Så här en vecka efter filmfestivalen i Cannes är man något mer sorterad i huvudet än vad man var strax efter hemkomst. Visst, man vet ganska omedelbart vad som känns i magen och vad som kommer att glömmas bort – men efter drygt 40 filmer på 12 dagar är det en del intryck som ändå måste sorteras. Dessutom måste man ta de omständigheter under vilka filmerna sågs lite i beaktande: fem filmer om dagen när man inte hunnit sova eller äta ordentligt är inte helt idealt. Lägg därtill det faktum att man ofta sitter i en syrefattig och helvetesvarm biograf, omgiven av fransmän som skrattar kulturhånfullt och/eller hittar humor där ingen humor finns. (Skräckexempel: hela duken fylls av en närbild på ett misshandlat, blodigt och söndertrasat underliv som hör till en mördad kvinna. Publiken slår sig på knäna av skratt. Visserligen var kortfilmen usel, men…) Särskilt svårt blir det förstås för filmerna som är av den tålamodsprövande sorten.

Mest påfrestande i år: Oxhide II. En film där regissören tillsammans med sina föräldrar förbereder, lagar och äter dumplings. I realtid. I 132 minuter. I några få tagningar, med helt stillastående kamera. Regissören sa glatt i sitt inledningstal att hon skulle göra en trea, fyra och femma på samma sätt.

Några filmer vill jag se om innan jag bestämmer mig. Till dem hör definitivt Tarantinos Inglourious Basterds. Spontan reaktion: Total besvikelse. I och för sig hade jag väldigt, väldigt höga förväntningar. Det är underhållande och småkul, absolut, men alldeles för mycket glimten i ögat, för mycket krigsbuskis, alldeles för lite Tarantino-esque smartness. Dessutom med för mycket fransmansgullande och fjäsk för Cannes-publiken. Filmen ska klippas ner till bioreleasen, och jag skulle tippa att det är en hel del filmreferenser och repliker av typen »Fransmännen respekterar sina regissörer« som åker först.

Michael Hanekes Guldpalsmvinnande Das weisse Band (Det vita bandet) är en annan film jag måste se om. Spontan reaktion: På ett plan ett ospännande och fullständigt uppenbart vem gjorde det-mysterium, på ett annat en trist och gjord historia om hur ondska kan skapas och gro. Guldpalmen var ett pris för lång och trogen tjänst mer än någonting annat. Men ja, jag ska se om den.

Von Triers Antichrist vill jag också gärna se om. Som det rapporterats om redan buades det och skrattades det en hel del under första visningen. Under den kanske mest plågsamma scenen vek grannkvinnan ihop sig som en fällkniv och lät som om hon svalde en spya. I början av festivalen rapporterades det också om att en människa svimmat, i slutet av veckan var antalet uppe i fem, plus att flera behövt syrgas. Min gissning är att producenten Peter Aalbaek Jensen haft ett eller annat finger med i den hypeskaparprocessen. Spontan reaktion på filmen: Svår att sortera under bra/dålig – men jag gillar. Von Trier har osorterat slängt ihop nojor, saker som kommit fram under terapi och bilder ur sina mardrömmar, och lagt till lite fnissig skolpojke och lite von Trier-punkigt fuck you. Sedan, några geniunt otäcka och väldigt skräckfilmiga element. Mot slutet av festivalen blev jag förresten ordentligt utskälld av en jurykollega (vi satt i filmkritikerjuryn) för att jag inte höll med om att von Trier är »sjuk«Â och/eller att filmen var ett misogynt missfoster till film.

Eftersom mitt juryuppdrag gick ut på att bevaka Directors’ Fortnight- och Kritikerveckan-filmerna hann jag se för få filmer ur tävlingen för att få något bra helhetsgrepp kring just den sektionen. Men, av de få jag såg stack Andrea Arnolds Fish Tank ut. Fin, rörande och rolig enligt en ganska typisk brittisk socialrealism-modell, men Arnold har dessutom perfekt fångat den femtonåriga huvudpersonens vardag – och framförallt hennes attraktion till och känslor för mammans heta pojkvän (Michael Fassbender, i de lägst skurna byxorna sedan Brad Pitts höftskynken i Troja). Filmen innehåller också en så stark och hjärtslitande fin dansscen mellan mor och dotter att den skulle kunna försätta berg i gråt.

När det kommer till Directors Fortnight-sektionen fanns det två solklara favoriter, som jag innerligt hoppas tar sig till en filmfestival nära dig: J’ai tué ma mère (I Killed My Mother) och La Pivellina. Den 19-åriga huvudrollsinnehavaren i den förstnämnda visade sig också ha skrivit, regisserat och producerat filmen, och det är på det hela taget en otroligt imponerande debut! Xavier Dolan har förvisso stulit friskt från Gus Van Sant och har som skådespelare definitivt lagt sig till med ett och annat James Dean-manér, men han har också lyckats skapa något eget. När han skildrar en tonårig kille som har det lite jobbigt med både sig själv och sin mamma, fångar han så mycket liv och fina detaljer att man vill nypa honom lite för hårt i de där löjligt näpna kinderna.

I La Pivellina hittar en cirkusfamilj ett övergivet barn i en lekpark. I väntan på att föräldrarna ska komma tillbaka tar de hand om flickan. Det hade kanske inte varit en särskilt speciell historia alls om det inte varit för amatörskådespelarna – men vilka helt fantastiska människor regissörerna hittat! De spelar mer eller mindre sig själva med en sådan lätthet att man blir alldeles upprymd och lycklig. Jag såg den illrödhåriga huvudrollsinnehaverskan utanför festivalplatset mitt under det värsta, Beatles-hysteriska, röda mattan-kaoset på Inglourious-premiären. Hon sträckte, precis som de flesta andra i gyttret, på nacken för att få se en skymt av Angelina Jolie eller Brad Pitt. När jag gick fram och sa att hon var fantastisk i filmen såg hon först ut att inte fatta någonting, sen fick hon en liten tår i ögat. Mitt finaste Cannes-minne från i år. (Även om det förstås också var kul att sitta bänkraden bakom Manohla Dargis och lyssna på hennes New Yorkskt nasala kattigheter också.)

Sista dagen såg jag så festivalens bästa film, den grekiska Un certain regard-vinnaren Dogtooth. På en så viktig och stor festival som den i Cannes förväntar man sig att få en och annan käftsmäll, bli störd och och lite omruskad. Se något som är unikt och helt eget. Det var dåligt på den fronten i år. Men, Dogtooth lyckades vara och göra alla de där sakerna – och regissören lyckades också med konstycket med att få det att se lätt ut. I centrum står en familj som hållit sina tre barn avstängda från omvärlden, syskonen lever under ständiga hot och förmanelser om allt farligt som finns där bortanför gårdsstaketet. Inga intryck kommer utifrån, en egen värld byggs upp, de roar sig bäst de kan. Absurd, chockerande, helt sjuk och djupt störande – och väldigt, väldigt rolig. Inte minst de helt fantastiska blinkningarna till Rocky, Hajen och Flashdance.

Jag håller en tumme eller två för att den och de andra filmerna hittar hit, på ett eller annat sätt.