt för. Diskussionen tycks ändå mesta landa i självupplevd identifikation, kategoriska fördömanden av ”män som talar som män” och cirkel argumentation av typen ”i min verklighet upplever jag att verkligheten jag upplever är verklig och det tänker jag fan inte ifrågasätta det för vad fan är då verkligt?”. Med eller utan svordomar för att tala eller inte tala ”som en man”….

[2009-03-22 18:48]
Helena

Har nu kollat SvD-recensionen av Changeling och förstår vad du menar. Oavsett hur mycket man anser att Clintan borde haft med av efterspelet, så hade den verkligen tjänat på att sätta definitivt punkt någonstans. Kan säkert ha att göra med behovet av rättsskipning som du skriver, och här drivs det för långt.
Håller även med om att att mer okänt ansikte hade gjort den mer trovärdig – tyckte själv Jolie var bra här, men det är svårt att ”se förbi” henne i karaktären. Precis som i A Mighty Heart har hon också utseendet emot sig, det funkar inte riktigt att se henne som ”vanlig”.
Så visst, jämfört med Clintans totala output kanske den inte tillhör de bästa, men hans höga medelnivå gör ju ändå nästan allting sevärt =).

[2009-03-22 18:50]
Thomas Renhult

Hynek, några kommentarer om den här artikeln?
http://www.aftonbladet.se/kultur/article4693435.ab
Jag har inte vågat läsa din blogg och kommentarerna om Clint eftersom jag är rädd för minsta spoiler men så snart jag har sett filmen kommer jag att göra det!

[2009-03-22 20:24]
Hynek

Thomas: Jag kan utan att dela Clintas politiska tankar säga att artikeln inte bara är en korkad förenkling, utan också lögnaktig. Det är imponerande att få in så många feltolkningar och vinklingar på så litet utrymme.

För att ta det här systematiskt:

Vem i Changeling är MER arbetare än den ensamstående mamman som förlorar sin son och för kampen mot myndigheterna? Hon arbetar i en telefonväxel. Eller ligger ”småborgerligheten” i ”strävsamheten” att hon har arbetat sig upp från att svara i telefon till att övervakar de övriga flickorna som svarar i telefon? Eller menar artikelförfattaren att hon är för vacker för att vara arbetare? I filmens hjärta ligger nämligen (vilket artikeln inte nämner alls, eftersom Jimmie Åkesson inte antas ägna sig åt sådant) kvinnokamp. För att missa dessa båda ting måste man antingen tycka att kvinnor inte är arbetare (eller inte skall arbeta) eller ha sovit sig igenom filmen.

Det går igenom hela filmen: här kritiseras visserligen systemet (jag återkommer till det nedan) men främst män med makt inom systemet. Polischefen, psykologen – ja, till och med pastorn som hjälper henne men tydligt gör det som ett led i sin egen kamp – är knappast arbetare men några av filmens hårdast kritiserade figurer för hur de nyttjar kvinnan/ – or.

Om Eastwood hade velat hade han lätt kunnat göra en antifeministisk film av Changeling: det är ju för att denna ensamstående mamma måste jobba som ungen försvinner. Jämför med Mammut, som ju Per Gudmundson med rätta kritiserade ur just det perspektivet. I Changeling tar Eastwood tydligt ställning för henne mot grannarnas tisseltassel, och alla andra som sviker en ensamstående hårt arbetande mamma på 20-talet för att hennes livsval är så suspekt.

Eftersom Eastwood är en grymt bra regissör så kan man sällan spåra hans politiska övertygelse i filmernas sensmoral, utan i vad de undersöker. Filmens slutsatser går överraskande ofta emot vad ”definitionen” av hans politik är.

Vidare: filmens ”mördare” kan tolkas på två plan. Antingen är det seriemördaren. Han är tveksam i rollen som arbetare – vi vet inte mer om honom än att han drivit en farm. Något som – sett med dagens glasögon, vilket är vad artikelförfattaren gör och därför jag med – närmast är att betrakta som egenföretagande.
Eller så är ”mördaren” systemet – samhället. Och här finns ett annat aber i artikelns påstående: polisen skildras visserligen som korrupt, liksom psykiatrin. Men däremot visar det sig ju att själva rättsväsendet inte är genomkorrupt (vilket är poängen med att dra ut filmen till olidlig längd).

Återigen: Eastwood är en så pass skicklig regissör att detta fint framkarvade kostymdrama är fast förankrat i sina miljöer och mer än en billig analogi till samtiden.

Det tål att upprepas att Eastwood knappast målar upp en svartvit bild av 20-talets LA, (något som skulle underlätta en tolkning utifrån politiska motiv) utan å ena sidan skildrar hur korrupt polisen är, men lyfter fram enskilda individer som strävar efter förbättring genom kamp – och enskilda individer inom systemet som hjälper till.

Nä, jag kan inte föreställa mig en så här usel text om litteratur eller teater i en svensk dagstidning i dag. Vilket inte bara har att göra med skribentens tjocka röda glasögon, så tjocka att han missade halva filmen.

När ”nya” Aftonbladet Kultur lanserades – med strålande filmskribenter som Roger Wilson – var väl en av tankarna att man skulle ta filmen (”populärkulturen”) på allvar?

[2009-03-22 22:06]
Jylland

Hynek, jag tänker på denna fantastiska text av Marcus Birro när jag läser dina grejer:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article355761.ab

Det är bl a dig han talar om! Läs den innan Kjelle censurerar mitt inlägg!

[2009-03-23 00:41]
HP

Om man bortser från att Birros artikel stank så hör väl knappast Hynek till den kategori som göteborgaren avsåg? Hynek har såvitt jag kan bedöma förmåga att tänka fritt och följer inga mallar eller teorier för hur film måste avhandlas? Gör om gör rätt.

[2009-03-23 09:57]
r

Filmen må vara intressant i sin uppgörelse med Clintans tidigare roller, men den är samtidigt träig, övertydlig och bitvis riktigt fånig. Bara det med att folk ”tänker högt” som i Sunset beach, eller det otroligt fetmarkerade ”Clint upptäcker att hans grannar från en främmande kultur också är människor”. En på många sätt klumpig och faktiskt rent lite ”dum” film. Jag förstår verkligen inte Hyneks superbetyg.

[2009-03-23 10:32]
Magnus

Orelaterat men: Jag älskar att Mia&Klara går ut med ett peta i näsan-skämt!

[2009-03-23 12:30]
Kjell

Magnus, apropå Mia & Klara… sände inte SVT samma såsongsavslutningsavsnitt två veckor i rad? Hittar inget på nätet om detta och börjar undrar om jag… fått en luftbubbla i frontalloben?

[2009-03-23 14:17]
Butch (den riktiga)

Kjell: Nej!

[2009-03-23 16:12]
Kjell

Rätt svar: sändningsuppehåll förra veckan. Vi måste ha kollat på svt.se hemma, episoden lades ut online en vecka i förväg.

[2009-03-23 23:43]
Jakob

Vad är GREJEN med Mia & Klara? Jag förstår ingenting. Det lilla jag sett är typ det sämsta jag sett. Det är för många intelligenta människor omkring mig som pratar om det här; det måste vara något jag inte fattar. Kjell?

[2009-03-24 01:11]
Kjell

Vad ska jag säga, jag gillar det… vare sig poängerna är dåliga eller bara halvdåliga. Det är rollgestalterna, jargongerna, catchfraserna som har något. De är väldigt bra på sociala och sociologiska iakttagelser, och på att utvinna något tragikomiskt, men främst komiskt, ur dessa.

[2009-03-24 13:24]
Marre

Jakob & Kjell ang Mia & Klara:

En del är ju kul, men sedan de börjat försöka göra om en del av sina roliga figurer till någon slags ”kvinnliga antihjältar” så är det helt enkelt inte lika kul.

Och sedan skadar det ju inte att alla landets kvinnliga TV-recensenter och kulturjournalister gör sin systerliga plikt.
De är väl rädda att hamna på den där omtalade ”särskilda platsen i helvetet”…

[2009-03-24 15:33]
DP

Ja det är ju det som är grejen med Mia & Klara. De kvinnliga recensenterna gör sin systerliga plikt och de manliga följer naturligtvis med för det skulle se jävligt illa ut att såga några av de få kvinnliga komikerna som har slagit sig fram i en mansdominerad branch och skaffat sig ett alldeles eget tv-program. Innerst inne tror jag nog de flesta känner att sååå jävla kul är det faktiskt inte.

[2009-03-24 16:21]
Flemming Hummer

Rolighetsmässigt tycker jag att Mia och Klara ligger i nivå med Kvarteret Skatan ungefär. Dvs, det är varken jättedåligt eller jättebra, och funkar hyfsat att slöglo på ibland.

Och om man skall ta upp könsaspekten får man väl också komma ihåg att både killar och tjejer är vana vid typisk killhumor, medans killar är väldigt ovana vid mera utpräglad tjejhumor. I den mån humorn nu kan sägas vara könsrelaterad – det finns iallafall en icke alls försumbar sådan komponent i den mycket humor.

Jag tycker mig också märka att kvinnor tenderar att gilla Mia och Klara mera än män, och inte bara pga någon slags solidaritetskänsla, utan i raka skratt. Jag får säga att jag själv först drabbades av en viss antipati emot Mia och Klara, men efter ett tag underfund med att det faktiskt hade att göra med att jag var kille och att programmet domineras av kvinnlig humor – till skillnad ifrån Kvarteret Skatan som känns mera blandad i det avseendet.

[2009-03-24 18:29]
Marre

Kvarteret Skatan är ju 100 ggr roligare.
Hur många enskilda sketcher ur Mia & Klara minns man efteråt? Skatans sketcher rymmer ju många klassiker; ”snackke dansk”, ”alla har väl gjort nåt olagligt nån gång”, ”straight-edgare på parmiddag” etc etc.

[2009-03-24 19:25]
r

Humor är mycket svårare att diskutera än drama har jag märkt. Där kan de flesta komma överens om vad som är bra och inte fullt så bra. Då det gäller humor är det helt annorlunda.

[2009-03-24 19:31]
Flemming Hummer

Ärligt talat minns jag inte särskilt mycket varken ifrån Kvarteret Skatan eller Mia och Klara. Inte heller ifrån Hipp-Hipp som väl är ungefär i samma kategori. De bygger alla på humor som är såpass konventionell att den inte sparas av min hjärna iallafall. Jag minns dock ”Bloopers med djur” ifrån Grotesco.

[2009-03-25 15:38]
DP

Japp.

[2009-03-25 17:55]
Marre

Och Christopher Walken, som Rolle.

[2009-03-26 17:59]
Bine

Marre och DP: Är (mans)grissnacket på skämt?

[2009-03-27 12:09]
Jonas

Jisses vilken smörja detta var!
Har jag sett fel film?
Visst, Clintan var med det såg jag,
men alla amatörskådisar? Var de med i filmen
du såg också?
De var sannerligen inte bra!

– Du kan räkna fåglarna i trädet där!

– 1-2-3…

Kan nog vara bland det sämsta jag sett på länge.

Men det värsta var väl ändå när eftertexterna började rulla och jag trodde jag kunde andas ut.
Då börjar Clint sjunga…

Hjälp!

Mvh /Jonas

[2009-03-27 16:14]
Marre

Är det ”mansgrisigt” att inte gilla Mia & Klara?Grattis, du har just verifierat det jag skrev ovan. Tack!

[2009-03-27 19:12]
Bine

Marre: Jisses… Det som är mansgrisigt är — så klart — att påstå att kvinnor gillar Mia och Klara bara för att de är skyldiga sina medsystrar det. Är det inte det du menade med att ”gör(a) sin systerliga plikt”? Mansgrisig eller bara mossig (oavsett hur gammal/ung du är), välj själv. Om jag missförstod kan du kanske förtydliga vad du menade?

Hur har jag verifierat det du skrev? Förtydliga det också när du ändå är i farten.

[2009-03-30 13:14]
Marre

Jag skrev att kvinnliga recensenter hyllat Mia & Klara på ett så unisont sätt att det – för mig i alla fall – känns uppenbart att de i hög grad gör detta för att lyfta fram kvinnliga komiker.

Och som jag också skrev, så tycker jag att en hel del i Mia & Klara är kul men att förra säsongen var bättre och roligare.
Sedan så kanske jag känner en viss mättnad efter att ha lyssnat på dem i flera år på radion i Roll-on. Mycket av det som nu körs i TV är ju rena TV-repriser av skämt som redan gått i radion.