Det är många gånger som jag kollat på Frasier och slagits av samma tanke: vilken fantastisk skådespelare John Mahoney är, gamlingen som spelar Frasiers pensionerade polispappa Martin Crane. Hans sätt att visa entusiasm, glädje, besvikelse – det kan verka som ganska små saker men ju mer man tittar på honom desto mer inser man vilket brett register han har, hur mycket skådespeleri det ligger bakom karaktären.
Vilken bekräftelse det är nu när han dyker upp som den framgångsrika vd:n Walter i säsong två av In Treatment. En vithårig näringslivshöjdare med sömnproblem, utflugna barn och en tendens till panikattacker – likheterna med Tony Soprano är uppenbara och har redan noterats av andra.
Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.
Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.
Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?
Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.
