Nyligen satte en närstående person Sara Ahmeds bok Queer Phenomenology i händerna på mig. Ahmed, som för varje gång jag läser något av henne ter sig som en allt intressantare teorietiker, anlägger i korta drag ett fenomenologiskt perspektiv på »förkroppsligat görande«; på kroppens relation till rum och tid; hur rum görs bekanta och varför de upplevs som obekanta. Hur våra erfarenheter och tankar utifrån vanestrukturer och etablerade avstånds- och närhetsrelationer orienterar oss mot vissa saker men inte mot andra.

Som filmteoretiker är det här teorier som är guld värda om man vill studera vilka kroppar som har och får rätt till olika miljöer i filmens värld – och därmed vilken slags representationer som kan skapas skapas.
Jag hann, som vanligt, knappt börja läsa förrän jag fick en praktisk illustration till teorierna.

För någon månad sedan ilsknade jag till över en informell träff jag hade deltagit i på Filmhuset. Det blev en debatt som kom att handla om Filmavtalet, men aldrig om det som jag tycker är allra viktigast – vilka filmer det är som görs, och vilka historier som får ta plats i dem. Häromdagen följdes mötet upp av ett annat, där den nya svenska filmen Paria visades. (Paria fick initiellt inga pengar från SFI utan finansierades av Allmänna arvsfonden, men fick senare stöd från institutet.)

Paria är en halvtimme lång film av Jona Elfdahl, Jonas Franksson och Adryan Linden och handlar om Adryan, en 28-årig man som sitter i rullstol och har en muskelsjukdom som kommer att ta hans liv inom ett par år.

Filmen består av en serie klipp där Adryan intervjuas och håller monologer. Han åker runt i sitt rum – i lägenheten i Rågsved som han knappt lämnat på sex år – badas av en personlig assistent eller sitter och andas med tub i näsan mot en neutral bakgrund.

»Jag har i hela mitt liv varit en särling, trots min goda uppfostran och sociala kompetens. En outsider för att min kropp, mitt ultimata konstnärliga uttryck, äcklar, skrämmer, samtidigt som den väcker nyfikenhet ja, hela min fysiska närvaro väcker hela det mänskliga känsloregistret till liv och detta distanserar mig naturligt från det vanliga och tråkiga. Det som så vackert kallas ›det normala‹.«

Adryan är som citatet ovan illustrerar vältalig, och i filmen går han från det något mer beskedliga till en hatisk ton som frammanar helvetets alla demoner där han konfronterar oss inte med sin situation, utan med vår situation.

Frågor om vad det innebär att vara en etiskt handlande människa tas upp i hur vårt förhållningssätt till handikappade ser ut. Sättet på vilket Adryan konfronterar oss är en av de chockerande bitarna i porträttet – men skulle jag påstå, chockerande befriande bitarna. För som Jonas efter filmen berättade om SVT:s program CP-magasinet, som han arbetade med, så ledde det ju ingenstans att det programmet blev ihjälkramat. Fem år senare vill ingen göra något nytt, för »vi har ju redan gjort CP-magasinet«.

När han, Jona och Adryan berättade om Paria och de många tillkomståren (det finns 50 timmar film) så var det tydligt att projektet hade lämnat det vi antar vara dokumentärt – där Adryan befinner sig i en given neutral roll. Jona hade provocerat Adryan att bli mer radikal och hatisk och Adryan hade gått in i rollen.

För som Adryan påpekade efteråt sa så »får jag inte vara arg, för då är jag bitter«. Och »jag får inte prata om relationer, för då är jag desperat«, fortsatte han och la fram ett liv som ska bestå av självkontrollerande negationer och en av samhället given offerroll, men som han att döma av filmen – och den person jag hörde prata på träffen efteråt – har brutit med.

Adryan talar om förintelsen – han menar att det finns en pågående sådan och han kopplar resonemanget till eutanasiprogrammet som satte i gång det förra folkmordet. För vilken inga handikappade har fått kompensation, för de är ingen grupp som lyfter fram sitt lyte eftersom det är ett stigma.

»Vi måste göra oss oumbärliga«, säger Adryan i filmen. »Kanske måste vi bli en etnisk grupp« spekulerar han. »För ingen vill ju vara rasist«. Men så vänder han på steken när han beskriver sitt förhållande till icke-handikappade och jämför med Enterna i Sagan om Ringen – de som undrar varför de ska bry sig om människorna – »för människorna bryr sig ju inte om Enterna«.

Det ovanstående kommer många att tycka hör till det mer sansade Adryan säger. Han talar ofta i religiösa, mytologiska termer – som Gud som prövar på människans lidande i Jesu kropp. Ibland låter han rena mardrömsvisioner ta över: »Vi är svartråttor, pestsmittade, kackerlackor och en dag kommer du att vakna med en kniv i ryggen och det sista du hör är ett hånskratt.«

Nej, det är inga lättsmälta saker Adryan säger, men de ifrågasätter vad vi anser är normalt, hur vi anser det vara normalt och allt mer självklart att tänka. Han går benhårt till attack mot fosterdiagnostisk och NUP-tester, och abortering av barn med ryggmärgsbråck och Downs syndrom.

Det är knappast frågor som jag tycker är enkla – men för Adryan är det inte komplext. Ett barn är ett barn. Han börjar gråta i filmens mest gripande scen, när regissörerna berättar hur få mongoloida barn som har fötts sedan NUP-tester infördes i Danmark. Det är inte självklart för mig, men det ifrågasätter hur vi tycker att det är självklart att tänka.

Vad jag tänkte på under hela filmen var avsaknaden av kroppar som Adryans i svensk film. Vilket inte är en brist, utan en katastrof. Hur ska vi få syn på oss själva och föra etiska diskussioner om vårt samhälle om alla kroppar vi ser är hela, rena, vita och friska? Där den som »avviker« ska hållas i sin miljö, i sitt rum.

Jag vill egentligen inte kalla det för »avvikande kroppar« eftersom jag inte tror på någon given normalitet, men inom ramen för den svenska spelfilmens värld är det just vad det rör sig om. För så ser den svenska spelfilmens värld ut. Hela rena vita kroppar. En och annan kroppsmarkör, en och annan invandrare.

I dag, när vi ser Rasbiologiska institutets bilder på Gustaf Åberg – »den ideala representanten för den nordiska människotypen« – kanske vi skrattar åt kopplingen mellan nation och tanken på någon slags rasrenhet. Men hur långt har vi egentligen kommit sedan dess? Hur vana vi 00-talsmänniskor än är att dagligen avkoda mängder av rörlig bild, hur mycket påverkas vi egentligen av det vi ser, och dess koppling till kultur, hudfärg och nation?

Trots att det sedan generationer finns icke-vita svenskar i de mest skilda sammanhang så har dessa endast i minimal utsträckning inlemmats i bilden av den svenska nationen i svenska spelfilmer. Detsamma gäller dem som på andra sätt avviker från den grumliga normen i egenskap av sitt kön eller sin hudfärg

Men den »låsta« kroppen – den som inte kan transcendera in i en norm saknas nästan alltid. Regissören Mani Maserrath-Agah började i alla fall glutta på frågan om hur man kan spela med hudfärgens betydelse i olika kulturella och sociala sammanhang i sin film Ciao Bella. Där kan den iranske tonåringen förvandlas till italiensk hunk när han lämnar småstadens kontext för storstadens anonymitet.

Att de flesta svenska kritiker helt ignorerade denna avgörande aspekt av filmen visar att det inte bara är hos kreatörerna som problemet sitter.

Jag tänker också på en av de senaste årens allra bästa svenska filmer, Ruben Östlunds De ofrivilliga som handlar om grupptryck. I alla gruppsammanhangen är trycket en psykologisk fråga. Ingenstans handlar det om kroppar som utsätts för ett grupptryck på grund av vilka de alltid kommer att vara – icke-vita eller handikappade. Gruppsituationen är där något som kan förhandlas och omförhandlas.
Med det lilla jag vet om Östlunds kommande projekt Play, tycks det där finnas ett utrymme för gruppsituationer där man inte kan tänka bort, spela bort, hudfärgens betydelse för den sociala situationen.

Så det gäller även den »alternativa« svenska filmen, företrädd av produktionsbolag av Plattform och Fasad och gänget bakom Hata Göteborg som på många sätt undersöker en samtida vit manlighet i förändring. Farväl Falkenberg var en försmak på kommande Man tänker sitt, där kvinnor är reducerade till företrädare för ett vårdande och kontrollerande samhälle och manligheten är en fri vild själ.

Den kommande filmen Flickan närmar sig något intressantare i och med att filmen – genom en estetik som liknar Kjell Gredes Hugo och Josefin – undersöker en ung flickas värld just innan tonåren och sexualiteten, utan de klassiska pedagogiska pekpinnar som den svenska barn- och ungdomsfilmen annars genomsyras av. Men inte heller Flickans kropp är låst och fixerad i ett annorlunda avvikande utanförskap – hon är rumsligt kopplad till det svenskaste av det svenska, den svenska lantsommaren med sina gula och röda stugor med vita knutar.

Samtidigt som den svenska spelfilmen befinner sig i en stagnation – repetition – har dokumentärfilmen under 2000-talet tagit stora kliv på det här området. Från Dragkingdom of Sweden till Maggie vaknar på balkongen undersöks andra kroppar – oavsett om detta »andra« sitter i en hudfärg eller i en sexuell identitet som tycks avvika – och erbjuds en röst. Tom Alandhs filmer om Martina som har Downs syndrom är ett annat exempel som filmaren har återkommit till över flera decennier.

Det inneboende problemet här är att det ligger i dokumentärfilmens natur att den ses som att den dokumenterar det avvikande – det ligger inte sällan i förväntan från publiken och i själva finansieringsargumentet: »Här ska ni få se på ett annorlunda livsöde«: från Leila K i Fuck You Fuck You Very Much till Anders Björck i H:r Landshövding.

Det märks dock att dokumentärfilmarna alltmer aktivt söker strategier att, genom att inkludera det undersökta objektet i det subjektiva berättandet – som Maggie i Maggie vaknar på balkongen – undkomma befästandet av det annorlunda som annorlunda. Genom Svälj och Maggie vaknar på balkongen träder den svarta kvinnan Maggie fram som en egen svensk röst.

Däremot är det i den svenska spelfilmens landskap av hedersmord, juggemaffia och förortsmiljöer nästan omöjligt för den icke-vita kroppen att anta någon slags normalitet. Att bara finnas till. Ahmed skriver om relationen mellan subjektet och rummet, och hur identiteten skapas i relation till det bekanta.

Det samma gäller befästandet av det vi ser: den svenska spelfilmen befäster genom miljöer och tillgång till rum just detta avvikande i film på film på film. Eller det normerande – som Flickan och sommaren, Falkenberggänget och det kvävande radhusområdet och den fria naturen.

Hur ofta får den icke-vita kroppen ett utrymme som sträcker sig utanför den förtryckande familjefaderns lägenhet – När mörkret faller – eller utanför svarthet-som-gobal-hiphet, eller utanför den exotiskt sexualiserade sfären? Hur ofta får den handikappade kroppen, den blinda kroppen, tillträde till någon miljö som helst i svensk film?

Vi kan ta ner det till den här frågan: hur ofta får människor som inte ser ut som Helena af Sandberg och Mikael Persbrandt ha sex på svensk film? Äldre människor? Johan Jonasons Guidance (premiär i höst) och Jens Jonsssons K-G i Nöd och Lust är två av det fåtal svenska filmer där en kvinna över 50 (Eva Fritjofson i båda filmerna) har lustfylld sex i bild. Keillers park är den enda svenska spelfilmen med hett manligt bögsex, och det var också filmens enda behållning.

Jag tänker på det när jag ser dokumentärfilmer också: hur mannen kan vara både kropp och intellekt genom att han tillåts skämta och groteska om sin sexualitet och dess brister. Någon som kan föreställa sig ett kvinnligt porträtt i stil med det som Patrik Eriksson skildrar genom sin mobiltelefon i En enastående studie i mänsklig förnedring? En kvinna som onanerar och dejtar småpojkar för att komma över sin postrelationsångest? Eller en kvinna som likt Chris Waitt i brittiska A Complete History of My Sexual Failures lägger sig på läkarbritsen för att undersöka sin vestibulit, och sedan går loss och gör offentlig attraktion av den som Waitt gör med sin impotens.
Är impotens verkligen roligare än vestibulit – eller är det något annat som spökar? Får kvinnan bara vara sensualitet och kropp, men inte mer?

Det som är intressant, det sker som vanligt utanför mainstreamkanalerna. Mia Engberg som med filmer som Selma & Sofia, The Stars We Are och Manhood redan har sökt närma sig frågor om lesbisk sexualitet, sjukdomstillstånd och manlighet och  har med kommande feministiska porrfilmsatsningen Dirty Diaries tagit ett ytterligare kliv. Visst, alternativ pornografisk film ett marginaliserat och smalt område – men redan ansatsen att göra dessa filmer erövrar nytt utrymme som tidigare har saknats i svensk film (och i svensk pornografi).

Men är det verkligen så illa att man inte skulle kunna hitta projekt som inkluderar nya berättelser och nya teman? För är inte detta ett av de skriande problemen med svensk film: den fruktansvärda idétorka som gör att varje steg som tas måste göras inom en vit heteronormativ mainstreamfåra – Patrik 1, 5, Lisbeth Salander i Millennium-trilogin, Allt flyter – och ändå tolkas som snudd på ett sjumilakliv?

Jag sätter min tillit till en ny generation svenska filmare, som jag hoppas ska gå in i spelfilmen av just den här anledningen. Flera av dem kommer att ta klivet ur den dokumentärfilmssfär där detta alltmer undersöks; Maggie-regissören Ester Martin Bergsmark arbetar redan på saker som drar åt det här hållet och jag vet att det finns fler som ser det av många hatade begreppet queer som ett praktiskt humanistiskt synsätt, och som kommer att bära den här frågorna i den svenska filmen.

Jag citerar ur minnet, men jag tror att Adryan efter visningen av Paria sa något i stil med att det unika med film är hur den kan gå in i och skildra människor som vi annars aldrig får se, så att vi kan uppleva deras tillvaro. »Film är ju att fånga de här existenserna som aldrig får någon plats. De förlorade historierna«.

Ett enkelt uttalande som inte borde vara det minsta radikalt, men som i dagens svenska filmklimat tyvärr är det. Ska vi ha en statlig filmpolitik borde detta tvärtom vara en skyldighet och självklarhet.