I kväll börjar SVT sända In Treatments förstasäsong, som vi skrivit om här, här, här och här.
Visserligen var jag uppslukad av serien från start, men när jag i dag tänker tillbaka på den första rundan kopplas minnena mer till irritation än tillfredsställelse. Jag älskade storyn om den trasiga, självmordsbenägna OS-gymnasisten Sophie, så fantastiskt spelad av Mia Wasikowska, och flera av de andra historierna var djupt intressanta – dels Alex och Laura, förstås, som ju var förstasäsongens motor, men också den svårtillgängligare parterapin med Jake och Amy, som låg närmast mina egna erfarenheter. Men jag skulle aldrig stå ut med att se om samma avsnitt igen, eftersom jag innerst inne avskyr huvudpersonen, samtalspsykologen Paul.
Gabriel Byrne gör givetvis en stortartad skådespelarprestation som blir ett med sin roll. Men han är så irriterande otillräcklig, så tafatt, så yrkesskadad, att jag får ont i huvudet av att titta på honom.
Och hans gamla kollega Gina, som han själv till och från går i terapi hos, är precis likadan. Tänker i tablåer. Pratar på rutin om att inte blanda ihop jobb och privatliv men misslyckas kapitalt när det gäller.
Jag hatar Paul. Jag hatar Gina. Deras gemensamma avsnitt har varit rätt bra teve, rätt intressanta ur allmänpsykologisk synvinkel – men mental tortyr.
Så långt säsong ett. Vad värre är: tortyren har tilltagit nu under säsong två (vars upptakt Philip kommenterade här), när gamla barndomskärlekar och föräldrarelationer alltmer grumlar bilden och jag inser att jag plötsligt inte ens längre tror på Paul som rollgestalt. Hans hang-up och minnesbilder kring den här kvinnan som var hans första barndomskärlek och som han nu plötsligt börjar dejta är om möjligt än mer irriterande än hans oförlösta idiotrelation med Laura för ett år sedan. Jag har hatat den här nya storyn från första gången han hastade förbi kvinnan i en sekund när han yrade in till Gina, och frågade… »var inte det där…?« Ja, vad hon nu heter – och givetvis tar Paul sedan miste på hennes efternamn några gånger, säger hennes flicknamn innan han rättar sig, och det är sånt som jag får allt svårare för i den här serien. Detaljer som ska öka trovärdigheten men som blir så många att de klumpar ihop sig och man klibbar fast i dem.
Ett ännu bättre exempel är egentligen när den krisande företagsledaren, spelad av Frasier-pappan John Mahoney, ständigt pratar i telefon med sina medarbetare och man serveras brottstycken av en underleverantörsskandal – det är så fint uttänkt, så genomjobbat, och just därför tror man inte ett skvatt på det, man ser och hör bara ett manus- och regiarbete.Samma sak med cancertjejen, hennes samtal med kompisen och mamman och what-not. Nästan i varje sådan scen tänker jag på hur en skådespelare står och läser manusrepliker med en rekvisistatelefonlur i handen.
Men så finns där ändå årets motsvarighet till Sophie – den överviktige elvaåringen Oliver och hans föräldrar. En dysfunktionell familjearketyp, ett djuppsykologiskt triangeldrama, men också tre fullständigt trovärdiga rollgestalter, tre människor man omedelbart börjar känna för, där alla menar väl men inget fungerar, där allas välmenanden bara förvärrar relationerna, och där grabben är värre däran än föräldrarna förmår förstå.
Här blir även Paul begriplig, trovärdigt, stark. Relationen mellan honom och pojken är gnistrande vackert skildrad.
