Terminator Salvation: ett halvårs (mild) pepp, två timmars (mild) besvikelse. Postapokalypsen har kanske aldrig varit mer grådaskig och hopplös (iallafall tills i höst, då John Hillcoats The Road äntligen går upp) och det är vackert så, men hopkoket av Transformers och Mad Max bjuder på nästan lika lite Terminator-känsla som Jar Jar Binks upptåg i en annan olycklig uppföljare saknade feeling.
Actionscenerna är snygga – man kan bara ana hur många arbetstimmar som gick åt framför datorn för att få Christian Bale att gå in i helikoptern, lyfta, explodera, störta till marken och kravla sig ut, allt i en enda tagning – men det blir bara en eller två (mc-jakten är också rätt sweet) lösryckta actionmackor att lägga till det kollektiva geekminnet snarare än en minnesvärd del av filmen.
Det strösslas friskt med referenser till de tidigare filmerna, men det blir lite som när den obligatoriska teven står på och flimrar Invasion of the Body Snatchers eller Night of the Living Dead i en modern skräckfilm: vi förstår att det är tänkt som en smart hommage men det blir mest en smärtsam påminnelse om att det var bättre förr.
Caroline har redan beklagat bristen på manslemmar, och jag håller med: särskild på den datoranimerade Arnold-roboten vars presumtivt mäktiga entré blir lite snöpt av den märkliga skuggan mitt över könet. En större sorg är kanske bristen på manus, regi, eller framförallt charm. Hur både McG och James Cameron kunde fastna för den bottenlöst trista Marcus Allbäck-klonen Sam Worthington är en av vår tids stora gåtor. Snubben är ett sömnpiller på två ben, och scenerna där han och Bale gruffar loss med sina bästa tordönsröster är komedi. Bale är enformigt paranoid och gnällig, och jag börjar fundera på om jag verkligen gillar Bale eller om jag bara slentriangillar honom för att min idol Christopher Nolan gillar honom så mycket?
T2 var knappast någon skrattfest men man brydde sig såklart om hur det skulle gå för familjen Connor. Om Linda Hamilton fått leva för att se vilken vresig streber hennes son skulle bli undrar jag om hon skulle pratat in de där desperata meddelandena. Kommer ni ihåg den där utskällningen som läckte i våras? Så sur är John Connor – i hela filmen.
Världens mest okarismatiske man har ändå lyckats bygga upp en tillräckligt stor fanbas i motståndsrörelsen för att toppa Michael Ironside vilket är imponerande men borde vara orimligt (har de inte sett Starship Troopers?). Om valet stod mellan att sitta i en jordkällare och få en utskällning av Christian Bale dag ut och dag in eller bli jagad av en robot vetefan om jag inte skulle försökt byta sida.
