Weird Science
The Office får en tragikomisk storstadskusin i Party Down

2009-05-20  

Efter ett halvt decennium av besatt The Office-tittande händer det att engagemanget inte riktigt vill infinna sig. Det handlar kanske framför allt för att den amerikanska versionen av The Office saknar förlagans glåmigt brittiska vemod och banala vardagstragik. Man blir aldrig riktigt orolig för karaktärerna. De verkar i grund och botten ha det ganska bra.

Några sådana problem har jag inte med Party Down, ett slags desillusionerad LA-kusin till The Office, med pappersföretaget utbytt mot en cateringfirma och kontorsråttorna mot misslyckade Hollywood-drömmare i stärkta skjortor och löjligt laxrosa flugor.
Medan personalen plockar disk och serverar canapéer i väntan på att deras riktiga karriärer ska ta fart är mellanchefen Ron den ende i Party Down som är där han vill vara. Hans stora dröm, som han jagar med Michael Scottsk naivitet, är att öppna en snabbmatsfranchise.

Medan intrigerna i Party Down har fokuserat på seriens kärlekspar Adam Scotts genomdisillusionerade reklamskådis och Lizzy Caplans nyskilda ståuppkomiker har Ron hamnat i bakgrunden som tillskruvadcomic relief. I ett avsnitt ställer han sig vid urinoaren bredvid en porrfilmsproducent som erbjuder honom jobb – Ron visar sig ha en enorm penis. I ett annat fastnar han i logen med två rappare och blir hög som ett hus på andrahands marijuanarök. Och så vidare. Bitvis strålande situationskomikKen Marino spelar Ron med underbart tafatt entusiasmmen utan karaktärsfördjupning.

I helgens avsnitt ger manusförfattarna äntligen Ron chansen att blomma ut. Inte som seriens huvudpersonParty Down är en utpräglad ensemblekomedimen som dess hjärta, på samma sätt som Michael Scott alltid har varit The Office hjärta.

Cateringfirman har bokat in ett gig på Rons highschool-återträff, och plötsligt ser man människan Ron, den gamle partysnubben och klassclownen som bara vill bli tagen på allvar. Han mutar sina anställda att låtsas som om de respekterar honom och glider omkring bland borden med professionell självsäkerhet.

Det kollapsar förstås, i en snabbt eskalerande spiral av njutbart plågsamma scener, rakt ner i återträffarnas helvete. Avsnittets klimax kommer nästan som en eftertanke, inklämd bland eftertexterna. Det är alldeles för bra för att avslöja; hjärtslitande och hysteriskt roligt på samma gång, med millimeterprecision i den tragikomiska timingen. Där, med en knapp halvtimma kvar av de första tio avsnitten, går Party Down från småtrevlig bekantskap till omistligt tevemåste.
En andra säsong är beställd till nästa år. Jag räknar dagarna.

[2009-05-20 11:43]
Kjell

Och därmed är WS nya line-up komplett!

[2009-05-20 12:38]
A

Detta måste absolut kollas in. Bra första artikel!

[2009-05-20 12:38]
Nya blogguppdrag: Weird Science och Socrates S√ɬ≥crates « David Hylander

[…] a comment » Idag skrev jag mitt första inlägg på Weird Science, där jag kommer att skriva om teve (och eventuellt film) […]

[2009-05-20 12:38]
e

”Man blir aldrig riktigt orolig för karaktärerna. De verkar i grund och botten ha det ganska bra.” Möjligen för att de själva inte förstår bättre? finns väl rätt många om inte annat tragiska karaktärer (Meredith, Ryan, Creed)?

ang. party down tycker jag det oftast är ljummet småroligt och det finns potential för komiska höjdpunkter, men man når inte riktigt dit. manuset känns lite för svagt. (också kul att notera, för oss som var i målgruppen för denna svt-klassiker, att ”En härlig tid”/”The Wonder Years”-stjärnan Fred Savage producerar och regisserat några avsnitt).

(men heter det inte desillusionerad?)

[2009-05-20 12:52]
David

Jag tyckte också småroligt, om än på precis på gränsen till riktigt roligt, tills det senaste avsnittet som träffade rätt på precis alla punkter. Lysande birollscasting också: Molly Parker, Joe Lo Truglio och Jennifer Coolidge, som jag hoppas blir en återkommande karaktär nu när Jane Lynch lär bli upptagen med Glee (vars pilot kom idag, förresten!)

[2009-05-20 13:37]
e

Jo men jag håller nog med egentligen, senaste avsnittet var en höjdpunkt. Trist på Jane Lynch i såna fall, hon är bra och gillar hennes, någonstans, omöjliga kroppsspråk.

[2009-05-20 13:41]
Theo

Jag hade höga förväntningar på Party Down eftersom jag älskar alla inblandade både framför och bakom kameran och i början kände jag väl också att det var bra men inte så bra som jag önskat men måste verkligen understryka hur mycket det höjt sig sedan första avsnittet.

Sen fungerar ju serien även som ett Veronica Mars-plåster eftersom i princip alla viktiga kuggar från den serien redan gjort inhopp (Kristen Bell kommer härnäst). Förhoppningsvis gästar även Paul Rudd i säsong två.

[2009-05-24 12:44]
Burgus

Det bästa som har hänt tv sedan Arrested Development

[2009-05-28 20:23]
vickan

den där hackergotchin påminner starkt om en david jag känner. ännu en anledning att följa klubben. Kul!

[2010-05-22 12:21]
Weird Science » Party Down formtoppar i Steve Guttenbergs jacuzzi

[…] väl genomfört. Så kände jag efter avsnittet av Party Down som jag skrev om på Weird Science för ett år sedan, och så kände jag igen idag på morgonen när jag såg veckans avsnitt av samma […]