Att religion i dagens samhälle är ett knepigt och komplicerat ämne är en underdrift som väl illustreras av Humanisternas pågående reklamkampanj »Gud finns nog inte«. Precis som i andra delar av västvärlden går det i Sverige 2009 en skiljelinje mellan ett allt mer sekulariserat land – om vi talar om vita protestanter – och ett betydligt mer religiöst land på många andra håll.

Man kan tycka vad man vill om organiserad religion, men måste konstatera att den gör sig ovanligt bra på film och teve – som katolicismen i Rescue Me, eller mormonsekten i Big Love – och att spåren av framförallt kristna mytologier äter sig in i samtida filmer på alla möjliga vis (något som även kritikerna i detta sekulariserade land har lärt sig att filtrera bort).

Det går faktiskt aldrig särskilt lång tid utan några filmer med religiösa referenser på biorepertoaren. Det tydligaste exemplet just nu är Änglar & Demoner. Dan Browns fåniga böcker om vetenskap kontra religion fångar, extremt populärkulturellt och destillerat, de attacker på religioner som blivit så populära på senare år, som Christopher Hitchens God is Not Great: How Religion Poisons Everything.

Men Änglar & Demoner är – precis som den usla Da Vinci-koden – en lång snarkning för den som vill ha sin film med lite mer hårdtuggade teologiska spörsmål (och av precis alla andra anledning också, bör väl tilläggas).
Och Terminator Salvation har ju Jesus-temat inbakat redan i titeln – frälsaren skall i de tidigare filmerna skyddas från kungens soldater, jag menar robotarna, som vill utplåna den utvalde. Men det är rätt vagt, och inte särskilt inspirerande att se Christian Bale som den utvalde sonen heller. Han ser snarare ut att bära på Pilatus huvudvärk än frälsarens godmod.

Den som vill ha lite alternativ kan möjligen se Antichrist, men man kan knappast påstå att Lars von Trier lämnar något utrymme för tivel om Guds icke-existens: naturen är fullständigt godtycklig, möjligen mest ond, och människan också. Den mänskliga naturen är hur som helst utlämnad åt sig själv. Om det finns en Gud, tycker jag mig höra dansken säga, så är det ointressant eftersom han är oss så avlägsen och hans koncept om godhet och ondska är oss helt främmande (hej då, teodiceproblemet).

Själv är jag en sucker inte för filmer om religion per se utan för filmer om personlig tro och inneboende konflikter. Den vanligaste genren är Jesus-filmer som Passion of the Christ eller Last Temptation of Christ. Men kostymfilmer har heller aldrig varit mig grej – det skulle väl vara genrens mästerverk Life of Brian då.

Nej, alla sanna hädare och heliga dårar vet att man måste ifrågasätta människans skrifter för att komma åt det gudomliga. Nästa kategori är därför något intressantare; Jesus-allegorier. Bruno Dumonts debutfilm Jesu liv, Robert Bressons Au Hasard Balthazar, Denys Arcands Jésus de Montréal, Pier Paolo Pasolinis Theorem rör sig alla i den sfären, där bitar av Jesu liv används för att utforska tro, eller – hej Pasoloni – angripa hyckleri och borgerlighet.

Själv tycker jag fortfarande att det är ganska tråkigt med Jesus som person. (Kudos till katoliken Bresson som byter ut honom mot en åsna. Det är för övrigt intressant att ställa katolicismens ornamentering mot Bressons formmässiga asketism – när Mozarts Agnus Dei-mässa till sist ljuder i En dödsdömd har rymt är den som Guds röst i filmens tystnad). Men det är ändå, tycker jag, trist att iscensätta personlig tro med en kille som kunde gå på vattnet, dö och återuppstå. Det är lite som att se Stålmannen lyfta en bil efter att han först har vridit jordens axel ur led.

Nej, jag vill ha mina religiösa fanatiker, tvivlare och krisare skurna ur ett annat kött. De skall liksom inte likna något annat.

Och det är föga förvånande att det vid sidan av Carl Theodor Dreyers Ordet är just John Huston som står för en av de allra bästa filmerna i den här kategorin. Wise Blood kom 1979, men det är först i och med Criterions nya utgåva (och en brittisk utgåva tidigare i våras) som den görs tillgänglig. Filmen handlar om Hazel Motes, en ung man som kommer hem till den amerikanska södern från Vietnamkriget med en skada som tycks sitta i huvudet. Hans familj är död och det enda som återstår i den lilla hålan är hans skövlade barndomshem.

Motes bestämmer sig för att flytta till storstaden och det första han gör på tågstationen är att skriva ner en adress från en toalettvägg till en lättfotad kvinna som han flyttar in hos. När han överallt omkring sig ser texter om Jesus, på bergväggar, neonskyltar och vid kyrkor, så grundar han en anti-Kristus-kyrka, The Church without Christ, och börjar predika i gathörnen.

Motes religiösa uppväxt – i lilatintade flashbacks ser vi hur hans morfar predikar eld och svavel, och mot betalning förevisar nakna kvinnor i likkistor i predikanttältet efter stängning – får honom att springa åt andra hållet, så snabbt han kan. Men faktum är, vilket de flesta som skriver om romanen och filmen missar, att han springer från det omgivande samhällets tolkning av Kristus. Jesus har kidnappats och i varje scen blinkar neonskyltar där det står att Jesus frälser, Jesus blöder, Jesus går på vattnet; varje klippvägg är nersölad med ord om frälsning och böner (inledningens montage skulle kunna vara en inspiration till inledningen på teveserien True Blood).

Huston har inte bara tagit upp ett hycklande religiöst samhälle, där predikanter kläs upp av skojare och placeras ut på gathörn där de bråkar med varandra om omgivningens gunst – de battlar som ena riktiga hiphopare. Nej, han ställer sann tro – den helige galne med skökan i släptåg – mot ett genomkorrupt samhälle där, med Tom Waits fina beskrivning, Chokladfigurer av Jesus köps och säljs som aktier.

Wise Blood andas amerikanska södern i varje por. Och filmens känsla och dess absurda karaktärer har säkert varit en stor inspiration på Jim Jarmusch (kanske särskilt stillheten i Mystery Train, men också Down by Law). Och den fina dokumentärfilmen om musik i amerikanska södern, Searching for the Wrong-Eyed Jesus, bara måste ha snott en hel del härifrån.

Det är två saker som driver filmen och gör den så bra: dels leken, eller konflikten, mellan Flannery O’ Connors roman och Hustons filmatisering (alternativt Hustons sökande efter rätt tråd i romanen). Huston som gör narr av de religiösa hycklarna i södern och den troende Connor som med groteska karikatyrer och stor, svart humor undersöker hyckleriet i Jesus-kulten, men ändå låter den vinna på sitt sätt.
Hennes karaktärsgalleri är ett kapitel för sig: den förvirrade unge man som stjäl en uttorkad pygmé för att skapa en ny alternativ Jesus (eftersom den inte har något blod i ådrorna menar han att det är den ultimata anti-Jesus eftersom det inte finns något blod som kan frälsa); Harry Dean Stantons »blinde« predikant Asa Hawks som bara måste vara förlagan för hans profet i Big Love – hans falska ord träffar med samma oroväckande blandning av sötma och beskhet här som där. Och så Hawks dotter, den slampiga Sabbath Lily som vill vara Jungfru Maria och Maria Magdalena.

O’ Connors vision av den besatte Motes – som Huston måste ha förstått med tanke på hur han fick Brad Dourif att spela – är den avgörande nyckeln till tron som något på liv och död. Sällan har en sådan besatthet skildrats så väl på film. Lätt framåtlutad med en uppspärrade ögon som svart kol är han den perfekte helige dåren. Utan att säga för mycket är hans omvändelse också av allra mörkaste, medeltida slag.
Motes relation till Kristus kan sägas göra honom till en senare och mycket mer brutal släkting till prästen i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna – en annan toppfilm i tvivelgenren – Gunnar Björnstrands Tomas (Tvivlaren).

Dourifs spelstil ger – tillsammans med Hustons nästan dokumentärt skakiga åkningar när skådespelaren hastar fram på gatorna – filmen samma skjuts av religiös feber som James Baldwins essäsamling får av sin titel, The Fire Next Time. (Från en gammal gospeldänga: »God gave Noah the rainbow sign/wont be water but fire the next time« som alla Springsteen-fans hört på Bruce Pete Seeger-platta).

Man skulle kunna säga att dessa filmer försöker klä av den organiserade religionens skrud – fabler – för att undersöka tron som finns inunder. Den här brottningen med personliga demoner kan förvisso ta sig många olika uttryck men det är något med just religiös tro som gör det extra spännande. Mycket på grund av just skruden, religionens språk och motiv är ofta både vackra och slagkraftiga – som i gospelcitatet ovan – på ett sätt som inte ens kommunismen var i närheten av.

Men lockelsen ligger i att nå personen. Det är just därför som uttrycket Dourif har till slutscenerna är så bra: hans sätt att visa sin tro ligger i hans entonighet. Som det står i den medföljande essän till filmen – det är detta som är Gud.

Att Huston var precis rätt person för att filma svåråtkomliga mänskliga tillstånd visade han om och om igen i sin karriär. Hustons sista film blev passande nog The Dead, den avslutande delen i James Joyces Dubliners, som knappast kan anklagas för att vara någon actiontext. Och innan dess, fem år efter Wise Blood, filmade han en annan »ofilmbar« bok, Malcolm Lowrys Under vulkanen, om en brittisk konsul i Mexiko som filmen igenom är dödligt full (ja, det är helt enkelt en bra Leaving Las Vegas).

Men det är Wise Blood som framstår som den större och intressantare filmen. För flaskans demoner är i slutändan bara tragiska, medan religionens är fascinerande just för att de kan vara så mycket på en och samma gång: tro och tvivel, hopp och förtvivlan, frälsning och fall, himmel och helvete.

Och det är precis denna antaget irrationella blandning som gör religionen – tron – så svårförståelig och skrämmande för dem som inte tror, men så alldeles utmärkt för berättande i film och teve.