Efter ett halvt decennium av besatt The Office-tittande händer det att engagemanget inte riktigt vill infinna sig. Det handlar kanske framför allt för att den amerikanska versionen av The Office saknar förlagans glåmigt brittiska vemod och banala vardagstragik. Man blir aldrig riktigt orolig för karaktärerna. De verkar i grund och botten ha det ganska bra.

Några sådana problem har jag inte med Party Down, ett slags desillusionerad LA-kusin till The Office, med pappersföretaget utbytt mot en cateringfirma och kontorsråttorna mot misslyckade Hollywood-drömmare i stärkta skjortor och löjligt laxrosa flugor.
Medan personalen plockar disk och serverar canapéer i väntan på att deras riktiga karriärer ska ta fart är mellanchefen Ron den ende i Party Down som är där han vill vara. Hans stora dröm, som han jagar med Michael Scottsk naivitet, är att öppna en snabbmatsfranchise.

Medan intrigerna i Party Down har fokuserat på seriens kärlekspar − Adam Scotts genomdisillusionerade reklamskådis och Lizzy Caplans nyskilda ståuppkomiker − har Ron hamnat i bakgrunden som tillskruvad comic relief. I ett avsnitt ställer han sig vid urinoaren bredvid en porrfilmsproducent som erbjuder honom jobb – Ron visar sig ha en enorm penis. I ett annat fastnar han i logen med två rappare och blir hög som ett hus på andrahands marijuanarök. Och så vidare. Bitvis strålande situationskomik − Ken Marino spelar Ron med underbart tafatt entusiasm − men utan karaktärsfördjupning.

I helgens avsnitt ger manusförfattarna äntligen Ron chansen att blomma ut. Inte som seriens huvudperson − Party Down är en utpräglad ensemblekomedi − men som dess hjärta, på samma sätt som Michael Scott alltid har varit The Office hjärta.

Cateringfirman har bokat in ett gig på Rons highschool-återträff, och plötsligt ser man människan Ron, den gamle partysnubben och klassclownen som bara vill bli tagen på allvar. Han mutar sina anställda att låtsas som om de respekterar honom och glider omkring bland borden med professionell självsäkerhet.

Det kollapsar förstås, i en snabbt eskalerande spiral av njutbart plågsamma scener, rakt ner i återträffarnas helvete. Avsnittets klimax kommer nästan som en eftertanke, inklämd bland eftertexterna. Det är alldeles för bra för att avslöja; hjärtslitande och hysteriskt roligt på samma gång, med millimeterprecision i den tragikomiska timingen. Där, med en knapp halvtimma kvar av de första tio avsnitten, går Party Down från småtrevlig bekantskap till omistligt tevemåste.
En andra säsong är beställd till nästa år. Jag räknar dagarna.