Det gjordes bara 19 avsnitt av My So Called Life, ändå förändrade den på sitt sätt tevehistorien. Utan den ingen Dawson’s Creek, ingen Party of Five och knappast någon Freaks and Geeks heller. I dag kan arvet efter serien beskådas i såväl Friday Night Lights som Ugly Betty (en tanke som Wilson Cruz – mer känd som Angelas kompis Ricky – utvecklar i en intressant intervju på EW.com). En jämförelse med Beverly Hills 90210 – som när den kom 1990 ansågs som höjden av sofistikerad tonårsteve – talar sitt tydliga språk. Det är bara fyra år mellan seriernas premiärer, men det känns som hundra. Inte nog med att My So Called Life hade skådespelare som faktiskt var tonåringar på riktigt, man lät dem dessutom brottas med vardagsproblem av en helt annan tyngd än »Dylan blir alkoholist och Brandon botar honom« och gav dem smått genial dialog att formulera dem med. Istället för den klassiska konflikten onda föräldrar/god tonårskultur (eller vice versa) ställde serien upp de båda fronterna mot varandra utan att utmåla den ena som speciellt mycket mer sympatisk än den andra, och lät oss sedan bevittna hur de stackars tonåringarna skulle försöka förhålla sig till eländet: »My parents keep asking how school was. It’s like saying, How was that drive-by shooting? You don’t care how it was, you’re lucky to get out alive.« My So Called Life hör (tillsammans med bl a X Files) till klubben av nittiotalsserier som uppfattades som mer än »bara teve« av den breda massan även i Sverige, som höjde ribban för vad publiken vågade kräva, och som hjälpte till att lägga grunden för HBO-undret några år senare.

I dag släpps en stor My So Called Life-box, och på Amazon kan man läsa magsura tittarrecensensioner om att den är onödig, och att det bara är att pressa pengar ur folk att inte trycka upp fler av den gamla i stället (2002 släpptes en snart slutsåld DVD-box av serien som nu går loss på runt trehundra dollar på Ebay). Detta är förstås skrivet av människor som inte skulle känna igen en Criterion Collection-utgåva om den bet dem i näsan. Som ägare till den första My So Called Life-boxen kan jag intyga att den kan vara det tråkigaste som någonsin släppts i DVD-väg – den är så fri från extramaterial att den knappt har menyer. Nyutgåvan däremot innehåller kommentarspår, intervjuer plus en liten bok (!) för den som verkligen vill fördjupa sig. För någon som först spelade in alla avsnitt, sedan övervägde att köpa den enda videokassetten på marknaden (den innehöll bara avsnitt ett och två; jag avstod) och näst intill suttit och fantiserat ihop sitt eget kommentarspår till de söndertittade avsnitten i ren desperation, betyder det mycket.